onsdag 27 februari 2013

Nu har vi gått halva vägen....

sade Josefina och log glatt....bara en liten bit kvar nu (fem timmar si så där)
Vi bröt upp från vår rastplats, tog på oss våra ryggsäckar och började vandra på nytt



   Nu var alla betydligt piggare igen efter den välbehövliga stunden av vila och energiintag.
   När vi påbörjade vår dagsvandring så ville Josefina
   att vi inte skulle äta alls till att börja med.
   Att gå dessa uppåtstigar gör sitt för tarmsystemet...av förståeliga skäl.
   Bäst är att bara dricka vatten och kanske ta en liten bit choklad,
   en apelsin eller en liten banan.



   Av också naturliga skäl så började stigen bära oss nedåt i etapper....
   På samma sätt som den hade burit oss uppåt tidigare.
   Det gällde att se var man lade foten så att man inte föll



Men givetvis så fick vi gå uppåt också....så är det bara...hejhopp, hejhopp
Solen tog på. Rejält.

Plötsligt så hände någonting
Mârio blev yr och höll nästan på att falla handlöst där han gick vid ett stup,
men Loulise som stod nära fick tag i honom tillika som hon med pisksnärtsfart ropade hans
namn, som för att väcka honom.

Mitt i allt så kändes allting väldigt overkligt....
fastän det var verkligheten som knackade på
Vatten, vatten....man får inte glömma bort att dricka
Även den mest erfarne kan glömma
Så fort det kan gå...jag kände mig skärrad och höll andan en lång stund
medan vi vandrade vidare
Jag är säker på att alla hade sina tankar



    Hälften av oss dröjde oss kvar ett tag på en öppen flat yta, vilade och lät Mârio ta igen sig
    Han var småhäpen förstås, sådant brukar inte hända honom,
    men snart var han på gång igen.....nu bevattnad insides:)
    På bilden kan man se en del av oss som små prickar...

    Landskapet blev öppnare längre ner vi kom..


    Utsikten var magnifik



    Josefina berättade att förr så gick folk ut på de röda bergen för att samla ockra åt
    konstnärer från bl.a. Nederländerna som använde den röda "jorden"
    som färgstoff i sina sakrala målningar.
    För en liten slant fick bergsfolket jobba hårt och utsätta sig för livsfara
    Många omkom i klipporna nedanför, när de ramlade ner från höjderna
    Allt för konsten? Troligen för levebrödet....



   Det var riktigt skönt när vi blev molnbeslöjade....
   Temperaturen kändes nästan som hemma:). Fuktig och kall



    Molnen vällde in över oss
    Någonstans här fick vi veta att Horacio hade lämnat gruppen
    Han ringde till Josefina efter ett "toalettbesök" i omgivningarna innan och sade att han
    skulle ta sig hem för egen maskin....
    "We lost only one!"skrattade vår ledare

 
 En timme senare eller så beslöt Mârio att han skulle ta en lättare väg än vad vi gjorde....
 "Hops, we lost two!:)"
 Själv funderade jag ett tag på om jag skulle följa Mârio på hans väg, men när Josefina
 sade att det "baara" är tjugo minuters väg kvar innan vi är nere och att vi skulle gå genom
 en mimosaskog så slog jag hastigt bort reträtt-tankarna.
 Jag visste att jag skulle ångra mig efteråt om jag inte gick hela vägen ner längs stigen
 Hejhopp, hejhopp.....



Att de där tjugo minuterna inte blev tjugo minuter var förstås en annan femma :D
    Men det var värt att de fördubblades och mycket mera än så



    Att se halvön Sâo Lourenco från det här hållet var värt många tjugominuterspass
    Jag lovar!


    I mera än femhundra år har Sâo Lourenco varit skild från resten av Madeira
    genom ett högt berg
    Via svårframkomliga åsnestigar över berget eller per båt kunde man ta sig dit innan man
    på femtiotalet förenade halvön med resten av Madeira via en lång vägtunnel.
    Man kunde på kort tid ta sig med bil till den tidigare valstationen Canical och
    längs levador i tunneln genom berget transporterades vatten till den torra sidan,
    som gjorde odlingar möjliga på sluttningarna närmast tunneln.

   
    Att gå den sista biten ner till normal marknivå var som att vandra i ett månlandskap
    Tyvärr, kom varken Uffe eller jag oss för att fotografera "månen"...
    Men vi räknar med att göra om vandringen igen och då....
    Vid det här laget var en viss bagare från Geta rätt så trött i hjärnkontoret
    Jag kunde ha givit en miljon, om jag hade haft den, åt någon som hade en flaska vatten

    Och naturligtvis så hade Josefina en, så där bara!:) och jag drack  mig otörstig och
    kände hur krafterna återkom.
    Och tur var ju det, för därnere väntade Mârio på oss andra.
    Smått triumpferande. Han hade väntat en god stund på oss redan
    Men å andra sidan så hade han missat en hel massa annat.
    Så han fick bara Tji av oss andra 


 
    Nu väntade åter en halvtimmes levadavandring (hahaha....Josefina glömde att
    berätta att det var minst en och halvtimme hon menade) innan vi kom fram
    till den sista biten av Canicaltunneln


    som vi vandrade igenom för att nå våra bilar.
    Som brukligt är så träffades vi alla på café en stund senare och summerade dagen
    En oerhört fin dag var till ända innan vi susade hemåt i kvällen mot hotellet
    Vi hade haft en oförglömlig tio timmars vandring.
    Antagligen hade de yngre gått mycket snabbare utan oss "gamyler", men de såg
    inte ledsna ut för det....


   Det jag själv kommer att bära med mig länge i  minnet av den här vandringen är
   att jag har stått mitt i regnbågen.
   Mitt huvud syns som en liten knopp därnere mot vattenytan.
   Jag står på kanten av ett högt stup, molnen vällde in
   från havet, solen lyste ovanifrån och så fick jag se regnbågen nedanför mig.
   Tala om att känna sig euforisk!

   Jag räknade med att jag inte skulle kunna stiga upp ur sängen följande morgon!
   Så snopen jag blev när det inte gjorde ont någonstans?

   Nu lämnar jag Madeira för ett tag, men återkommer förstås dit igen.
   Det finns flera vandringar att berätta om och mycket annat
   Ha det bra, alla!


36 kommentarer:

  1. Njuter hejdlöst av alla fina bilder! Tack för att du gick åt oss!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv!
      Jag går gärna flera gånger:)

      Radera
  2. Det innehöll verkligen allt skönhet, skräck och nästan det overkliga.
    Du fängslar med bilder och berättelser.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hanna!
      Det var en fängslande vandring på många sätt.:)

      Radera
  3. Det är inte helt ofarligt att gå den turen, förstår jag. Tänk vilka härliga minnen att ha och plocka fram lite då och då.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det förstås. Men å andra sidan så är ingenting ofarligt, det handlar för det mesta om sunt förnuft och en viss försiktighet..men man glömmer lätt bort, t.ex att dricka tillräckligt mycket.
      Det är verkligen härliga minnen att plocka fram, absolut

      Radera
  4. Vet du att jag får ilningar i benen bara av att TITTA på dina bilder. Vilka iofs är helt underbara. Jag tycker verkligen att du ska samla ihop dig och skriva en liten resebok om just att vandra på Madeira. Du har ju redan bilderna klara!!!
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas ilningarna har försvunnit nu!:)
      Det är så många som har skrivit reseböcker om att vandra på Madeira så jag tror inte att det behövs flere sådana. Men tack ändå för tipset och uppmuntran,Ingrid!
      Kramar!

      Radera
  5. Jag älskar dina reseskildringar från Madeira, att följa era vandringar.
    Men vet du, jag skulle inte tordas göra det ni gjorde.
    Jag är för höjdrädd, och ni verkar gå sååå nära stupen.
    Jag är rädd att jag skulle bli som Mario.
    FY vad otäckt med hans yrsel. Han som är så van.
    USCH!!
    Är du aldrig rädd så att du gråter däruppe? Antagligen inte. Det skulle väl inte gå då.
    Dina bilder är magnifika.
    Vilken vandring och vilken natur!!
    Oj, jag blir svag.
    OCH precis som Ingrid ilar det i mina ben.
    Du får visa hur många bilder som helst från ön. JAG längtar redan till nästa vandring via din lins.
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika!:)
      Mârio blev yr av att han inte drack tillräckligt, det var hett på topparna just den där dagen och vandringen var lång. Längre än vad vi hade förväntat oss. Han själv trodde att den skulle vara ca hälften av vad den var....han hade aldrig gått den tidigare och varken han eller vi hade tillräckligt mycket vätska med oss. Nu vet vi till en annan gång. Vi går den säkert igen någon gång.
      Tillsvidare har jag bara blivit rädd en gång och det var i fjol på ett ställe som jag hade gått på tidigare utan att vara rädd där. Jag började inte gråta, utan blev arg...riktigt arg och gick troligen på det bränslet resten av vägen :D.
      Som du ser så är det både Uffes och mina bilder. Jag har lånat många bilder av honom från den här vandringen.
      Naturen är storslagen.
      Det blir många bilder ännu:)
      Nästa vandring blir riktigt snäll i jämförelse med den här
      Kram!

      Radera
  6. 10 timmar! Nej, det hade jag inte orkat! Otäckt att Mario inte hann med att dricka tillräckligt.
    Nog var det också litet dumdristigt att inte från början tala om för alla vad som verkligen gällde avseende sträckan. Att ljuga under tiden är förståeligt för att få folk att orka litet till. När jag är i fjällen är det alltid 17 minuter kvar när någon frågar.....
    Men utsikten är fantastisk och din huvudknopp i dimman helläcker!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tio timmar blev det och det var mycket med tanke på vilken stig vi vandrade.
      Nog hann M. liksom vi andra, han glömde bara bort det och hade en begynnande förkylning på gång.
      När man är många pratas det gärna och M. är ju pratglad, som du vet.
      Dessutom hade vi inte tillräckligt med vatten med oss vi tre, Mârio och vi två.
      Han hade antagligen missförstått hur lång dagen skulle bli...han berättade att det skulle ta max 6 timmar och vi garderade oss efter den uppgiften.
      Jag kan tänka mig att Josefina och de andra proffsen nog kunde ha gått sträckan på sex timmar, men med oss äldre i släptåg så tog det mycket längre tid
      Josefina hade nog glimten i ögat när hon berättade hur lång tid det var kvar. Sedan skrattade hon och sade att det var madeiriansk tid, precis som vi på Åland brukar prata om den åländska halvtimmen, motsvarande den akademiska kvarten. Jag förstod nog...skulle nog själv ha lurats så för att få folk att återfå hoppet om en ändpunkt....det gick onekligen lättare att vandra med tanken på tjugo minuter än en timme:)
      Idag har jag mitt huvud i en rosa himmel. Soluppgången är fantastiskt vacker just nu.

      Radera
  7. Vilken vidunerlig utsikt! Men att gå 10 timmar. Jag blir matt bara att tänka tanken. Helt otroligt att du inte hade ont.
    Litet otäckt med Mario som inte hade druckit tillräckligt. Man måste verkligen komma ihåg att ha tillräckligt med vätska.
    Ser fram emot fortsatta, kanske mindre branta ;), vandringar på Madeira.
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utsikten var magnifik, storartad, ja, nästan overklig.
      Jag var hundra procent säker på att jag skulle rulla ur sängen följande morgon.
      Förvånad steg jag upp som vanligt utan att ha ont någonstans. Ofattbart. Kanske vi aldrig gick den där stigen. Att det bara är en dröm jag har berättat och visat bilder på ;)
      Vätska är A och O. Och att ha hatt, vilket jag inte hade och det kändes...men man lär så länge man lever
      Nu blir det inte så branta levador och stigar i fortsättningen, bara snälla vandringar som omväxling.
      Kramar!

      Radera
  8. Jag tror de här bilderna är bland det mest fantastiska jag sett på länge! Jag kan inte se mig mätt. Tänk att ni varit där, sett allt det här på riktigt!

    Vilken vandring - jag är så imponerad! Tror inte jag hade fixat det. Jag kan förstå att det var nära ibland, att tappa orken och hur viktigt det är med vätska.

    Sista bilden är magisk Karin!!

    Stor kram
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta, bildernas mästarinna! :)
      Helt klart var det den här vandringen som kommer att sitta kvar som ett fint minne från det här året. Jag hade för lite vatten med mig och när vi kom fram till "månlandskapet" kände jag att nähä....inte ett steg längre. Men jag är envis som synden, tragglade mig fram som en törstig i öknen, haha....och visste att jag hade en apelsin kvar i ryggsäcken. Men Josefinas ryggsäck rymde både det ena och det andra. Hon var fullastad med förnödenheter och delade ut till höger o vänster. Den flaskan vatten hon gav mig glömmer jag inte i brådrasket. Oj, så gott den gjorde.
      Ja, tänk att stå mitt i regnbågen. Det tror jag aldrig jag får göra igen

      Stor kram till dig också!

      Radera
  9. Tack för detta äventyr. Fantastiskt att ni orkar 10 timmar!!!
    Hu så mycket vatten man måste hälla i sig -och bära.......
    Vilka bilder!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte sååå mycket vatten Eva. Man tar en klunk nu och en klunk då, bara för att klara sig bra.
      För den här färden hade vi en liter var med oss men skulle nog ha haft 2 liter. Om vi hade vetat att vandringen blev dubbelt längre än vad vi trodde från början.
      Nu var inte det här en "normal" vandring, utan en vandring för proffsen som var lediga och ville rekognosera. På ledda vandringar för turister är allt lite annorlunda upplagt och man tar aldrig folk på den här typen av äventyr då. Det handlar om så mycket vad gäller försäkringar och annat...Här tog vi var och en ansvar för oss själva:) Tack!

      Radera
  10. Vad sugen jag blir på vandringssemester! Det är ett fantastiskt sätt att uppleva världen på! Tack för att vi får följa med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är absolut så! Ett jättebra sätt att uppleva världen på. Vi som, båda två, tycker om växter och natur stannar förstås upp nu och då och "botaniserar", tar bilder. Till all lycka så var Josefina väldigt bra på alla växter längs vägen. Hon är rent av en häxdoktor, visste vad man kunde använda växterna till för att må bra.
      Passar den här häxan som hand i handske:)
      Roligt att ni också följer med på vandringarna!

      Radera
  11. Men du måste ju ha kondition som en häst...jösses att vandra i bergen i tio timmar, vad är du gjord av egentligen ???
    Eller är det finsk sisu ??

    Underbara foton du delar med dig till osss igen (oj tre s),
    Tack för det snälla du.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha.....det är nog en salig blandning som jag är gjord utav. Både häst och sisu och ganska mycket jävlar anamma....
      Så roligt att du också kom med på vandringen!

      tjingeling till dig också!

      Radera
  12. Du milde tid vad ni måste ha haft det härligt. Man är ju dessutom så nöjd när man klarar av lite utmaningar.
    Jag ser att vi har nog massor att se där om vi åker igen nångång. Knappast skulle jag vandra såsom ni men lite i alla fall. Alldeles underbara bilder som du visat här.
    Ha det så gott.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi hade det HÄRLIGT!:)
      Utmaningar är till för att göras, för att övervinnas och man är precis som du skriver, väldigt nöjd efteråt....
      Det finns hur mycket som helst att upptäcka på den ön (säkert är det så med alla ställen man besöker). För varje gång vi har varit där och mera vi har lärt oss om stället, mera upptäcker vi. Det är en fördel att ha vänner som bor där, som är infödda. Man lär sig så mycket mera av hela samhället när man får den närheten.
      Den vandringen vi gjorde är inte ens utmärkt på kartan och vi skulle inte ha vandrat där annars. Nu blev det så p.g.a. att Mário tog oss med på guidernas egen vandring. Men jag kommer att visa en levada som är mycket trevlig att gå och som är ordentligt utmärkt på kartan. Men senare
      Tack för fina ord!
      Ha det likaledes!

      Radera
  13. Vilken fantastisk resa och underbara bilder. Tack för att du reser och rapporterar, det är en njutning att ta del av det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      För min del så behöver jag memorera, låta saker sjunka in en gång till på det här sättet. Jag vandrar jag också, aktivt, varje gång jag skriver ner och berättar. Kul att du också är med på ett hörn:)

      Radera
  14. Nu har jag läst ikapp här.
    Tack för fina bilder och intressanta inlägg från era vandringar. Vilken skillnad att gå med en guide som känner till området och levadorna - ni får se så mycket mer än vanliga turister!
    En smula sugen är jag onekligen, på att besöka Madeira igen. Ska nog glutta lite efter resor...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk om ni skulle passa på att komma dit när vi är där.!?
      Så roligt det skulle vara att vandra tillsammans, men jag förstår att det
      antagligen inte fungerar den årstid som vi drar iväg.
      Iväg med er bara!:D

      Radera
  15. hejsan Karin !

    Milda tider vilka förtjusande foton Du tagit.
    över beslöjande berg och djupa dalar och branta sluttningar,

    Tjusigt land det märker jag nu.
    Tack för att Du visar oss vad vi missat vi som for till ett dimmigt London.

    Kram Mi

    SvaraRadera
    Svar
    1. hejsan Mi!

      Tack!:)
      Ett dimmigt London har också sin tjusning, skulle jag tro

      Kram
      Karin

      Radera
  16. Bilderna dina är bara helt underbara.
    Täänk vad du har upplevt mycket vackert.
    Kram Bodil.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bodil!:)
      Visst, ibland känns det nästan som en saga, i all synnerhet nu,
      när man allting litet på avstånd.
      Glädjande nog så finns det så mycket som är vackert även i hemmaknutarna.
      Ha en fin dag!
      Kram
      Karin

      Radera
  17. Oj oj, detta var en hisnande vandring för mig. När Mario blev yr höll jag också andan (nästan tills jag också blev yr)...men vilken utsikt!! Och vad vackert att stå mitt i regnbågen :)
    Min mamma använder också ordet "gamyl", men har inte hört någon annan säga det ;-)
    ha en fin fredag bästa reseskildraren!
    kram
    Ann-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D, andas ut nu Ann-Mari!

      Jag har inte hört ordet gamyl så ofta, men nu och då kan man fånga upp det här på Åland.
      Önskar dig detsamma!
      En fin helg!
      kram
      Karin

      Radera