lördag 2 mars 2013

Upphittat

Gnuttans förslag till tema den här lördagen har rubriken Upphittat

Mina tankar gick genast till det jag senast hittade
och som jag kände stort behov av precis just då.
Det irriterade mig verkligen...håret som hängde i ögonen.

Därför kändes det lilla hårclipset som en skänk från ovan
där det låg på golvet i damtoaletten på flygstationen i Genéve
Ingen annan än jag var där, så jag böjde mig genast ner
och tog hand om det, tvättade det och fick ordning på testarna igen.

 

Något som också har med hår att göra hittade jag ifjol
när vi vandrade levada (Moinho) på Madeira
Men det finns fortfarande där om ingen annan har tagit det


Ett roligt minne är när dotterns tappade plånbok hittades av en för oss okänd person
Vi fick samtal från polisen om att hennes plånbok fanns hos dem
och när hon hämtade den visade det sig att den hade fått pengapåfyllning
Upphittaren hade tyckt att den var osedvanligt tom på slantar så han ville ge ett bidrag
Tänk om det alltid skulle fungera så?
Då kunde jag tappa min plånbok litet nu och då...


Vår hund, labradoren Emma, salig i åminnelse, kom hem med en sköldpadda i munnen
när hon hade varit på strövtåg en dag tillsammans med min far.
Vi sökte med ljus och lykta efter en ägare, men ingen ville ha sköldpaddan.
Ingen tycktes sakna den
Viktor Klimenko befann sig på Åland just då under en turnè så
vi döpte sköldpaddan till Viktor som fick stanna hos oss
Vilket kön den hade vet jag inte ännu i denna dag, men Viktor fick den heta



Emma var också en hejare på att hitta tennisbollar när vi vandrade i skogen
utanför tennisbanan i Idrottsparken.
Ingen tennisspelare ville ha dem tillbaka när vi frågade, så med tiden
hade boll-lagret vuxit sig rejält stort.
När jag fick barn och de blev i bollåldern kom Emmas bollar väl till pass.
Några dock punkterade av hennes vassa tänder


Och när jag nu en gång är inne på Emma,
så hittade hon en gång en fisksump fylld med 54 st stora fina abborrar.
Den hade "räckt in" vid stranden där vi bodde
Hon gnydde bara värre tills hon fick mig med sig till stranden
där hon visade vad hon hade hittat.
Jag gjorde några försök att hitta sumpägaren, men insåg
ganska snart att det nog var snudd på omöjligt.

Repet till sumpen hade gnagts av mot, säkerligen hemmabryggan,
som jag inte alls visste var fanns.
Efter en del rådslagande med mitt eget samvete
tog jag hand om alla abborrar och ställde den tomma sumpen
på bryggändan utifall att någon skulle känna igen den om de åkte förbi med båt.
Vi åt god fisk i flera dagar och Emma som hade valpar fick äta sig riktigt
proppmätt på färsk fisk.
De var ju egentligen hennes


Och visst har jag hittat en del saker till, som plånböcker och en gsm-telefon.
Allt har jag fört till polisen men sedan vet jag inte om det funna har hittat fram till de rätta ägarna

Som litet barn, 4-5 år, fann jag en röd  mycket liten, men väldigt vacker gitarr.
Den glänste och skimrade och jag var så himla lycklig över skatten
som jag hade hittat under en balkong på gatan där vi bodde.
Men säg den lycka som varar beständigt....
Det var polismästarens fru som hade tappat den när hon dammade mattor och
snart visste alla att hon saknade sitt smycke. Förstås!
Och det var inte alls roligt att ge ifrån sig skatten...

Som hittelön fick jag åka A-eller T-Ford (vet inte skillnaden) med polismästaren in i deras garage.
Så backade han ut igen för att åka in tillbaka i garaget
Hur många gånger jag fick åka ut och in tillsammans med honom, minns jag inte längre
men förlusten av gitarren sved länge efteråt i alla fall

Övriga som deltar i lördagstemat är:




16 kommentarer:

  1. Kommer aldrig att glömma när jag 7 år, min bror 5 år och vår kusin 9 år gick vilse...på storriktigt. Vi gick vilse i skogen och var borta 6-7 timmar. Min kusin var så rädd att han inte klarade av att "ta hand" om oss mindre utan jag tog på mig rollen att vara stor. Känslan när vi såg huset igen går inte att beskriva. När mamma lyfte upp lillebror och de vuxna männen inte kunde hålla tillbaka tårarna...Jag hade hittat hem:)))
    Ha en fin fortsatt helg.
    Kram Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var en lång tid att vara vilse i skogen för barn i den åldern. Så ängsliga ni måste ha varit.
      Jag har upplevt någonting liknande, men var borta bara i en kvart och i en väldigt liten skogsdunge;D. Så glad jag var när apotekaren i stan hittade mig....han hade sett mig gå in i den lilla skogen och kom och hämtade mig. Men flere timmar...tur att ni var tre stycken. Vilken mardröm både för er och för alla vuxna. Skönt att det slutade lyckligt.
      Ha en fin helg du med!
      Kram
      Karin

      Radera
  2. Vilken fin Emmabild! Så kloka, snälla, uppmärksamma ögon. Klart hon var en suverän sakletare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag glömde skriva att bilden är tagen av Emmas husse, min dåvarande make. Hon är väldigt ung på den bilden, men var en klok hund hela livet. Och hon bar hem både det ena och det andra.

      Radera
  3. Tänk att ha en hund som hitta så många skatter! Vi har katt, hon tar mest hem sådant vi helst inte vill ha ... När jag var barn hittade vi en get en gång. Jag kände mig som George i Fem-böckerna när vi letade efter ägaren. Ett riktigt mysterium,

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och du har hittat en get! Och Femböckerna glömmer man ju aldrig bort. Där lärde man sig mycket om mysterier.
      En av mina katter samlade på kottar...bar hem dem och lade dem i en hög

      Radera
  4. När jag var i tioårsåldern hittade vi kanin i skogen vid vägkanten. Den bodde hos oss i flera år tills dess räven tog den en natt (när jag glömt en av hakarna på buren olåst...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet att vi funderade mycket på sköldpaddans tidigare ägare. Den var färgmärkt på skölden, men ingen hörde av sig trots att vi gick ut i tidningen, till polisen och lät djungeltelegrafen tala.
      Det är lite märkligt att man hittar andras djur...men förstås det handlar säkert mycket om var man bor....
      Viktor fick så småningom flytta till en annan familj som hade mera tid för honom.

      Radera
  5. Du hör tydligen till den sorten som hittar saker och jag till den som tappar saker. Jag hittade aldrig någonting när jag var ung eftersom jag var närsynt och vägrade ha glasögon på mig. Och trots att jag ständigt har glasögon numera hittar jag aldrig någonting ändå...

    MM tillhör den hittande sorten. Han hittade tvåhundra kronor på marken i en park i höstas - inte såg jag dem. Han hittar parkeringspengar och svamp och andra saker ständigt. Och han håller för det mesta reda på mina saker så jag inte glömmer dem överallt - noter, glasögon, handväska etc.etc.

    Roligt inlägg att läsa - kul med den som la en tjuga i plånboken.
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske det?
      Försöker minnas vad jag har tappat själv på sistone eller överhuvudtaget och i skrivande stund, är det bara några få saker som har försvunnit i det "svarta hålet" här hemma. :D
      Visst var det lite speciellt med en upphittare som istället för att få hittelön gav en sådan. Någon som tydligen hade glimten i ögat

      Kramar
      Karin

      Radera
  6. Hej Karin!
    Jag har försökt kommentera här flera ggr ifrån ajfånen men det vill sig inte.
    Jag hittade vid ett tillfälle en laptop på gamla jobbet och åkte med den till polisen. Dem var mycket FÖRVÅNADE över att jag kom in med den och att jag INTE hade försökt starta den. Men som jag sa till dem, jag är säker på att ni kan göra det och hitta ägaren. De svarade mig att laptops inte brukar dyka upp hos dem, kan jag tro men jag skulle verkligen vilja få tillbaka min om jag glömt den någonstans. Ägaren visade sig vara en ungdom som studerade på gymnasiet, hans mamma ringde och tackade mig och frågade vad jag ville ha. Inget var mitt svar varpå hon tackade igen.
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så skönt att du slutligen slapp in här:)
      Ibland borde man (upp)hitta orsaken till varför det krånglar litet nu och då med Blogger också.
      En kvarglömd laptop! Skönt att det finns ärliga personer som tar hand om och försöker få saker till dess rätta ägare. Det börjar bli sällsynt, tyvärr.
      Förstår mycket väl att du blev tackad!:)
      Ha det gott i snövädret, för jag gissar att även du har känningar av det.
      Kramar!

      Radera
  7. Se det var en riktig hjältehund!
    När vi hade fiskevatten för några år sedan brukade vi stoppa fisken i en trådkorg, som någon av oss fick sitta och hålla bakom aktern medan vi rodde hem efter att ha vittjat näten. En gång råkade vi tappa fångsten med korg och allt. Vi dök såklart efter, men såg den inte i det mörka sjövattnet. Som tur var hade vi en "inneboende" som hade dykutrustning. Några timmar senare var han bussig att leta upp fångsten åt oss.

    SvaraRadera
  8. Emma visste nog knappast hur mycket abborrfångsten betydde för hela den lilla familjen, som vi var på den tiden. Vi hade ganska knappt om slantar, studerade och var småbarns-valps-föräldrar.
    Jag tror att det var ungefär på det sättet som vår fångst blev till, antingen hade den slitit sig från sin hemmabrygga eller också när den bogserades förbi oss. Vinden var stark och vågorna höga. Tur att ni lyckades fånga er fångst i alla fall. Den som "lämnade" sumpen åt oss hittade sin träsump någon gång längre fram mot sommaren. I alla fall så försvann den helt plötsligt

    SvaraRadera
  9. Vilka roliga upphitanden! Det är ju t.ex. inte så ofta man hittar en sköldpadda, bara sådär. Eller får åka med en glad polismästare heller för den delen, även om det inte var ett stort nog plåster på såret för en så stor förlust.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gnuttan!

      Egentligen är det bra, att man inte hittar sköldpaddor så ofta:)
      Att åka gammal Ford i dessa dagar skulle däremot uppskattas mycket mera nu än när det begav sig....

      Radera