lördag 17 augusti 2013

Den sista mohikanen

Jag är inte särskilt gammal ännu, men plötsligt så inser jag att jag är den siste mohikanen
Av en familj som ursprungligen bestod av sju personer så är det bara jag som är kvar
För att alltid ha varit den allra yngsta ("skrapabullen" som kom ganska långt på efterkälken)
så är jag plötsligt den allra äldsta
Den äldsta generationen i egen hög person....
Med en liten glimt i ögat så gäller det att försöka få till litet pondus nu:)
Jag har ju alltid varit yngst, så det är inte helt enkelt

Min bror Krister hade städat undan en hel del av både det ena och det andra, innan
han reste bort med mycket lätt bagage, han visste ju att hans dagar
i det här livet var räknade.
Men några fotografier gav han åt mig innan han reste
bl.a. dessa:


En bild av den sista mohikanen som brudnäbb, sex år gammal
Tyllklänningen var ljusblå, diademet rosa, skorna vita och buketten vill jag minnas
att bestod av luktärter
Senare samma dag mot kvällen till när själva bröllopsfesten stundade, föråt sig en viss
liten brudnäbb på marsipantårta,
så till den milda grad att hon måste avlägsnas från festen för ont i magen.
Oj, så det harmade..och gissa vem som helst väljer bort marsipantårtor i sitt liv
sedan dess?!


Ett annat foto som jag fick var den Sommarströmska syskonskaran från Mariegatan 34 i Mariehamn. Jag undrar om inte brunt var en trendfärg vid samma tillfälle som faster Greta i blått med ros på barmen fyllde 70 år (tror att det var så). Greta hette egentligen Margareta
Från vänster står faster Anita, också min gudmor, farbror Tor (operasångare), faster Göta, farbror Jukka (John), på armstödet till stolen sitter faster Ethel, bakom Greta och Ethel står farbror Leif,
och förstås direkt därpå i brun kostym en viktig huvudperson i mitt liv, min far Nils och så farbror Erik Olof, kallad Mudrik.
Av alla syskon så är det Anita och Göta som lever ännu.
Med andra ord så är de mera eller mindre de sista mohikanerna de också
Självklart är det här inte en bild som intresserar så många av er som läser bloggen, men jag vet att det finns ett fåtal som tycker att det är roligt att se det här fotografiet

Syskonskaran växte upp i det här huset


som inte finns längre. Bara några stenar från husgrunden finns kvar som avgränsare till ett blomland


Här är farfars lillebror Josua Sommarström på besök hos brodern John (farfar)
Undrar vad det är i påsarna han har i handen?
Josua var missionär i Kina i många år


Det här är Josuas storebror John, min farfar som var segelmakare och far till den Sommarströmska syskonskaran högre upp i inlägget. Han var största delen av sitt liv på de sju haven.
Fortfarande far han på runt omkring i världen, men nu som ett vykort


Det här är Bo Sommarström, min fars kusin och en av Josuas söner.
Honom har jag träffat ett antal gånger och han är en av de allra mest intressanta personer
som jag någonsin har träffat. Han var etnolog och var bl.a. i Tibet tillsammans med Sven Hedin,
han levde flera år med samerna och lärde sig schamanismen.
Vilka stunder vi hade tillsammans när han berättade om en del av allt han hade varit med om
Hans tankar var gränslösa och oerhört spännande


Siv förstås, denna levnadsglada kvinna som var lillasyster till Bo och Ingvar
Siv glömmer jag aldrig, Idlaflickan, som på något sätt lyckades med det omöjliga,
nämligen att adoptera två barn utan att vara gift.
Tack vare henne är jag släkt med Jessica och Peter, båda syskon från Indien
Och här är hon förstås på det skämtsamma humöret

Så här blev det idag. En annan dag kanske jag visar mera av fotografierna
som finns i mina gömmor

Snip snap snut nu är snart den här dagen slut
Vi har haft oväntat många gäster här idag och en doft av chokladtårta sprider sig i huset
Det kommer en ny dag imorgon och då måste det finnas godsaker att äta till kaffet
Ha en fin kväll alla!

23 kommentarer:

  1. Jag är intresserad av gamla foton. Kvarblivna ögonblick som stelnat... jag älskar gamla svartvita journalfilmer och kan fastna i gamla ärvda album.

    Känns lite konstigt att vara i äldsta generationen, jag har en äldre bror och tre kusiner som är 70-80 år, men inga andra äldre släktingar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Också jag är det, och äldre jag blir intressantare blir de gamla fotografierna.
      Ofta var de väldigt vackra också, de svartvita fotografierna. En bit svunnen historia

      Äldre kusiner har jag men i den familj som ursprungligen var min är det bara jag kvar nu. Sedan finns det barn och barnbarn förstås, men äldsten har jag plötsligt blivit och egentligen känns det inte så speciellt. Jag känner mig fortfarande som jag alltid har känt mig. Tidlös:)

      Radera
  2. Så vackra foton! Och så fint du beskriver vad vi får se. Tack för att du delar med dig. Varm Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är de vackra de gamla fotona:)
      Tack Gunilla!
      Varm kram!

      Radera
  3. Visst är det konstigt att plötsligt vara äldst i olika sammanhang när man alldeles nyss var yngst!
    Och emellanåt får man passa sin tunga så att man inte ber nån snorunge gå och torka sig bakom öronen innan hen uttalar sig;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. I all synnerhet när man fortfarande känner sig yngst. Det tar säkert lite tid att vänja sig om man överhuvudtaget gör det. Och visst känns det igen, det där med tungan:)

      Radera
  4. Och nu har lilla brudnäbben blivit hövding. Trevligt med gamla foto.
    Det sätter igång tankeverksamheten....man får perspektiv och associationer.
    Kul att du vill dela med dig.
    Hugh hugh siste mohikanen och Go'kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så har det blirit. Bara att acceptera.
      Från att ha varit en liten Solblomma /Hiawathas syster eller så, så är man en sista mohikan...
      måste sy mig indiantossor nu och tassa på...tossa på:)
      Hugh hugh
      God kväll

      Radera
  5. Vad foton kan förmedla mycket! Och tillsammans med dina beskrivningar blir det så målande. Hela syskonskaran (åtta syskon!?) ser verkligen så levande ut. Vad roligt de måste ha haft i det fina huset. Och farfar kommer och hälsar på med köpekakor (?). Nej förresten, sådana lade man väl i fina små kartonger på den tiden? Kanske farmor hade skickat med något gott?

    Och så bilden på din farfar, segelmakaren. Så charmig. Väldigt roligt att få se, liksom den lilla söta marsipanbakelsen på första kortet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Studerar man fotografier litet mera ingående berättar de en hel del.
      Nio syskon, fem pojkar, fyra flickor.
      Farfars lillebror kom med påsarna...
      och precis som du skriver själv, de hade fina små kartonger. Lillebror kom från Stockholm, så han kom med en fläkt från den stora världen till den lilla hemön
      Segelmakaren var charmig, min favoritfarfar!:)
      Och marsipanbakelsen kan fortfarande minnas hur det var att få håret permanentat inför bröllopet. Bakom öronen fanns brännmärken...huuu, så hemskt ont det gjorde. Frisörsfinesserna var aningen tuffa på den tiden men skulle man vara fin fick man lida pin

      Radera
    2. Jamen nio syskon är det ju! Och alla ser ut att vara sådana starka personligheter. Av någon anledning hoppade jag över festföremålet när jag räknade, placerade henne i en kategori för sig, liksom.

      Radera
    3. Krut och dunder, skratt och mycket sång står som en gemensam nämnare för dem
      Jag förstår att du hoppade över faster Greta, hon var ju i en kategori för sig, födelsedag och blå klänning. De andra måtte ha pratat ihop sig om bruna, beiga nyanser för dagen verkar det som:)

      Radera
  6. Jag känner igen det du beskriver. Jag får också räkna mig som den siste mohikanen. Ja, jag har nån morbror eller kusin kvar, men i min närmaste familj är det jag som ståtar med den högsta åldern. Det hoppas jag i och för sig få göra länge. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Någon gång blir det allas tur att vara den sista mohikanen.
      Jag är givetvis inte äldst i släkten men i den närmaste familjen är det så.
      Vi får hoppas att vi sitter här och bloggar om många många år fortfarande Gunnel!
      Kram

      Radera
  7. Hej! Jag heter Anna Sommarström och Erik Sommarström var min morfar, John Sommarström min mors farfar. Kul att se bilderna. Tack /Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anna!
      Då är du mitt kusinbarn, jättekul! Undrar vems barn du är förstås, Solveigs? Anne-Helenes? Lisbets? eller Lenas? Så roligt att du hittade hit!

      Karin, din mors kusin

      Radera
  8. Hej! Vad roligt att få se bilderna på den sommarströmska syskonskaran. Jag heter som ovannämnda också Anna Sommarström och Leif Sommarström var min farfar. //Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kul Anna, Leifs barnbarn! Så var ju förstås frågan om du är Gerhards eller Thomas dotter...
      Leif var min favoritfarbror, alltid lika gullig mot mig. Han gav mig en gitarr som Evert Taube hade spelat på när E T följde med fartyget på vilket Leif var kapten på vid överfarten till Sydamerika. En liten rolig anekdot, bara.
      Ha det gott bästa du!
      Karin

      Radera
    2. Vad kul att höra historier om min farfar. Jag var bara 7 år när farfar dog och har således inte många minnen av honom. Det jag minns är hans starka stämma och när jag och brorsan fick sitta i hans knä och lyssna på några av hans många äventyr till havs samtidigt som han visade fina exotiska souvenirer. De fina uppstoppade sjöhästarna jag älskade som liten finns nu i pappas bokhylla. Farmor och farfar hade ett fint glasskåp i vardagsrummet där de förvarade alla fina minnen. Jag är dotter till Thomas (jag har två bröder också, Andreas och Martin).

      Jag har varma hälsningar till dig från min pappa.

      Anna

      Radera
    3. Tack Anna!

      Det är fint att "träffas" så här också
      Ja, Leif hade en stark stämma, helt rätt. Jag har också sett glasskåpet som var fyllt
      av fina minnen. Din farmor bjöd på världens godaste fisksoppa med apelsin i när jag var på besök.
      Ge varma hälsningar till Thomas från mig också!
      Ha det bra Anna, kommer ni till Åland någon gång så tag kontakt,
      mina kontaktuppgifter finns här i bloggen.

      Karin

      Radera
  9. Hejsan ...
    Jag heter Jeanna EB Qvarnström och Bosse och Inga Sommarström var ibland mina "extraföräldrar" då min mor Britt Qvarnström företog resor till bl.a. Italien där hon sedermera öppnade en konst / språkskola (Accademia di Capri).
    Inga och min mamma var först arbetskamrater på posten.
    Båda omskoldae sig till psykolog (Inga) och konstvetare / konstn'r (Min mamma BRITT).
    Inga fokuserade som psykolog på människor med Downs syndrom.
    Så Bosse goda humör, smittande skratt och många berättelse från Lappland och Kina
    känner jag vök till.
    Umgås med deras (adoptiv-) son Lennart som bor kvar på Lidingö,
    vilket jag också gör till och från.
    Siv minna jag väl.
    Vi tillbringade ju många jular och påskar också med familjen Sommarström och
    alla deras släktingar.
    Gunborg, Ingvars fru bor nu på Tor på Lidingö. Hon var på mammas begravning.
    Minns hur Ingvar lät mig hissas upp i en båt för att leta efter något han glömt,
    vilket äventyr, jag var 10 år.

    Med mera, kära Petta.
    Med hälsning, Jeanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt, underbart att få läsa dessa rader!
      Världen är liten på Internet.
      En tid som flytt men som alltid finns inom en så länge man lever. Du får hälsa Lennart från Karin född Sommarström på Åland, Bo var kusin med min far Nils.
      Mitt i allt så träffar jag både honom och också Gunborg så småningom. Min dotter med familj flyttar till Lidingö till hösten.
      Tack för dina hälsningar och dina ord!
      hälsar Karin

      Radera
  10. Ursäkta några slarvstavfel, blev ju så glad när jag råkade hitta hit.

    SvaraRadera