fredag 25 oktober 2013

Hinder

Varje morgon börjar likadant.
Plötligt så står det en främmande människa i hennes kök, någon som hon inte känner igen
Någon som har kommit in till henne med egen nyckel.
Människan är vänlig, ler, pratar glatt och ber henne ta sina mediciner
Varje morgon protesterar hon, men hon äter dem i alla fall, känner att hon måste göra det


Varje förmiddag kommer två yngre män in, också med egen nyckel, också totalt främmande
De lägger förpackad mat i hennes kylskåp, säger hej och drar vidare

Vid lunchtid kommer en eller två kvinnor, som hon nog aldrig har sett förut?
Eller har hon det?
De värmer maten som de två männen kom med tidigare, men dem har hon redan glömt bort
" Jag är inte hungrig nu"! Jag lagar min egen mat varje dag, jag har alltid varit bra på det"


Det spelar ingen roll att hon säger det...
"Du måste äta din mat, det är viktigt
för att du ska kunna stanna kvar här i hemmet. Doktorn har ordinerat dig det."

"Jag har inte träffat någon doktor"! Ingen har sagt någonting alls till mig!"
Övertygelserna om det motsatta väntar inte...
"Visst har du träffat doktorn när du var på sjukhuset".
"Jag har inte varit på något sjukhus!"
Hon nekar bestämt för det minns hon inte!
På hennes minne är det inte fel, hon har alltid haft ett väldigt bra sådant...


Så där fortsätter dagen, det ena hemtjänstbesöket avlöser det andra..
Själv förstår hon inte alls varför det hela tiden kommer främmande människor in i hennes hem
och "råddar". Hon vill inte det...

När hon blir ensam någon stund "sorterar" hon papper, saker, allt möjligt i olika högar var för sig
Saker försvinner och hon vet inte var hon har lagt dem
Och egentligen borde hon nog gå till skogen och plocka svamp
Hon minns inte att hon inte kan äta svamp, hon minns inte att hon inte brukar dricka kaffe
men det gör hon i alla fall, för det har hon nog alltid gjort, säger hon
och vi runt omkring henne tittar förvånat på när hon stjälper två koppar kaffe i sig i ett enda svep
Hon som aldrig har druckit kaffe förut


När de kommer för att lägga alarmarmband med gps på henne protesterar hon vilt
Det är fult och det är stort. Hon lyssnar med stora ögon på varför hon måste ha ett sådant
De måste veta var hon är när det inte är någon hemma hos henne
"Jag har alltid gått som jag vill!"
"Och dig känner jag inte alls", säger hon åt Lotta och Maja och alla de andra som avlöser varandra
för att vara henne behjälplig. "
"Men, säger Lotta, Maja och alla de andra, "vi har gått här av och an i två års tid redan,
visst känner du oss."
" Nej, det gör jag inte! " Här har inte gått några främmande människor alls, bara sådana som jag känner!"


Varje morgon vaknar hon till en ny värld med nya människor som kommer och går i hennes hem
Människor som hon inte känner alls och aldrig har sett förut

Det vet hon helt säkert. "Vad är det ni pratar ovanför huvudet på mig? "
Hon blir upprörd och känner sig kränkt.
Med all rätt, för visst pratar alla ovanför huvudet på henne
Och vi berättar för henne vad vi pratar om, men det glömmer hon genast bort
Det är mycket som det måste bli ordning på för hennes skull
så att hon kan vara kvar i hemmet, ensam

Hon är instängd i sin egen märkliga värld som hon inte alls förstår
eller kanske det är  vi som står utanför den, vi som inte förstår


Det finns stunder när närheten är stark, stunder när hon förstår att det har hänt någonting med hennes hjärna
"Allt ska man vara med om också, jag som alltid har haft ett så bra minne och nu  minns jag ingenting alls längre. Hur länge har jag varit på sjukhus?", frågar hon och vi svarar drygt fyra månader...
Hon ser chockad ut, hon minns inte något sjukhus alls

"Du har ett bra minne, du minns allt det gamla, men närminnet, det som händer just nu, finns inte längre".
 Jag håller om henne och hon gråter och jag känner hur förtvivlad hon känner sig.
Sedan frågar hon samma sak igen gång efter gång, hon får svar gång efter gång....och ingenting fastnar

Vi tittar på gamla fotografier och hon pekar, berättar, skrattar och minns hur mycket som helst om det som var en gång
Så kommer frågan, " var bor ni nu, Uffe och du?"
Vi berättar att vi bor där vi alltid har bott


"Dit har jag nog aldrig varit". "Jo, du har varit hos oss många gånger..."
"Neej, det tror jag  inte" och vi berättar
för henne om när hon var en riktig pantertant en jul när hon tog sig hem ifrån oss
med en stor yxa förklädd i yllesocka och presentsnören,
uppstucken i väskan på hjul och hur hon drog den ombord förbi alla vaktmän,
som aningslöst log åt den söta lilla människan.
Vem kunde ana att hon var vapenförsedd? En riktig liten terroristmorsa:)
Hon skrattar gott åt historien som hon tycker att är fin
och så frågar hon vem var det som gjorde så?

På vägen till hamnen i Helsingfors och färjan hemåt, frågar Uffe om jag har blivit förkyld
Nej, det har jag inte, men gråten kommer, jag känner sorg, förtvivlan och hopplöshet
och tycker så synd om min svärmor.


Dagens tema heter Hinder och det är Livsrummets sista tema för den här månaden
För min del hade jag tänkt skriva om de vackra trafikhinder som konstnären Juha Pykäläinen har
gjort på Torggatan i Mariehamn, men eftersom vi under veckan som har gått har upplevt
en människas svåra hinder i form av Alzheimers sjukdom, demens och sviter av en hjärninfarkt
blev det så här istället.
Juhas vackra hinder får jag visa en annan gång

De övriga som deltar i lördagstemat hittar ni här:

Tack Kicki för intressanta teman under oktobermånad!

Vem tar över för november?

44 kommentarer:

  1. Men vilken berättelse du skriver, och så sorgligt, så lessamt.
    Ha r ju jobbat med dementa så jag kan verkligen se in i din berättelse,
    bara det att dom inte var någon närstående.
    Jag jobbade med dom, försökte fylla deras dag med sådant jag trodde dom behövde.
    Vi pratade mycket, dom berättade historier, samma varje dag,
    men va gjorde det.
    Jag läste tidningen förklarade vad det var för dag, namsdag...
    läste horoskopet för var och en...
    dom skrattade och tyckte det var roligt.
    Vi trädde pärlor på tråden och gjorde halsband...
    jag plockade blommor hela sommaren och lät alla dofta på blommorna...och minnas.
    Jag gjodre allt jag tyckte var viktigt för dom....men allt var glömt när dom hämtades av personalen.
    Men nästa dag var alla där igen och vi började om igen...och igen...och igen....

    Jag älskade verkligen mitt jobb på arbetsterapin,
    jag kände mig som en skådespelare varje dag,
    men jag brydde mig om min publik, dom fick hela tiden vara med....

    Men ingen av dom visste vem jag var om jag mötte dom i korridoren !!!

    Den sjukdomen är så tragisk, och dom som står runt omkring lider,
    och personen i fråga dör två gånger,
    först när hon hamnar in i sjukdomen, och sen när hon får somna in.
    Men vi i vården måste vara med, måste vara utbildad för att ta hand om,
    vi är så viktiga när alla minnen försvinner.
    Människans värde MÅSTE finnas där, den dementa är så viktig och måste respekteras...alltid.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är tragiskt, mycket och man kan inte göra så mycket mera än vad man förmår göra, helt rätt. Gång efter gång, om och om igen och igen.
      Respekten är väldigt viktig, man behöver bara försöka tänka sig in i detta märkliga vacuum som drabbar
      Kärlek, omtanke är viktigt i sammanhanget
      Tjingelingen bästa Rantamor!

      Radera
  2. Där fångade du allt i ett nötskal, Karin. En väldig fin text och fint illustrerad.
    Jag förstod vart enda ord och hoppas att det fortlöper nåt sånär drägligt för er alla.
    Ha en fin fredagsafton!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eive!
      Du vet du också hur det är och jag får hoppas detsamma även för dig och de andra berörda.
      Ha det gott du med!

      Radera
  3. Det var väldigt fint beskrivet! Ett hinder i vardagen som är svår att tänka sig in i. Ha en skön fredag! Kram Maja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maja!
      Ett hinder som är verkligt svårt, ett som man inte förstår sig på riktigt, men tillräckligt mycket för att förstå att det är tufft för den som har det.
      Ha en skön fredag du med!
      Kram
      Karin

      Radera
  4. Karin....så starkt och fint skrivet! Jag kan bara föreställa mig hur det är, hur svårt och tufft för alla. Dina ord griper tag i mig. Dina vackra bilder till, så starkt.

    Så här är livet och jag tänker på det ofta.

    Varm kram!
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta!:)
      Livet är på många sätt, starkt och skört tillika.

      Varm kram till dig också!

      Radera
  5. Så fabtastiskt fint du har formulerat det tragiska i att förlora kontakten med sitt minne.

    SvaraRadera
  6. Suveränt skrivet.
    Kram på er båda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mian,
      kramar från oss båda

      Radera
  7. Sällar mig till de andra i hyllningskören. Så vackert och fint skrivet om din svärmor! Och tyvärr så sant. Måste vara oroande för henne att ha så många "okända" människor ständigt omkring sig.
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingrid!

      Det är en verklighet som känns väldigt overklig. En verklighet som är mångas verklighet i dagens läge. Nu hoppas vi att allt stabiliserar sig så småningom, att hon vänjer sig. Ingen lätt sist är det i alla fall. Vi kan bara hoppas att hon trots allt känner en viss ro med att vara hemma, så länge det fungerar.
      Kramar

      Radera
  8. Att det ska vara så svårt att få komma till rätt vårdnivå för dessa våra allra sköraste! Det måste vara otroligt ångestskapande med alla dessa olika ansikten och rantandet av hemtjänstpersonalen varje dag. Demens är en grym sjukdom. Jag känner med dig och Uffe i oron över hur det ska gå för din svärmor.
    Och känner mig än en gång privilegierad att få ha min mor på ett bra äldreboende, vilket ju bara borde vara självklart när behovet finns.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allt handlar till syvende och sist om att man räknar allt i pengar. Ingen vill egentligen ta ansvar och nu är vårdplanen i den här finländska kommunen sådan att man prioriterar att alla ska kunna bo hemma så länge som möjligt, även om det tycks omöjligt.
      Hon känner inte igen dem alla, och fastän de är desamma från dag till dag så är de främmande för henne. Vi är alla oroliga
      Tack Olgakatt!
      Ett bra äldreboende är en stor lycka och borde finnas för alla.

      Radera
  9. Du skriver så bra och man förstår henne verkligen. Och då blir man upprörd över att det behöver vara så här. Jag håller med Olgakatt precis. Naturligtvis kan man inte ha det så här med folk rännande runt benen utan att förstå vad det handlar om. Kan detta bli billigare?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva,

      Så här är det just nu.
      Så här har många det, både i Finland och Sverige.
      Billigare blir det knappast men när det inte finns något boende annat än på sjukhus, där hon inte platsar, så gör man vad man kan, för tillfället.
      Vi hoppas att det ska stabilisera sig en aning, bli lugnare, men känner oss tvivlande

      Radera
  10. Vad du beskriver det fint! Min älskade farmors sista år präglades av demensen. Svårast var när hon gled in och ut ur förvirringen och blev så ledsen när hon insåg att hon tappat kontrollen.
    Det är fint att din svärmor har er och att ni har kärlek.
    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hanna!
      Kärlek har vi men dessvärre är avståndet emellan oss stort, så vi kan inte vara hos henne så ofta som vi önskar själva. Men det finns andra närstående som gör vad de kan och goda grannar.
      Stor kram!

      Radera
  11. Demens är svårt för alla berörda parter - men trots allt, liksom, sjukdom och död, en del av livet. En del av livet som kan vara berikande, för jag ser det definitivt inte som en första död, bara som en av livets många faser - som inte borde tillåtas bli en fasa. Problemet är, som du pekar på, att det ofta inte finns adekvat stimulans, vård och hjälp för de dementa och deras familjer. Det är skrämmande att hemtjänstpersonal inte vet bättre än att försöka argumentera, och tala tillrätta!
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, en del av livet och inget nytt under solen, fastän man påstår att demensen blir mera allmän än under tidigare år. Hörde det på radion härom dagen.
      Jag är glad, att svärmor har många runt omkring sig där hon bor, som bryr sig. De tar henne med på möten och sammankomster, hjälper henne för att hon ska få stimulans.
      Uppriktigt sagt så tror jag att hemtjänstpersonalen inte hade förstått hur illa ställt det egentligen är just nu. Det var som om de upptäckte dilemmat nu när hon har blivit hemförlovad och att de insåg farorna för henne att bo ensam i ett stort hus, först nu.
      De beslutande har tagit beslut ovanför huvudena på de allra närmaste, det möte som skulle hållas var bortglömt (bortdribblat) så ....jag tar mig för pannan
      Att argumentera och tala till rätta är bortkastat, nu gäller värme, omtanke och respekt, helt rätt.
      Karin
      Karin

      Radera
  12. Jag sitter här med tårar i ögonen och läser din berättelse. Mycket av det känner jag igen från min mors sista år. Nu har det gått en del år sedan hon gick bort och vi minns mest allt roligt och tokigt hon gjorde. Min mor bodde växelvis hos mig och min syster sitt sista år eftersom det fungerade så dåligt med hemtjänsten i kommunen. Kram

    SvaraRadera
  13. Vi blir alla på ett eller annat sätt berörda av det här.
    Synd nog vill inte svärmor flytta varken till oss eller till den äldste sonen. Vi skulle väldigt gärna ha henne närmare oss, men tillika kan jag förstå henne. Där hon bor finns allt hon känner igen, också vänner och goda grannar. Att flytta hit eller till Sverige skulle nog bli för mycket för henne.
    Man känner sig otillräcklig, vill ju så gärna vara nära henne.
    Jag upplever att hemtjänsten inte räcker till i den mån de skulle behöva och tycker lite synd om dem som kommer och försöker göra det bästa av situationen. De är ofta försenade, för att de inte har kunnat stänga dörren så där bara på det föregående stället.
    I finanskrisens tider så sparas det på fel sätt, man glömmer att det är de som är gamla nu som har varit våra lyckosmeder. De borde få en helt annan vård i livets slutskede än vad som erbjuds.
    Kram

    SvaraRadera
  14. Vilken underbar och fängslande berättelse om något så rysligt och skrämmande! Jag tänker att foton och gamla historier blir en stor del av tryggheten när minnet sviker och så önskar jag att jag var bättre på att skriva i min egen dagbok.
    Jag kan hitta på lite novemberteman! Jag återkommer. (Måste kolla så det inte redan finns nya någon annanstans)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Pysseliten.

      Tryggheten sitter i allt det gamla, foton, vykort, brev osv.
      Kul att du tar dig an novemberteman. :)

      Radera
  15. Då tänker jag att vi kan behandla följande ämnen:
    2/11: Skrämmande! (Det är ju Halloweentider)
    9/11: Handen på hjärtat.
    16/11: Leva länge.
    23/11: Finurliga lösningar.
    30/11: Förberedelser ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Spännande teman så det förslår!
      Tack Pysseliten.
      Jag lägger ut dem på min blogg

      Radera
  16. Så vackert om något så svårt! Och all din empati vibrerar genom bokstäverna. Måtte det bara vara snälla och förstående människor som omger din svärmor, måtte de ta sig tid till den där extra minuten av inlevelse och värme!

    Och bilderna ja. Hur gör du för att överträffa dig själv hela tiden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin!
      Jag hoppas och tror att de är både snälla och förstående. Jag upplevde dem sådana. De tog sig tid.
      Äsch...nu blir jag ju förlägen;)...jag knäpper ju bara

      Radera
  17. Så sorgligt att läsa din beskrivning av svärmors situation, det måste ju vara svårt för din man också att ha mamman utom räckhåll när hon behöver så mycket hjälp och stöd. För mig känns det som om det blir bara vanligare med Alzheimers, eller lever vi bara längre nuförtiden? Om man annars vore i stånd att klara sig själv, men så tar hjärnan stopp, hur trist är inte det? I min bekantskapskrets dog en kvinna nyligen vid 64 års ålder, hon hade då vårdats på äldreboende i flera år när maken inte mera klarade av att ta hand om henne hemma. Så enormt tragiskt!
    Hoppas din svärmor möter förståelse hos dem som hjälper henne med det dagliga!
    Inga-Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Avstånd är alltid svåra i sådana här sammanhang. Sönerna bor båda långt ifrån.
      Jag läste någonstans att sjukdomen har krypit ner i åldrarna, men vet inte om det stämmer för den skull. Säkert har det med det att göra att vi blir allt äldre också än vad vi har blivit tidigare, samt att det finns bättre läkarvård än någonsin.
      Svärmor möter fin förståelse från dem som kommer och går till henne och de håller oss uppdaterade.
      Tack Inga-Britt för titten in här!:)

      Radera
  18. Tack Karin för underbar läsning än fast så Sorgligt och tyvärr så riktigt precis som det är och din svärmor.. Jag vet hur det är och känner igen allt du skriver. Det är ju mitt arbete och tyvärr bor alltför många av dessa stackars sjuka människor hemma alltför länge....

    Varm kram till dig Karin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ann-Louise!
      Du känner till verkligheten av det här från en annan sida.
      Vi hoppas att svärmor får ett bra boende med ständig uppsikt, för hennes eget allra bästa, men som det är nu så får vi bara hoppas och tro att det ska gå vägen på bästa sätt trots allt.

      Varm kram Ann-Louise!

      Radera
  19. Så fint och inkännande du har skrivit. Jag känner igen det. Och hoppas att jag ska slippa uppleva det hos mig själv.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Så hoppas även jag, att jag ska slippa uppleva det hos mig själv. Å andra sidan så upplever jag att den drabbade kanske inte är medveten om hur "landet ligger till". Att det finns en barmhärtighet i glömskan, trots allt.

      kram

      Radera
  20. Vilken vacker, om än sorglig, berättelse full av kärlek och omtanke från författarens sida. Verkligen tänkvärt, att sätta sig i den Alzheimersdrabbades position. Det är verkligen viktigt att vi också gör ibland, för att i alla fall komma närmare det att förstå hur våra medmänniskor har det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gnuttan!
      Det är ju så, att i varje människa finns det känslor som behöver bejakas, oberoende av i vilken situation man befinner sig. Att vara instängd i sig själv på det sätt som en Alzheimersdrabbad blir, måste vara väldigt svårt. Det är ju inte fel på intelligensen, man bara inte minns och fungerar som tidigare. En dag kanske vi också sitter där i samma situation och vill ha förståelse och kärlek, trots handikappet.

      Radera