fredag 27 september 2013

Generationsklyftor

Ibland utmanar jag mig själv lite väl mycket.
Jag valde lördagens temarubrik på så vis att jag tog en bok ur hyllan,
vilken som helst och lade fingret på den sida som först kom upp
och under fingret fanns ordet generationsklyftor.
Bra rubrik, tänkte jag då, i juli, när det begav sig

Nu sitter jag här och vet inte riktigt vad jag ska skriva....
Jag tycker egentligen inte om själva ordet.
Klyftor låter problematiskt.
Men behöver det egentligen vara det?
Det kan ju istället vara riktigt klyftigt.
Jag utgår från den tanken....till att börja med, hur slutet blir får vi se så småningom.
Nu låter jag "pennan", tankarna vandra lite planlöst

Barnaskaran på Sinting i Föglö under 1920-talet, hos mormor som syns i fönstret. Äldsta systern saknas på bild

Jag fick en aha-känsla när jag såg programmet "Vem tror du att du är?"
med Björn Skifs under måndagskvällen.
En av kvinnorna i hans släkt i Nås (Dalarna) drog iväg med en vävstol
till Jerusalem år 1896 där hon levde som  kolonist tillsammans med många
andra av särskilda skäl
Aha-et för min del, handlade om att jag kunde konstatera att det inte är så stor
skillnad på kvinnor nu och kvinnor då, trots de dryga hundra åren som skiljer mellan oss.
Jag drog paralleller till min egen farmor Erika.

Vi kvinnor som lever nu är orädda, självsäkra,  tar för oss av livet,
reser kors och tvärs över världen på våra egna villkor, studerar, har våra karriärer m.m...
Men kvinnor för dryga hundra år sedan kunde de också och kanske ännu mera än
vad vi kan nu, för vi har det enklare på många sätt än vad de hade det.
De har på sätt och vis banat väg för oss


Segelmakaren John Sommarström, min farfar

De fick kämpa mera än vad vi behöver göra.
Eller rättare sagt, kanske kämpa på ett annat sätt
Min farmor Erika for år 1913 till det stora okända Amerika för att söka upp min
äventyrlige farfar som fanns någonstans " overthere"
En ung kvinna, drygt tjugo år, med två barn kvar hemma på Åland som morföräldrarna tog hand om
under tiden.

Utan utbildning, utan språkkunskaper vågade hon sig in på den stora kontinenten för att söka en
nål i en höstack. Det måste verkligen ha varit kärlek, banne mig...
Hon fann "sin nål" och ett år senare i augusti 1914
reste de  tillbaka över havet
(hon  i välsignat tillstånd, min far var på väg:))

Erika och John fick nio barn. Här är hela familjen Sommarström uppradad framför fotografen

Det blev en resa till för farmors del, när min far var ca 3 år.
Han berättade detta för mig med tårar i ögonen
Vid 75 års ålder kom han fortfarande ihåg hur det kändes när
han blev överlämnad till faster Hanna när farmor reste sin väg.
Var de andra syskonen placerades känner jag inte till
Om farmor kom hem med farfar med sig den gången vet jag inte,
men under den resan gick det i alla fall upp för henne att han inte kunde "tämjas"
till att bli en landkrabba. Hon accepterade att
han måste ha ett fartygs trädäck under fotsulorna för att kunna andas.

I våra dagar skulle vi kvinnor knappast uppoffra oss och våra barn så mycket som hon gjorde.
Vi skulle ringa, mejla, skypa och allt som det finns tillgänglighet att göra med teknikens hjälp
Om vi alls skulle göra oss mödan av att ta oss över Atlanten för att söka "våra nålar" i höstackarna
är en fråga jag låter vara osagd, men utifall om, så skulle vi ta flyget och allra minst FBI till hjälp;)
Däri ligger jämförande en stor generationsklyfta.
Tekniken har gjort otroliga framsteg sedan början av år 1900.

Kalle och Maria tar sig fram med hästkraft. Kalle var min mors morbror och vi kallade honom alltid till Kalle morbror
Mina egna föräldrar hann uppleva otroligt mycket under sin livstid,
från att ha åkt häst till den allra första bilen som kom till Åland och så vidare
Min mor som var från landsbygden (Sund) berättade att de kastade sig i diket
när de såg en A eller T- Ford komma på håll.
Där låg de sedan i landsvägsdiket och såg när fartvidundret drog förbi
i trettio kilometersfart eller så.
Dammet bara yrde, berättade hon skrattande och skakade på huvudet åt minnet, många år senare.

Det jag märker själv nu när jag har blivit äldre är att jag tänker mera som mina föräldrar
gjorde när de var i min ålder än jag gjorde när jag var yngre.
Jag känner igen mig  i mina barn och barnbarn, vet hur de tänker, för att jag själv
har tänkt så när jag var i deras ålder, trots att teknikens under har förändrat livsvillkoren radikalt  

Men det kanske inte har så mycket med generationsklyftor att göra
utan mera med livserfarenheten man får med åren som går.
Eller kanske det är just det som är generationsklyftan, livserfarenheten?


De övriga som deltar är:


Jag hittade en intressant artikel om generationsklyftor på nätet
men istället för att försöka skriva någonting om den så är det
enklare att titta in här för den som är intresserad

Och så kom jag till slutet, trodde jag:)

Men så går det som det går ibland....
Bodil Jönsson kom till ön och pratade om åldrandet och om generationer
Och jag som redan hade lagt ner någon timme på detta inlägg beslöt att det ändå får stå kvar som del 1...
vilket betyder att jag skriver lördagstema del 2 också, men en annan dag
Ibland får man omvärdera sina värderingar eller får dem åtminstone klarlagda på ett annorlunda sätt


Vem tar över rubriksättningen för oktober?
Räck upp handen någon!

Och vi på Pettas har öppet den sista helgen för säsongen imorgon och på söndag.
Fattar någon riktigt på riktigt att sommarsäsongen är över?

18 kommentarer:

  1. Vad de slet på den tiden, utan tvättmaskin och en massa andra bekvämligheter. På den gamla "goda" tiden. Och så mycket kunskap de hade hur man tog till vara och klarade sig. Nu är vi rätt hjälplösa om strömmen går.
    Intressant det där att hon satt iväg efter mannen, skulle vi ha gjort det idag? Tveksamt.

    Är det min tur att tänka till i oktober?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det märkliga är att fastän de slet som de gjorde, så fanns det ändå tid "över" för att umgås även dagtid. Jag minns från min egen barndom att mammas väninnor ofta träffades vid kaffebordet med ett handarbete i knät och oss ungar i närheten eller så hade de stortvätt på gång tillsammans.
      Jag träffade aldrig min farmor, hon dog flera år innan jag föddes, men det skulle ha varit intressant att få veta vad som drev henne till att göra dessa "uppsökarresor". Kvinnorna på den tiden, i all synnerhet där det inte fanns överlopps med slantar, var förstås beroende av en försörjare vilket vi i våra dagar inte är. Men att ändå ta sig till USA och söka upp karln....vilket fruntimmer hon var! Beundransvärd i kubik!
      Nej, vi skulle inte göra detsamma

      Du får gärna tänka till i oktober! :D

      Radera
  2. Vilket intressant inlägg! Spännande att läsa om hur de hade det på den tiden. Verkligen vågat av din farmor att dra iväg så där...

    Trevlig lördag på dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Hon var nog en vågad kvinna som vågade trotsa vågorna på den stora Atlanten för att söka upp min våghalsige farfar. Ett år tog det innan hon hade honom med sig hem igen...
      En riktig tuffing var hon

      Trevlig lördag på dej med!

      Radera
  3. Spännande och intressant tema!

    Vilken tjej! Ja, Erika alltså. Vilken kraft, vilket mod och vilken målmedvetenhet. Och vad vacker hon är på bilden med alla sina barn och den oförbätterlige karln. Som tydligen ändå var värd både USA-resan och sjömanshustrulivet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är som med mycket annat att mera man skriver om det här mera vill man skriva, för det tycks outtömligt själva temat.
      Erika var en tuffing, helt säkert och farfar glömde aldrig sin Erika, som dog alltför ung.
      Karln var oförbätterlig, steg i land när han var sjuttio år och skulle säkert ha seglat ännu, men de lade upp alla segelfartyg och något annat dög inte att trampa däck på;). Sedan var han guide på Sjöfartsmuseet ett tag efteråt.
      Tydligen ansåg Erika honom värd alla sina uppoffringar. Ett år var hon i Boston och jobbade på ett munk(donuts)kokeri innan hon fick tag på sin äventyrare. Kraftkvinna, absolut.

      Radera
  4. Det är så intressanta berättelser i varje människas historia!
    Förmågan att känna igen sig, att kunna vandra mellan åldrarna i huvudet är nog en förmåga som växer med åren. En förmåga som leder till ökad förståelse och empati om den vårdas på rtt sätt tror jag. Om vi vågar minnas och förstå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varje människa är sin egen historiebok. Alla lika intressanta men ur olika synvinklar.
      Och plötsligt så förstår man sina föräldrar på ett helt annat sätt än när man var yngre, känner igen. Du har rätt, det handlar om att våga också:)

      Radera
  5. Nog för att vi tar fina bilder idag, på många sätt mycket finare än vad tekniken klarade förr...men ändå, på något sätt, är de gamla bilderna så underbara. Det finns någon form av äkthet i dem, trots att inte folk var så vana vid att posera... Svårt att förklara hur jag känner det, men lite åt det hållet. Tack i varje fall för ett fint inlägg!

    Fortsatt fin helg!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår dig fullständigt Aila, för jag känner likadant.
      De gamla fotografierna i svart/vitt har "själ" på något sätt och så bleknar de inte heller.
      Tack och tack detsamma!
      Kram

      Radera
  6. Det är väldigt lätt att slå sig till ro och tro att kvinnors liv idag bara blir bättre och mera jämställt dag för dag men vi får inte glömma alla de systrar som gick före och se till att föra jobbet vidare! De flesta kvinnor i världen har det inte som vi här i Europa på långa vägar.
    Man ser ju var dina gener kommer ifrån! Kraftfarmor och envisfarfar, dom är bra att ha i bagaget.
    Och visst är det livserfarenheten som är generationsklyftan....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här hos oss i våra nordiska länder har vi det bra. Inte ens i hela Europa har alla det lika bra, som vi har det. Bara ett stenkast över Finska viken så märks det hur konservativ synen är på kvinnans roll, tyvärr.
      :D, man får ju vara glad och tacksam för dessa gener, onekligen. Från mors sida var det inte särskilt mycket sämre på den fronten heller. Jag gissar att den generationen var gjorda av krut allra minst.

      Radera
  7. Detta tål att tänka på...jag tror att utvecklingen i samhället är det som skapar generationsklyftor. Ta bara det här med datorer och mobiltelefoner och språket. Jag upptäcker ibland att yngre har en helt annan värdering på ett ord än vad jag har. Oftast är ju numera könsord och svordomar inte så "farliga" längre bland de yngre och ord som var mode när man själv var ung använd överhuvudtaget inte alls av dagens ungdom. Jag tror också att finns det bara vilja och tid så kan vilka generationer som helst komma överens, lära av varandra och tillföra glädje! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Till en viss del stämmer det säkert, det också.
      Allt har förändrats drastiskt och snabbt bara på ett fåtal år.
      Och visst kan generationer komma överens. Ofta handlar "klyftor" om oerfarenhet, om oförståelse osv. :D
      Kram

      Radera
  8. Hejsan Karin !
    Jo nog vågade kvinnorna förr. Det vet jag.
    Min Mormor var en sådan kvinna, blev lämnad ensam då Morfar dog
    när Mamma bara var 10 år hon hade två äldre bröder.

    Önskade jag hade mera krut i kroppen.Men mycket brås jag på dom.
    Mormor och Mamma.

    Tack för ett intressant ämne.
    Får mig verkligen att tänka till. !

    Kram Mi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mi!

      Urstarka kvinnor fick de lov att vara många gånger, våra föregångare.
      Jag känner igen mig mera och mera i min mor äldre jag blir, förstår henne bättre nu också än vad jag kanske gjorde då.
      Jag har haft mycket runt omkring mig ett tag och inte besökt dig på ett tag men tittar snart in. Ha det riktigt bra Mi!
      Kram

      Radera
  9. Så fint att få läsa om mormor..Du vet så mkt, och om morfar med...Mamma har berättat att mormor var en fantastisk kvinna..och det förstår jag...Så mkt svårare det var då...Starkt..Kram från Karina till lilla kuselina

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D. Egentligen vet jag inte så mycket, men pappa berättade förstås en hel del, mammas pojke som han var. Erika var fantastisk på många sätt.
      Kram till dig med Karinaskusina!

      Radera