måndag 25 februari 2013

Mârio tog kontakt

och undrade om vi ville komma med honom på en äventyrlig vandring den första
fredagen vi var på Madeira.

Det speciella var att inte ens den erfarne bergsguiden Mârio visste var vi
egentligen skulle vandra denna gång.
En kollega till honom skulle vara anförare i sina hemtrakter....

Bergsguider måtte vara av ett speciellt virke, för när de har
ledigt från sina ordinarie arbetsuppdrag, stannar de inte hemma
och tar igen sig emellan strapatserna, utan de drar iväg på egna
hyss och söker upp icke officiella eller
icke godkända vandringsleder för "vanliga" vandrare.
Så även denna gång.

Allt som allt blev vi nio personer som gav oss iväg mot
Machico och den gamla Canicaltunneln.
Där lämnade vi bilarna och började vår vandring.

För den intresserade så ligger Machico som är Madeiras näst största stad på den nordöstra kusten.  Machico är i legendens form förknippad med den romantisk-tragiska berättelsen från 1300-talet om kärleksparet Machim och Anna d´Arfets öde. De hade flytt sina föräldrar och sitt hemland. Ett skepp skulle föra dem till en ny tillvaro i ett sydligt land, men skeppet förliste på en öde ö. Anna dog och ligger enligt legenden begravd där kyrkan finns. Ön skall ha varit Madeira och platsen Machico. Om Machico finns hur mycket som helst att berätta, men det lämnar jag tills vi en dag har varit där och bekantat oss på "riktigt". Nu gästspelade vi en stund vid ett köpcenter där våra medvandrare inhandlade förnödenheter att klara dagens vandring med

En bild jag tog vid köpcentret när de andra sprang iväg och köpte förnödenheter

Vi konstaterade att vi var i trygga händer, för av alla vandrare
var sex certifierade bergsguider.
Horacio och vi två hade egentligen två proffsguider var till vårt förfogande
Rena lyxtillvaron....

Utsikten över Machicodalen var bedårande, där vi stod vid våra bilar. Rent av hisnande vacker....Toppen Pico de Arieiro är högst. Där var vi förra året och tittade på utsikten
Vi hittade snabbt levadan som vi skulle följa i ca 1,5 timme innan vi sedan
skulle up,up,up, som Josefina sade och också visade med hela sin kropp
Josefina var den enda av alla som hade gått den väg tidigare som
vi skulle vandra. Hon var i sina hemmavatten....

En del av Machico som vi såg från levadan lite högre upp


Man upplever så oerhört mycket på vandringarna, så jag kan inte visa alla bilder, 
eller berätta allt jag vill för er, utan det blir några (nåja, ganska många) axplock istället. 
Här ser man en del av tunnlarna som har byggts med EU-medel. 
De formligen har vuxit upp som svampar de senaste åren och jag kan tänka mig
att Madeira snart kan jämföra sig med en schweizerost. 
Väldigt mycket avlånga håligheter har byggts för att bilarna 
skall kunna köra snabbt från kust till kust.........

Överallt såg vi jordbrukare med sina hackor. Här går det inte att använda sig av traktorer, här gör man det mesta för hand och på vad vi kanske upplever som ett gammaldags sätt. Men försök ta upp en traktor på levadastigarna, försök plöja de små plättarna som utnyttjas på bästa tänkbara sätt. Det finns ingen som helst möjlighet att göra det på dessa terasser. Det är Anà, en av bergsguiderna som skymtar till höger i bild. En  härlig tjej från Camacha
Hon bröt för övrigt "isen" som alltid uppstår till en början när främlingar träffas innan man har hunnit bli bekanta med varandra. En rejäl pannkyss fick både Uffe och jag när hon tog några blommor och smällde dem i våra pannor, helt oförhappandes. Det small verkligen! Alla gapskrattade och så blev det ett enda pannkyssande och smällande oss alla emellan innan vi vandrade vidare längs levadan.

 Här ser man ganska bra hur terass-systemet fungerar
 Och vi fick vårkänslor, för det doftade gott av nyplöjd jord och fåglarna kvittrade som bara den


En stor fördel är det att vandra med hemmafolk som kan språket.
Vi passade på att fråga en del och fick via dem som tolkar
bl.a. veta att man klipper vinstockarna hängandes i armeringsjärnen
och att det görs innan ytan nedanför börjar grönska av kål, bönor och potatis
Här utnyttjar man varje liten yta man kan odla på


    Josefina, som är hemma från de här trakterna gladde sig
    när hon såg att mark som har legat i träda åter har tagits i bruk.
    En av de få fördelar som uppstår när ekonomin är ansträngd i ett samhälle.
    Man tar vara på vad man kan på ett annat sätt när pengarna tryter



Horacio är närmast kameran och närmast honom Loulise från Sydafrika,
Mârio i den gula t-skjortan, Josefina, Corinne från Tjeckien och hennes fästman
som jag har glömt namnet på.
Men han är maderian och hemma från Monte på ön

" I det blåa huset bor mina föräldrar" berättade Josefina.
  Som man kan se så har alla sina hemträdgårdar
  med bananplantor, avocadoträd, tangerinträd, vinrankor,
  grönsaker och mycket annat.
  Självhushållning är viktigt för alla som kan odla eget. 


    Man kunde höra hur glada Josefinas forna grannar var när hon kom med oss på rad nedanför...
    Glada tillrop och många skratt följde oss


Den här grannen som kliade sig på ryggen med hackan....


   bjöd oss att ta frukter av sin japanska mistel som växte ovanför hans "täppa". Gottgott!:D
  

  Så småningom kom vi till den punkt där vi lämnade levadan
  och började vandra uppåt mot topparna


   Vårt första mål på den sträckan var Boca do Risco....
   Men det tar vi en annan gång eller hur?

27 kommentarer:

  1. Oj va roligt att läsa om din utflykt på resan, och så mycket du/ni fick veta tack vare att ha en tolk med er.
    Va dom är duktiga att odla på så små å branta ytor, där finns det inga stämpelklockor som tickar, utan det ser ut som mycket arbete i en normal takt.
    Skönt och harmoniskt om även mycket tungt arbete.

    Vackra foton du visar som gör att man blir sugen på en resa.

    Tack för din snälla kommentar hos mig.

    Tjingelingen från Rantamor i Norr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bästa Rantamor!
      Hoppas du vill följa med på färden även lite längre upp i bergen:).
      Det var en jättefin, fastän stundvis mycket ansträngande vandring när vi kom längre upp i bergen, men att ha energiknippen med sig hjälper en att bli om inte ung på nytt, åtminstone lite yngre och vigare.

      De är väldigt duktiga på att odla på de mest besynnerliga ställen, på små ytor och få bra skördar. Imponerande.

      Tjingelingen!

      Radera
  2. Jag blir imponerad över hur arbetsamma människor är och hur man har tagit till vara på de små jordplättarna och byggt terrasser för vinet. Vilket jobb!!!
    Men att du orkar gå så mycket - jag blir trött av den trekilometers promenad på (nästan) slät mark som jag gjorde idag. Fast du är ju yngre förstås :-). Härliga bilder att titta på som vanligt!
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Över hela ön finns det terassodlingar just på grund av att det nästan inte alls finns slät mark någonstans. Ett sätt att överleva på genom tiderna. Ibland förstår man inte att de ramlar ner, där de står på kanterna och vippar som om de var födda på dem:)
      Nu odlar de inte enbart vin i terasserna, långt ifrån. Huvudsaklig gröda tycks vara potatis, sötpotatis, kål och bönor.
      Jag tycker om att vandra och den dagen gick vi över 20 kilometer. Men det kommer mera från vandringen ännu. Nu är det bara början
      Tack Ingrid!
      Kramar!

      Radera
    2. Svenskan blev visst en aning på "sniskan", men du förstår säkert att jag menade att man är förvånad över att de inte ramlar ner:)

      Radera
  3. Så roligt att se foton och få följa med på din resa i fantasin. För det blir endast en resa i fantasin för min del. Det verkade ganska jobbigt att gå där på sluttningarna, men vilken utsikt ni hade! Så finurliga och arbetssamma människorna som bor där är. Ibland klagar vi nog lite i onödan. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du är med på vandringen om också bara så här:).
      Utsikten är magnifik. Att gå längs levadorna är inte särskilt tungt, men mellan nivåerna kan det vara en aning svårare att röra sig. Det beror helt och hållet på. En del vandringar är lätta, andra svårare och så finns det sådana som är rent av farliga att vandra.
      Vi klagar nog en del i onödan, ja!:)
      Kram!

      Radera
  4. Det där skulle jag älska, men frågan är om jag skulle våga?
    Orka skulle jag.
    Men bilden av branterna skrämmer mig lite. Men det är kanske aldrig ngn risk att man kan ramla ner? Eller, det är det säkert...GULP!
    Ja, smarta lösningar där. Inga bördiga slätter där, men väl finfina odlingar i bergen.
    Härligt.
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du som går dina PW varje morgon skulle inte ha några som helst problem.
      Jodå, folk ramlar ner och slår ihjäl sig litet nu och då. Några varje år.Men knappast från den levada som jag har visat så här långt i det här inlägget. Senare, längre upp i bergen blir det litet tuffare och den vägen vi gick efter det att vi nått Boco do Risco är inte utmärkt som vandringsled ens. Den var riktigt tuff. Men har man med bergsguider(läs getter) att göra så kan vad som helst hända;D. Då blir man plötsligt en bergsget, om man vill det eller inte. Det finns inte så många möjligheter att ta sig därifrån på annat sätt än att bara vandra vidare.
      Jag är imponerad över deras odlingar. Mycket.
      Kram!

      Radera
  5. Så fantastiskt vackert, intressant och lockande. Hur fann ni detta sätt att semestra på? Jag hade aldrig hört talas om Levador innan jag läste om dem hos dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är oerhört vackert där.
      Det var Uffe som kände till detta med levador och som hade testat på ett år tidigare innan vi träffades. Sedan for vi dit för att testa om jag skulle klara av höjderna. Man kan inte vara höjdrädd om man vandrar där.
      Levada är helt enkelt en vattenkanal för bevattning av alla terassodlingar. Vattnet kommer oftast från en ursprungskälla någonstans på höjderna.

      Radera
  6. Jag följer gärna med via dina foton - känns väldigt brant att ens tänka tanken att gå där "på riktigt". Har man höjdrädsla är det nog bättre att inte vandra branta levador.
    Lika vackert som alltid. Madeira har en fantastisk grönska. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt, har man höjdrädsla så ska man gå på ställen som känns säkrare. Till all lycka finns det även sådana levador på lägre höjder, breda sköna vandringar.
      Faktum är att jag för varje gång jag har varit dit blir alltmera imponerad över hur otroligt grönskande och blommande denna ö är. Den känns snudd på otrolig.
      Kramar!

      Radera
  7. Men vad ska jag börja med att skriva om allt detta. Jag hann tänka både hur fruktansvärt brant det är, hur smart de nyttjar marken, men oj hänga i armeringsjärnen men de måste ju, så vackert det är och doftar, och så GRÖNT :)) Jag som nyss skrev om grönt.

    I inlägget om köket skrev du att om det behövdes gick ni upp till gula salen, tror jag att det stod. Det skulle vara väldigt kul att få se hur ert hus utifrån. Hur det ser ut där ni bor. Om du vill visa det.

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ibland kan det vara svårt att veta vilken tråd man skall börja med:)
      Jag ska söka upp en bild av huset och lägga ut på bloggen. Jag har nog haft "visning" tidigare men kommer inte ihåg när så jag tar om det någon dag. Ett stort gult "åbäke" bestående av 90.000 tegel är det i alla fall.

      Kram
      Karin

      Radera
  8. Bergsguider alltså ;)

    Å, vad vackert och jag älskar era vandringar. Brukar tänka på de du berättade och visade förra året. Vilken njutning att läsa om årets resa Karin och se denna skatt, så vackert fångad av din kamera.

    Kram!
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det! Bergsguider är helt säkert bergtagna!:)
      Tack Lotta, det kommer mera....

      Kram
      Karin

      Radera
  9. Tack för att du delar med dig!
    Så intressant! Och jag tycker att
    du var modig som for med på en vandring
    som inte var helt planerad...
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisbet!

      De flesta vandringar vi gör tillsammans med Mârio är oplanerade på sätt och vis, de handlar oftast om en rekognosering för hans del. Han spanar in nya vandringar och ser om lederna duger för att ta folk med sig ut på. Och vi får hänga med, glädjande nog. De välplanerade vandringarna sköts oftast av företag som säljer sina tjänster till hotellen. Dem har vi gått, men nu har vi ledsnat en aning på att gå samma levada flere gånger, därför är det så fint att kunna vara med på liknande vandringar som vi får möjlighet till tack vare Mârio och hans kolleger.
      Kram

      Radera
  10. Men du har skrivit att du fick hålla igen ibland för att knäna skulle klara sig.? Kram från en som inte skulle orka för andningen håller inte viljans takt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Eva, det har jag gjort, men inte i det här läget, utan det gjorde jag en av de allra sista dagarna vi var på Madeira.
      Det handlar om mitt vänsterknä, inte båda knän:)
      Jag vågar inte ta knäcken på det eftersom jag ska klara av att stå i mitt arbete, därför tar jag "ledigt" när knäet börjar gny.
      En gammal benhinneinflammation är inte att leka med om den ger sig till känna. Då vilar man.
      Jag har inte haft någon nummerisk ordning på berättelserna utan plockar litet här och där från allt stoff som har dokumenterats under våra två veckor på ön.
      I det här skedet var knäet inte alls emot mina vandringar:)

      Att vandra den vägen vi har gått tillsvidare i inlägget kräver inte särskilt mycket kondition. Det är ungefär som att vandra på vilken flat väg som helst, bara att den här slingrar sig lite högre upp. Men nästa gång jag skriver och berättar, blir det kymigare....då bär det uppåt och rätt så brant
      Kram!

      Radera
  11. Häftig vandring! Skulle älska något liknande! Är inte höjdrädd så det skulle passa mig perfekt.

    Underbara bilder.

    Tack för gratulationerna förresten.

    Kram
    "Tanya"

    SvaraRadera
    Svar
    1. DU skulle gilla den här typen av vandringar, jag är övertygad om det!
      "Svisch....vad var det där som flög förbi? Det var bara Taina, hon med mycket sisu;)"

      Kram
      Karin

      Radera
  12. Härlig vandring och vad bra att ditt vänsterknä ville vara med!
    Den där ryggkliaren ser skön ut. Det blir att leta i boden på landet i vår efter något liknande att ta till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D, vänsterknäet hängde med, tack och lov. Jag skulle inte ha velat missa den här vandringen under några som helst omständigheter....du förstår säkert varför när jag skriver nästa inlägg.
      Bra ryggkliare...tror att vi har en vi också någonstans i gömmorna

      Radera