söndag 17 november 2013

Leva länge

Pysselitens rubrik för lördagstemat är intressant och mångsidigt, ja, nästan svårt.
Men som vanligt har man ju möjlighet att göra det man själv känner för i det här sammanhanget och fastän jag i förra inlägget påstod att jag skulle ta lite paus vad gäller Skåneresan så är jag väl inte sämre människa än att jag kan ändra mig.
Jag lever nämligen länge på den resan och varför skulle jag då inte ge min energi åt t.ex promenaden längs med trädtopparna i bokskogen. Nåja, trädtoppar och trädtoppar, men någonstans på mitten i alla fall.

För min del kändes det inte alls hisnande, men det fanns människor som mycket gärna drog sig in mot mitten av vandringsleden.
 

Här har man givits möjlighet att sponsorera den förhöjda vandringsleden och det är många som
har hjälpt till på sitt sätt. Alla som tillsvidare har bidragit med en summa har fått sina namn fastnitade
på en bricka längs leden.
En bra idé.
Undrar om vi på Pettas kanske kunde få ett nytt staket uppsatt på liknande sätt hos oss?;)



Det är här vid Fulltofta Naturcentrum som vandringsleden på höjden finns
Innan vår promenad bland bokarna gick (det måste vara ljuvligt att vandra där i lövsprickningens tid)
lyssnade vi på ett par föreläsningar.
Bl.a. med Johan Delfalk som berättade om sina guidade turer överallt i världen med inriktning på äventyr. Vad sägs bl.a om att gå med huvudet nedåt i full fart från en skyskrapa i New York? 
Så där som poliserna kan  i den staden.
Helst också med dragna pistoler, beredda att skjuta om så behövs...
(förankrade i linor förstås)
Nej, jag ska inte göra det...men nog undrar jag förstås hur en del människor fungerar.


Jag får en adrenalinkick på ett mycket enklare sätt.
Nu har jag nämligen gjort det!
För första gången i mitt liv har jag suttit på en hästrygg. Wow!
Alla for vi sedan vidare till Blommeröd och till Kvarnbacka
 

Redan när vi befann oss på Fulltofta delades vi upp i tre olika grupper.
De erfarna ryttarna, de mindre erfarna och så de som aldrig hade ridit tidigare.
Och dit hörde jag. Vi var elva stycken som anmälde oss i "min" grupp.
Allra först fick de erfarna ryttarna dra iväg till skogs medan de mindre erfarna fick göra något annat och vi nybörjare fick bekanta oss med hästen som djur och hur den fungerar.
Jätteroligt och intressant för min del.

När grupp nummer två, de mindre erfarna, dit Uffe hörde (han har ridit barbacka på häst och även på åsna...hur nu det kan räknas till mindre erfaren?) hade ridit sin tur så var det dags för oss nybörjare.
De eminenta ledarna placerade oss vid respektive häst och när vi var tre ryttare kvar återstod plötsligt bara två hästar!
Vi var tolv ryttare och hade bara elva hästar! En svart "ryttare" hade smugit sig in i vår skara...någon som inte hade anmält sitt intresse utan bara sitt ointresse tidigare.
Nu hade denne person plötsligt ändrat sig och satt redan på hästryggen ....och vi hade en häst för lite.

Av någon outgrundlig anledning blev jag utvald att sätta mig på ledarhästen.......de två andra ryttarna utan häst fick varsin stadig, skön, stabil islandshäst.
Sån var inte Gaysur (någonting sådant hette han).
Han var yster påstod hans människa...och hon vågade
inte släppa oss lösa på egen hand med risken att jag kanske inte skulle ha kommit hem ännu i denna dag om Gaysur skulle fått göra som han ville.
 

Nämligen dra iväg och med mig på ryggen så skulle vad som helst ha kunnat hända,
påstod hans människa, så hon höll fast honom med en lång tamp och gick,
sprang bredvid oss och pratade ett konstigt språk som bara Gaysur tycktes förstå....
och där satt jag och höll i mig i sadeln, med en hjälm som föll ner för ögonen på mig hela tiden
(jag tog Uffes på mig innan vi drog iväg och den var för stor) och vågade knappt röra tömmarna alls.
Gaysur gick som han ville i alla fall
Det var lite som att sitta i en gungande, rank båt....puh, tur att man har sjömansben och jag tror att både
Gaysur och jag var lika glada när vi svängde hemåt igen. Jag kunde känna ivern i hela hans kropp
och var glad över att han var förankrad  med sin människa som sprang bredvid oss...
Gaysurs far är för övrigt världsmästare i istölt....undra på att han var mallig sötnosen.

Konstigt nog, stående på den stadiga stallbacken igen, kände jag att jag vill upp på en hästrygg igen.
En annan gång...Men det här är en händelse som får mig att leva länge än.
Synd nog hade det redan blivit så mörkt att de bilder som togs bara blev suddiga...
men det finns bildbevis på min allra första ritt
... eller vad man nu ska kalla det? 

De övriga som deltar i lördagstemat är

Jag är aningen frånvarande på bloggen just nu.
Det finns så mycket att ta tag i rent praktiskt vad gäller arbete inom företaget samt förberedelser
inför någonting som är på gång inom en snar framtid.
Jag kan inte, trots att jag är kvinna, koncentrera mig på många saker samtidigt, fastän jag vet
att det heter att kvinnor kan ha många bollar i luften samtidigt.
Jag måste ta en sak i sänder och när jag har alla saker gjorda som måste göras  så
återkommer jag så småningom.
Ha det bra alla!





30 kommentarer:

  1. Du är en äventyrlig person. Jag slår mig till ro och väntar tills du har tid att återkomma.Ha det så bra och var rädd om dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :), det är nog en sanning med modifikation som det heter. Skönt att veta att du slår dig till ro och väntar. Ha det bra du med Gunnel!

      Radera
  2. Vilket härligt inlägg på temat! Jag lever gärna länge på mina minnen- dom bra alltså. När jag var 40 började jag i ridskola! Innan hade jag aldrig ridit. Det är ju bland det bästa jag någonsin gjort! Så utvecklande!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Pysseliten!
      Du har spännande rubriker, vill jag lova.
      Jag tror att de bra minnena är dem man lever kvalitetslänge på.
      Då är det inte för sent att börja rida för min del heller, fastän jag är äldre än så. Kanske när jag pensionerar mig. Man vet ju aldrig vad man hittar på :)

      Radera
    2. Ja, helt ärligt undrar jag lite hur jag tänkte när jag hittade på temana. Troligen inte alls, utan slog till på vad som först poppade upp i huvudet.

      Radera
    3. Den där första intuitiva känslan, tanken som man får brukar vara den bästa ...
      Man får tänka till den här månaden. Tänker redan på nästa lördagstema och undrar vad i all världen jag ska skriva då?:)

      Radera
  3. Åh, visst är det härligt att rida! Grattis, det blir säkert fler gnåger. Och jag undrar om inte din häst heter något som betyder "geysir" och det kan ju vara en rätt pigg och självständig företeelse...

    Fin infallsvinkel på tema, att leva länge på något, ett möte, en upplevelse, en resa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas det! Tillsvidare upplevde jag det inte som direkt härligt men märkligt nog så känns det ändå som om jag inte är riktigt färdig vad gäller att rida...
      Tack Karin!

      Radera
  4. En helt fantastisk berättelse! Det kändes som jag var med och såg det hela med ett medkännande leende. Du är modig du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hanna!
      Då vet du också att jag försökte borra ner ändan i sadeln för att inte ramla av i rena förskräckelsen. Jag är glad att jag har varit med om det lilla "äventyret":)

      Radera
  5. Visst är det spännande och lite nervöst första gången man sitter på hästryggen. Jag började rida strax efter 40 och hade aldrig ridit förr. Jag var jätterädd för hästar så det var en prövning. Men nu är det den bästa avkopplingen och så roligt att dela intresset med barnbarnet :) Ha det så bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det, spännande och nervöst och inte alls som jag hade tänkt mig.
      Hästar är respektingivande kloka individer.
      Mitt i allt så börjar jag också rida på "riktigt":)
      Ha det bra du med Gunilla!

      Radera
  6. Jag bara suckar varje gång jag passerar någon av våra bokdungar här. De är så vackra,alla årstider! Och tro det om du vill, tant Kerstin har gått i ridskola en gång i tiden och det var inte som tonåring utan jag var runt 30. Vi har haft hästar sedan mitten av 70-talet och dotter och barnbarn har det fortfarande. Jag kan känna suget varje gång jag passerar några islandshästar en bit härifrån men avstår numera av säkerhetsskäl. Kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. De är verkligen vackra bokdungarna. Ljuset är så vackert, men jag har förstått att allt under bokträden kvävs av alla löv som faller ner. Kanske det är helt fel? Vi har ju inte bok på Åland, så jag passar på att njuta av bokskogen när vi är på resa istället.
      Så härligt tant Kerstin, detta med hästarna. Tant Karin fick en god smak av det korta hästäventyret och vill mera hon också...
      Kram
      Karin

      Radera
  7. Vilket härligt inlägg.. Här har du en till som bara suttit på en hästrygg ett par gånger i livet..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maidi!
      Vi får väl säga som så, att så länge det finns liv så finns det hopp till flere gånger:)

      kram
      Karin

      Radera
  8. Förstår att du inte fick svindel där. DU som är så van vid levadorna på Madeira. en barnlek för dig detta.
    Jag hade nog tyckt att det var otäckt, men samtidigt såååå läckert!!
    Svårt tema, jag skulle nog ha haft svårt att komma på vad jag skullle skriva om på det. Du lyckades bra!! Minnen, det lever jag också på :-)
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bokskogen är läcker alla årstider!
      Jag visste inte heller vad jag skulle skriva först, eller egentligen, så fanns det många uppslag till inlägg, för temat är brett, men så här blev det. Minnen kan man leva länge på.
      Kram!

      Radera
  9. Ni gor alltid så treliga resor Karin! Bokskogar - så underbart. Jag har en ständig längtan dit.
    Rida har jag gjort i omgångar. En resa gick till Arizona och en ranch där vi red varje dag.¨Tycker som du, att hästar är respektingivande och kloka individer.

    Härligt att läsa ditt inlägg Karin. Blir glad!

    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du saknar säkert bokskogarna! I Connecticut finns de antagligen inte eller kanske jag har fel? Det låter som en saga. Att rida i Arizona:)

      Ser framemot ditt Rom-inlägg!

      Kram

      Radera
  10. En promenad bland några av jordens mer långlivade väsen, träden, och en livsbekräftande historia om första ridturen. Härligt! Det är verkligen så man får, om inte nödvändigtvis ett långt, men ett händelserikt liv. Att våga testa på nya saker, att få nya upplevelser och kunskaper, det är verkligen sådant som sätter guldkant på livet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gnuttan!
      Det är något alldeles speciellt med träd eller hur? Långlivade väsen, vilket fint uttryck!
      Att leva länge är nog litet av vad Sören Kirkegaard säger med sina ord: Att våga är att förlora fotfästet för en sekund, att inte våga är att förlora sig själv

      Radera
  11. åh, vilket härligt inlägg! Tänk vad roligt det är att upptäcka nya saker och pröva på nya saker. Som inte behöver vara så extremt ecotiskt och "upp och ner" ;)
    kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ann-Mari!
      Det är ofta i det vardagliga som det händer saker som man kan leva länge på...
      Jag tänker spontant på ett par härliga småkillar i mitt liv som förgyller vardagen nu och då...och en som funderar väldigt mycket på vad hans mormor ska använda alla fickorna till i blusen. Sådana frågor kan få mig att leva länge
      Kramar!

      Radera
  12. Fina bilder..så mkt att se,och fina hästar...
    ja bloggen kan ibland få vänta..'
    Kram Kram Kära Kusinfin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karinakusina!

      Ibland är det rent av nödvändigt!:)

      kramar

      Radera
  13. Som den "o-hästmänniska" jag är, kan jag säga att ska man nödvändigtvis umgås med detta fyrbenta djur, så är just islandshästen ett mycket trevligt val! Dottern är nämligen hästmänniska och har haft islandshästar under många år

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har förstått det så jag också. Islandshästar klarar av oss tvåbenta allra bäst:)...

      Radera
  14. Åååh, de skånska bokskogarna är så vackra! Där, om någonstans, blir jag ridsugen. I Skåne skymmer inte alla träd skogen, som här. Grattis till ridturen - kul att utöka sina erfarenheter.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bokskogar är vackra, jag har alltid blivit smålyrisk över dem...luften känns hög under kronorna.
      Tack Lotta, jag har alltid närt en dröm om att få rida och har sett mig själv dra fram som ett jehu på en vacker springare. Nu blev det inte riktigt så denna första gång, men man vet ju aldrig vad tanten hittar på närmare pensioneringen hon kommer;). Kvinnor kan som det heter och så länge det finns liv finns det hopp eller galopp

      Kram!

      Radera