fredag 13 september 2013

Fåglarna


Nej, inte Hitchcocks, men havsbandets fåglar gjorde mig sällskap igår när jag bara satt
där jag satt på "min" klippa och bara var den jag var....
En storlom landade en liten bit längre ut


Jag har alltid varit både fascinerad och  förtjust i storlommen, inte alls en så vanlig syn här hos oss
Och där droppade den ner mitt framför ögonen på mig...


Jag gör inte anspråk på att jag är helt och hållet vid sunda vätskor, men det är som om det sku´
kvitta när man sitter vid havsbandet och bara glor.
Världen är ju  full av kloka och förståndiga människor så det jämnar ut sig på ett eller annat sätt
Jag är hellre tokstolle än dönick:)

Fjädern bredvid mig halvlåg liksom jag, tillbakalutad på armbågarna och bara var den också
Där låg vi tillsammans och glodde ut över havet
Tysta som möss var vi, båda två....


Ja, och inte vet jag hur det är med Uffes vätskor heller, för han påstod att han hade hittat ett extra huvud åt sig själv, när han kom hoppandes på klipporna mot oss...
Fjädern och jag iddes inte ens svara...det kan ju vem som helst se att det var en "prackas" huvud han hade hittat. En småskrakes alltså.

Jag har ju redan tidigare talat om att det händer någonting därute på "Gloskär" med en...man släpper allt
och bara mår bra. Det kan kanske bero på att hjärnan blir överhettad av syre...det finns omåttliga mängder därute bland havsvågorna.


Kanske intaget av havtornsbär också inverkar..
C-vitaminbehovet torde vara tryggat för några månader framöver om det skulle fungera så...
Nu gör det ju inte det, men utifall om det skulle.
Jag åt många, många bär...och tyckte förstås att det är synd om rikedomen
som står där för sig själv till ingen nytta.

Jag borde ju ha plockat och pressat, men det var inte det som var meningen med utfärden.
Jag skulle bara vara den här gången. Och det var jag.
I mitt stilla sinne tröstade jag mig med att fåglarna säkert äter upp de orangea läckerheterna...
Och precis som jag tänkte så..


 kom stararna....


Och plötsligt var det inte bara fjädern, extrahuvudet, Uffe och jag som satt där och glodde....


vi var jättemånga....


och ännu fler
Så småningom landade alla dessa starar i havtornssnåren och försåg sig med nödvändiga c-vitaminer
innan de flög vidare mot sydligare breddgrader...
Undrar om Kosackfamiljen och Arthur´s också var med dem...."våra" starar här hemma på backen
Vi ses till våren!
Alltså fåglarna och vi...

Vi ses förhoppningsvis mycket snart igen!

Jodå, jag mår bra, mycket bra;)

6 kommentarer:

  1. Härligt! Vilket fint främmande – storlom och så alla starar på det! "Min" storlom kom och sa adjö en av de sista dagarna på landet. Hela familjen var med. De kommer numera sällan över till vår sida av sjön. Det är lite tråkigt att inte träffas så ofta som för, men det är klokt av dem att hålla sig borta från båttrafiken. "Long time no see", sa jag. "Long time lots of lake" sa den. Tror jag. Två storlombarn har det blivit i år, så återväxten är tryggad.

    SvaraRadera
  2. Tänkte först att det kanske var din storlom som kom på besök igår, men den var ju ensam så det kunde det ju inte ha varit. En ungkarl eller ungkarlskvinna säkert
    Din storlom, den du brukade simma med om jag minns rätt. Naturen är underbar
    Ja, vi fick riktigt fint främmande eller om det var vi som var främmande. Antagligen så:)

    SvaraRadera
  3. Det vackra blåa havet lockar och fascinerar.
    Vad gott att sitta ner en stund.
    Fridens!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen himlaskönt för både kropp och själ!
      Fridens liljor Eive!

      Radera
  4. Det låter helt fantastiskt!
    Det är så obeskrivligt skönt att bara vara ibland. Att verkligen leva och njuta av det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att verkligen leva och njuta av det. Just precis så är det Hanna!
      Du vet själv. Jag tänker på er bara vara-"stund" i all enkelhet senaste sommar

      Radera