onsdag 18 september 2013

Tokig gör som galen ber


När det regnar ute och man stryker, manglar, bakar och så vidare i allsköns ro
virvlar tankarna hit och dit.
Plötsligt befann jag mig i minnenas värld och tiden då jag var
sex-sju år.

Det var en kall januarikväll och vi, min bror Krister och jag var ensamma hemma.
Han troligen anlitad som barnvakt åt mig medan våra föräldrar skötte kvällsjobbet på bio Savoy.
Det var isande kallt, det blåste snöstorm på utsidan och vi hade bara 11 grader varmt (kallt) inne



Huset vi bodde i var allt annat än välisolerat.
Mina barnaöron som stundvis
var stora som grytlock när de äldre pratade,
visste att väggarna klassades som om de var gjorda av papper,
det hade jag hört, kanske inte helt rättvisande, men kanske ändå inte så långt ifrån sanningen.

Jag som kanske alltid har varit lite bestyrsam av mig och en handlingens "kvinna" redan som barn,
traskade raka vägen ner till vedlidret i källaren med Krister hack i häl.
Nu skulle ved bäras upp och vi få upp värmen i lägenheten
Men....det fanns inte ett enda vedträ att ta till

Lidret var tomt och då kom jag ihåg att pappa hade beklagat sig över detta...
Orsaken till varför det var så,  minns jag inte, men så liten jag var
så "rann sinnet " på mig. Det var kallt så det kändes ända in i benmärgen och
då måste man vara praktisk.
Man måste göra något åt situationen



Att  jag "lyckades" övertyga min storebror om att vi skulle "ta hand om"
traven med de lätta porösa takplattorna som stod nere i trappavsatsen på nedre våningen, förstår jag
inte riktigt, men han bar snällt upp dem tillsammans med mig och han gick till och med
och hämtade mera medan jag knäckte de lätta luftiga fyrkanterna med att stå
och hoppa på dem, så att de gick av i lämpliga stora bitar för att lägga in i köksspisen.


Den tidens moderna innertak brann jättebra
Det sprakade och knastrade om dem som om elden var lös på riktigt och inte instängd i en köksspis
Kruxet var förstås att de brann alldeles för fort ...
men de värmde så länge de värmde och så länge de räckte
Att Krister inte satte stopp för det hela förstår jag fortfarande inte,
men han hade kanske inte något att sätta emot, jag var vild, jag vet...
svår att stoppa, mera besläktad med elden just då än med honom,
men hans ögon glödde också, det minns jag väl
Vi ville ju inte frysa och så var det det där med rättvisan...ved som ingick i lönen...


Ja, sedan blev det räfst och rättarting,
för jag/vi hade eldat upp en del av vår fars arbetsgivares nya innertak
innan det ens kom på plats i köket i lägenheten under vår

Det tänkte inte jag på, troligen inte Krister heller i iverns och eldandets hetta
Jag minns fortfarande hur förbaskad jag var. Jag kan ta fram den känslan än i denna dag
Veden ingick ju i vår fars lön! Och det fanns ingen ved!
Jag var en  liten proletär (redan då)  som tog upp striden på mitt sätt, helt utan vett
Fanns det inte ved så ....

Men hör och häpna, efter "rättegången" där jag stod i centrum (igen) fanns det alltid ved i vedlidret
Vi behövde aldrig frysa mera...

Och än i denna dag förundras jag över hur stoiskt lugnt arbetsgivaren tog det hela
Hon stod där och bara tittade på mig, länge och begrundande, medan
våra stackars föräldrar nästan slet håret av sig i ren förtvivlan
Åter blev jag förlåten och märkligt nog förstådd

Sedan dess har jag inte bränt upp ett enda innertak
och har inte för avsikt att göra det heller:)

Håhå...man har sina minnen...

24 kommentarer:

  1. Hihihi...ljuvliga minne på sätt och vis!!!

    Höstkramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I barnsligt oförstånd förstås:)
      Höstkramar till dig med Anna!

      Radera
  2. Rätt ska vara rätt! Och jag tycker du gjorde helt rätt. Men så är jag ju lite argsint idag också.
    Det var bra ordnat av den lilla Karin tycker jag. Och fint berättat var det också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det Hanna!
      Ibland är det bra att vara lite arg, då kan bra saker hända.:)

      Radera
  3. Som sagt var: hur vore det med en bok om din uppväxt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ;D, ja, säg det. "Ingen skulle tro dig ändå" , brukade min bror säga när det kom på tal att man kanske borde skriva ner allt som hände.

      Radera
    2. Nej ingen kommer kanske att tro dig och det gör ju inget alls, för alla kommer att njuta av berättelserna! Seså – sätt igång! Skriv ner på lappar sånt som du inte hinner skriva klart just nu.

      Radera
    3. Det ligger en bra sanning i dina ord. Det kanske skulle vara bra, till och med, om ingen trodde på det som är sant, för det sanna är många gånger så otroligt.;)
      Jag lade en lapp i en glasburk idag...som påminner mig om starka kvinnor som fanns i min närhet en gång. Så jag är liiiite på gång.
      Tack för sporrandet!

      Radera
  4. Det där var det bästa jag hört på länge. Du tog ju bara saken i egna händer trots att det nu blev riktigt fel. Hade arbetsgivare ordnat ved som avtalet sa så hade det väl aldrig hänt.
    Ja tänk vilka minnen man kan ha. Vi andra besitter visst en hel del med, de av oss som inte är av den lugnaste typen.
    Jag håller faktiskt med Karin här att du borde skriva en bok, du skriver ju dessutom väldigt bra. Tänk på saken, jag läser gärna mera sånt. Hoppas du har värme i dag så det räcker,ha,ha.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ja, när vettet inte finns så blir det som det blir och det blev ju bra i slutändan i alla fall. :) Och hade veden funnits så hade innertaket också funnits. Nu finns varken det ena eller andra av det huset kvar, bara i minnets garderober.
      Läser mellan raderna att du också har en del roligheter i dina minnesgarderober:)
      Tack, jag fortsätter tänka på det där med boken.
      Idag har jag värme så det räcker, men ska för säkerhets skull värma upp mig i bageriet:D

      Radera
  5. Åh så fint berättat, jag kommer att tänka på min barndoms favoritberättelse om pojken som lagade kams i Pelle Molins underbara Ådalens Poesi. Han var ensam hemma med syskonen och så gruvligt hungrig och föräldrarna var på fest .... så han började laga kams ...
    Vi skrattade så vi grät när pappa läste men egentligen var det en sorglig historia om nöd och fattigdom

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så där är det. I efterhand skrattar man sig dubbelvikt, fastän det egentligen inte var särskilt roligt när det begav sig, men med en viss distans så ser man det lustiga i dansen.
      Och det var verkligen kallt inomhus...isande. Inte bra när veden är slut

      Nu gjorde du mig nyfiken på Pelle Molin och Ådalens Poesi:)

      Radera
  6. Inte visste jag att det bodde en liten pyroman i dig. Historien är väldigt söt så här i efterhand....och egentligen tycker jag att du hade rätten på din sida.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, det bor en liten pyroman i mig. Ingen älskar att bränna brasor som jag gör, tror jag.
      I efterhand blir det mesta roligt och med facit i hand så tror jag att även arbetsgivaren förstod att jag hade rätt att göra fel. Hon var en väldigt klok person för övrigt, någon jag beundrar mycket

      Radera
  7. Karin, jag håller verkligen med ovanstående talare. Du borde verkligen skriva en bok om dina barndomsminnen. Du har ett så fint driv och språk i berättelsen. Jag njöt. Och vilket vackert regndroppsfoto!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maggan!

      Det är fint att få uppmuntran från alla håll och kanter...det finns kanske en dröm om bokskrivande längst härinne någonstans inom mig. Få se vad som händer, vad jag får till så småningom
      Regndroppar är inspirerande eller hur? Det vet ju du som tar så fina bilder själv:)

      Radera
  8. Underbar liten berättelse! Men jag undrar jag hur föräldrar kan gå ifrån sina barn när det bara är 11 grader varmt inne utan att se till att det finns ved att lägga i spisen. Det var väl därför arbetsgivaren inte var särskilt arg på dig. Man vet väl inte vad hon sa till dina föräldrar...

    Jag påminner mig också något liknande fast inte med eld. Min pappa var en hängiven frimärkssamlare och jag hade också börjat samla frimärken som nioåring. Högst uppe på en hylla i en garderob låg min pappas frimärkssamling.

    Jag klättrade upp och såg att han hade många block med fyra likadana frimärken i varje. Jag tyckte inte det gjorde något om jag nöp ett av dem. Han upptäckte det inte förrän långt senare så det blev inte mer än en ledsen förklaring att just fyrblock var särskilt värdefulla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Våra föräldrar visste inte om att det blev så kallt som det blev. När de gick på jobb var det varmare och ingen storm på utsidan. Allt förändrades snabbt och i ett hus som inte höll måttet vad gällde isolering går det mycket snabbt. Vi hade ansvarskännande föräldrar så ingen skugga må falla på dem, de gjorde vad de kunde och de måste gå på jobb.
      Att vedlidret inte blev påfyllt bekymrade min far men jag vet inte orsaken till varför det inte fylldes på...det låg utanför hans ansvarsområde. Det hände en gång, den här omskrivna gången men aldrig mera.
      Och man vet nog vad som sades, jag var ju med och lyssnade hela tiden. Vi hade alltid en bra konversation grannar och arbetstagare/arbetsgivare emellan, så ingen skugga må falla på den diskussionen heller

      Ja, vi har våra hyss för oss i rent oförstånd när vi är små. Och du hade kanske frimärket kvar när han upptäckte förlusten?;)

      Radera
  9. Ja, vad skulle du göra? Det är alltid bäst att ta saken i egna händer! Skönt att du blev förstådd!

    Jag hatar att frysa... som du ju vet;).
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de flesta hatar att frysa. Det är värre än att ha för varmt eller hur?
      Kramar!

      Radera
  10. Måtte den gamla skolan hålla värmen bättre när du kommer till skott med författandet så att du inte likt poeten i Boheme måste elda upp manuskriptet för att få en stunds värme.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bergvärmen är att lita på, bättre än vedlidret på Köpmansgatan var.
      Dessutom finns det ved i Pettas lider, mängder och för många år framöver, så jag behöver knappast göra som poeten i Boheme:)

      Radera
  11. Ytterligare en historia som jag tycker skall ingå i din bok. :) När blir det en bok? Snart hoppas jag. Tror att du skulle kunna göra dundersuccé som författare.
    Bra kvinna reder sig själv - nja, med litet hjälp från storebror. ;) Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anne-Marie!
      Ja, säg det, när blir det en bok?
      Undrar vad stjärnorna sagt:)
      Nobelpriset i litteratur nästa. Lika bra att tänka stort så kanske man når den lägst satta ribban i alla fall
      Bärar-och påhejarhjälp är alltid bra att få. Gissar att jag hade gjort det även om jag var ensam

      Kramar!

      Radera