lördag 11 maj 2013

Solidaritet


Ritva tvättade fönster här idag.....
Ibland undrar jag hur jag skulle ha varit som människa om jag inte hade fått vara med om det
jag fick vara med om när jag var barn och ungdom
Säkert en fråga många ställer sig förstås...

Vi var många familjer som bodde i två nästan likadana hus på samma stora gårdsplan
Det gemensamma vi alla hade var att vi på något sätt hade en anknytning till dem som ägde
fastigheten.

Antingen var man anställd hos eller släkt med










I "mitt" barndomshus bodde tre familjer, en ungkarl och en piga, så småningom en familj till...
I grannhuset, bodde fyra familjer.

Av solidaritet, vågar jag påstå. Varför återkommer jag till:) 
Gemensam var tvättstugan, bastun, sandlådan, gungorna, blomlandet, brunnen och tvättlinorna
Äppelträden, vinbärsbuskarna och krusbären också förstås.
Samhörigheten familjer emellan inte att förglömma....den var det största
Uffe har varit på taket....och i källaren och litet varstans...

De flesta av oss var varken rika eller fattiga...
Pengar var en bristvara, men vi hade alltid mat på bordet, kläder på kroppen
och det allra nödvändigaste

Jag har tvättat vitt idag...

Det den ena familjen inte hade, hade den andra eller den tredje
Behövde någon någonting så gick man med överflödet från den egna familjen
till den som saknade detta just då.

Många likadana....
Mammorna bytte hattar, kappor, skor och klänningar med varandra när
tillfället krävde en "ny" kreation...
Vi barn fick ta över varandras urväxta kläder som den mest självklara sak

XL och M

Vi var som en enda storfamilj men ändå inte...vi visste alla våra familjegränser
Vi saknade inte integritet

Det torkade på nolltid idag

En för alla, alla för en var parollen
Den solidaritetskänslan har jag burit med mig genom livet
och jag vill påstå att det är den största rikedom man kan ta med sig ut i livet
Jag är oerhört tacksam för detta....

Det får bli mitt bidrag till Lördagstemat som Olgakatt har satt rubrik på för idag
De övriga som deltar i temat är:


Nu sätter jag mig ner och bara är.
God lördagskväll!

22 kommentarer:

  1. Tack för ditt fina inlägg om solidaritet! Du måste ha haft en härlig uppväxt med en sådan sammanhållning mellan så många olika människor.
    Stor och varm kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingrid!

      Du brukar puffa på mig om att skriva eller göra en barnbok, men om jag borde skriva något överhuvudtaget är det om livet på Köpmansgatan:). Det var en fin tid med allt vad det innebär av glädje, sorg och allt vad livet bjuder på. Och så vi höll ihop, allihopa.

      En likadan kram till dig!
      Karin

      Radera
  2. Jaa det är nog den största rikedomen i livet!! :)
    Tack för det fina
    /kram Lollo

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror så!:)
      Tack Lollo!
      kram

      Radera
  3. Vilken skatt att ha sådana erfarenheter med sig i livet, Karin! Att stötta och ta ansvar för varandra är grunden för solidaritet.
    Hoppas att den inte är utrotningshotad utan kan få ny kraft!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En ovärderlig skatt; det är någonting jag inser allt äldre jag blir.
      Det beror på oss själva och hur vi beter oss som förebilder när det handlar om solidaritet.
      Många människor saknar förmågan att stötta och ta ansvar för varandra, åtminstone
      i våra "rika" länder. Vi har tappat någonting på vägen i vår strävan efter materiell trygghet.
      Ett intressant ämne att skriva mera om eller hur?

      Radera
  4. Ja, du borde skriva en bok om din uppväxt på Köpmansgatan.
    Vilken fin uppväxt. Så annorlunda mot min. Verkligen ett rikt "arv" du fått med dig.
    Många likadana vita. :)
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åtminstone borde jag ta mig i kragen och anteckna händelser, människor m.m..hur vi levde då
      Den verkar vara så långt borta den tiden, men det är ju inte det.
      Just därför har jag nog aldrig känt mig fattig heller, trots pengabrist många gånger.
      Det "arvet" är oväderligt.

      Jo, många likadana vita:)

      Kramar!

      Radera
  5. Det låter som en underbar barndom. Vilken trygghet att ha samhörighet med så många, att ha dem bakom sig när det behövs.
    Det är fint med ljusa minnen ifrån uppväxten, en stabil grund att bygga vidare livet på. Och ovanstående omtalade bok skulle jag gärna läsa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag upplever den som så, fastän det inte var en dans på rosor alla gånger, vi barn var delaktiga i både det ena och det andra. Men sådant fostrar och jag tänker alltid med värme tillbaka på uppväxtåren.
      :D, nu måste ovanstående omtalad bok bara bli skriven också.

      Radera
  6. det är alltid lika spännande att leka med tanken hur saker och ting skulle ha utkristalliserat sig om något varit annorlunda under resans gång...

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...och naturligtvis så skulle man ha varit en annorlunda människa. Man är ju alltid en liten bit av sin första omgivning. Prägeln är stor

      Radera
  7. Barnen på Köpmangatan! Sätt igång och skriv! Skriv på en lapp när du kommer på något och lägg alla lappar i en låda och ta fram dem när det blir en lugn stund i vinter och foga ihop!

    Känner igen skildringen från min barndom. Man klarade sig med det man hade och det var spännande att pussla så att det gick ihop mot slutat av månaden. Och man hjälptes åt, framför allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för god idé Karin!
      Nu åker en burk fram och så får vi se hur välfylld den blir mot vintern till:)

      Man hjälptes åt och brydde sig om. En självklarhet.
      "Vi gör som tattarna gör", sade tant Elsa när tvålen tog slut mitt i tvättandet, öppnade dörren till ett litet kyffe i källaren och tog fram rysstvål som hon hade sparat sedan krigstiden.
      " Men hur gör tattarna ?"frågade mammorna med oss ungar runt benen. "De hjälps åt när de gör barn "fick vi alla veta....och så hjälptes vi alla åt att fördela rysstvål till höger och vänster..
      Sånt lärde jag mig i tvättstugan på Köpmansgatan..

      Radera
  8. Vi ger och tar, det är som det ska vara. Solidaritet är dessvärre en bristvara idag då vi har så många tekniska prylar som gör mycket av det jobbet som vi tidigare kanske tog hjälp av grannar/vänner/familj till att utföra.
    Låter fint att Ni alla hjälptes åt hemma på gården. Måste ju varit enklare så på många sätt.
    Hemma på min gård var det ganska många trappuppgångar och mamma hade några "granntanter" som alla hjälptes åt att kolla på varandras ungar, låna ett ägg och dricka kaffe med. Det gjorde säkert tillvaron enklare för dem alla. Ska nog ta och prata med kära mor om det:).
    Ha en skön söndag!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr är det så, solidaritet är ingen som helst självklarhet längre och jag tror att det handlar om att vi alla klarar oss så mycket bättre utan varandra rent materiellt. Att vi sedan förtvinar i våra själar tänker ingen på i jakten på status och lycka...guuud hur jag låter nu då:). Som en domedagsprofetissa ungefär

      Men visst är det fint när alla hjälps åt utan att tänka på snöd vinning, utan istället på att alla ska vinna.
      Så var det hos oss också, granntanterna tog hand om oss barn i tur och ordning som det passade bäst.Alltid fanns någon mamma hemma. Min dotter som bor i hyreshus mitt i Uppsala får uppleva litet av samma anda...det finns alltid en grekinna hemma i huset som vakar som en ängel över alltihopa, över allihopa. En sällsynt trygghet för dem som inte kan vara hemma med barnen. I

      Passa på och prata med kära mor om det!
      Ha en skön söndag du med Helena!
      Kram!

      Radera
  9. Ja, det är så man måste börja! Med sina närmaste. På min gata är ingen fattig, vi har alla vad vi behöver. Ändå känns det skönt att kunna låna en skottkärra, dela med sig av ett stort brödbak eller dela på en kärra ved. Det är i hemmiljön som barnen lär sig och som vi har läst så verkar ju ungar ha en inbyggd solidaritetskänsla, så den ska man vårda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är det så, man börjar i sin närmaste krets. Och det handlar ju inte alls om att vara fattig eller rik, det handlar om humanitet oss alla emellan, men under ansvar. Allt kan ju fara iväg på märkliga vägar om man inte har en viss disciplin. Att vara en god förebild är det bästa man kan dela med sig av till de yngre.

      Radera
  10. Jag minns mycket av det du beskriver från när jag var liten. Min mor och husets andra damer träffades alltid och handarbetade. De stickade och sydde till varandras barn och en gång minns jag att de hjälptes åt att piffa till en gammal hatt för någon av damerna skulle på bröllop. Vi barn var alltid med och lekte tillsammans. Man tog mer hand om varandra förr på ett naturligt sätt, tror jag. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ju så det fungerade på den tiden. Där man själv inte hade så hade någon annan. Mamma gillade hattar och hur hon lyckades med konststycket att införskaffa ett antal sådana fattar jag inte, men hon hade några som vandrade runt på allas huvuden vid olika tillfällen. Jag minns att hon fick låna en vit handväska en gång, en kappa en annan gång osv..det var egentligen så självklart att man inte tänkte på det annat än att man såg att "gårdens kläder" var ute och gick på olika personer:D.
      Visst tog man hand om och brydde sig mera om varandra på ett annat sätt. Hände någonting speciellt, något sorgligt eller jobbigt så träffades alla hos någon och så pratade man igenom det som hade skett. Den tidens terapi helt enkelt.
      Kram!

      Radera
  11. På samma vis känner jag många gånger med min barndom, med sjukdom och låga inkomster, men massor av kärlek och känslan av att vi inte saknade något. Det gav mig verkligen kunskap och en inställning till saker och ting som jag idag inte vill vara utan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Finns det kärlek, respekt och känslan en för alla , alla för en så behövs inte särskilt mycket annat, trots alla motgångar. Det är rikedom, mera värd än alla pengar i världen

      Radera