tisdag 26 februari 2013

Boca do Risco och vidare....




   Hur lång tid det tog att lämna Machico bakom oss minns jag inte, men att vägen
   bar uppåt hela tiden, det vet jag i alla fall.


Jag fann en intressant genomskärnings"karta" på Internet som visar var levadan gick
och var Boco do Risco är. Boco do Risco ligger egentligen inte så särskilt högt
över havet, bara drygt 400 meter eller så, men höjningen är rätt så häftig från
levadan.
Vanligtvis svänger man till  vänster på toppen och går mot Porto da Cruz,
men vi gjorde helt tvärtom och svängde till höger.......

Här någonstans i allt det gna hittade vi vägen upp mot Boca do Risco. Ibland fattar man inte själv....




    Från toppen ser man Porto Santo skymta...(Jag säger bara Ronaldo:))


  
   Utsikten mot Porto da Cruz ....de flesta väljer vägen ditåt, för den stigen är utmärkt på kartorna...
   Den stigen vi gick är inte det....

Där jag har skrivit "mot Porto da Cruz "kan man se stigen en centimeter längre ner på bilden...
Där har folk i alla tider forslat varor och annat, gående och ibland med åsnor som hjälpbärare
i alla slags väder. Den här dagen var ovanligt vacker och solig, men för det mesta så regnar det
på norra kusten där vi befann oss nu. Och då blir det halt...


    Nå, hur som helst, vi skulle runda det här berget och gå upp på följande topp
    ( Jag har skalperat några av mina medvandrare på bilden tyvärr)


   Nu har jag "hoppat över" några toppar.
   För stigen är sådan. Upp och ner, upp och ner,
   runt berg och upp och ner...många gånger.
   Jag har skrivit "här går stigen" för att man ska få ett någorlunda perspektiv
   på var vi vandrade
   Nära kanten för det mesta men ändå tryggt
 

      Ansiktet såg vi allihopa...rätt så bestämd mun, men vem skulle inte bli bestämd om man
      bodde så här....


    Ett vackert naturmönster.....


      Det hände att vi gick på stigar som dessa....


       Men för det mesta var utsikten så här. Storslagen 


   En och annan skönhet såg vi på bergskanterna

 
    och vågorna slog mot stranden långt därnere....det blånande Atlanten gav sig till känna

 
    Den här bilden visar hur det var....
    Så fort man nådde upp och man trodde att det var den sista toppen innan
    man gick nedåt igen, så såg man nästa topp man skulle nå....många gånger om :D
    Ni kan se stigen som går uppåt mot nästa topp.
    Vi hade tur att vädret var så fint och att marken var torr

    
Tur var det också att Josefina var den hon är....hon sjöng tyska marscher och barnvisor för oss när det kändes motigt i uppförsbackarna. Hejhopp,hejhopp....och märkligt nog så blev topparna lättare att bestiga. Vi skrattade, pustade, svettades (det var varmt) och gnölade och gnydde, men uppåt gick vi och neråt kom vi...igen och igen...
En annan topp....hejhopp,hejhopp....
  
     Att hon sjöng tyska visor och marscher beror på att hon utbildade
     sig till bergsguide i Tyskland
     De flesta guiderna kan många språk.
     De leder många olika nationaliteter längs levadorna under året.
     Mârio talar bl.a  franska, portugisiska, tyska och engelska
     och så gör de flesta av dem
     Det är jag som har röd ryggsäck och en sidenscarf runt huvudet.
     Vi visste ju inte vad vårt äventyr skulle föra med sig, så jag hade
     ingen hatt. Pannan blev illande röd....
    

   Här fick man ta fram de dolda get-talangerna.....


Inte ens åsnorna skulle ta sig fram här, tror jag:)
    Men också det gick bra.
    En fot stadigt när man lyfter den andra, påpekades hela tiden....
 

   Sedan tog vi paus....killen från Monte sov gott
   när vi äldre "getter" skramlade ner från den sista
   toppen på den första etappen.
   Han var alltid först ut bland oss alla.
   Ibland kom han skuttandes tillbaka
   för att se var vi höll hus vi andra...
   sedan skuttade han vidare igen.
   Lätt som en plätt


   Och nu har ni läst om Josefina många gånger redan.
   Så här ser hon ut, den härliga proffsiga kvinnan.
   Full av liv och inspirerande som få.
   Hon kan massor om växter, är genuint intresserad
   av allt, spänstig som få, gjorde livet lätt för oss alla,
   men ändå fanns ett vakande öga på oss alla hela tiden.
   Hon hade stenkoll...ett riktigt fullblodsproffs.
   Vi var mycket imponerade
   Hon är tvåbarnsmor och tänker gå med barnbarnen i bergen
   när och om hon blir pensionär....men det dröjer länge än...
   
   Idag slutar jag här....vila ut nu!
   Nästa gång väntar en annan etapp på vandringen
 

28 kommentarer:

  1. Oj, jag ser redan fram emot nästa vandring. Alldeles härligt men säkert lite kämpigt.
    Känns som att vi borde besöka Madeira igen när jag ser det här.
    När vi var dit hamnade vi med taxi i total dimma i bergen och det väl så spännande, taxichauffören sa inte ett ord förren vi var igenom men det gick bra ändå.
    En härlig ö, det tror jag många håller med om.
    Ser gärna nästa tripp. Ha det gott.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så kul att du är med på vandringen!:)
      Den här vandringen var rätt så tuff, medges. När jag senare frågade Loulise som skulle gå mellan Pico Aireiro och Ruivo följande dag, om hon trodde att jag skulle klara det, så log hon bara och sade att den är mycket lättare än den vi just hade gått.Så nu vet jag att jag klarar topparna....Något att se framemot, men precis som du skriver, så blir det lätt dimma i bergen och då ser man inte ett fnatt. Man får gå när vädret tillåter. Kanske ni var uppe på Paul da Serra?
      En härlig ö, absolut.
      ha det gott du med!

      Radera
  2. Otroligt vackra naturbilder. Du måste var lite av en äventyrare, tror jag, som vågar dig ut på en sådan vandring. Väntar med spänning på fortsättningen. Ha en fin kväll.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Naturen är sprakande vacker där! Dramatisk så det förslår.
      Nästa gång vandrar vi vidare.
      Ha det bra du med!

      Radera
  3. Så fantastiskt vackert! Och lite farligt. "Living on the edge" så att säga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är fantastiskt vackert, jag håller fullständigt med dig.
      Farligt kan det vara om man inte är försiktig på sina ställen.
      men så är det ju överallt oberoende av var man bor och lever.

      Radera
  4. Heja Karin! Och heja Josefina! Oj vilken vandring. Särskilt bergsgetavsnittet imponerar. Väntar med spänning på fortsättningen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin!
      Det var en jättefin vandring, fastän den stundtals kändes som när man är med om en förlossning och man tänker att aldrig mera....men när vi hade nått slutet på vandringen kändes det som att det här vill jag göra igen:), men då med solhatt på och ett par vattenflaskor extra med i ryggsäcken.

      Radera
  5. Men du jag blev alldeles vimmelkantig och yr och så slut av denna vandring att jag nog måste gå å lägga mig tror jag.
    Jösses kvinna vilken klättring och vandring du har presterat.

    Tack ännu en gång att jag får följa med.

    Och fotot på den blåa Atlanten uppifrån den höjden, så underbart, fast alla dina foton är underbara...och Uffes åxå.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D, det var en häftig vandring, absolut. Stigarna upp mot topparna var ganska svårforcerade på grund av lös vulkanisk bergart. I regn skulle vi inte ha kunnat gå där, för då är risken stor att man slinter och slinter åt fel håll, enligt Josefina. Plask, plask....
      Uffe har tagit många av bilderna jag lägger ut. Vi tog båda så många som vi hann med...ibland gick det inte att stanna upp precis där man önskade ta en bild, men tillsammans har vi ändå fått ihop det ganska bra för att belysa vandringen så rättvist som möjligt.
      Godnattlingen
      Karin

      Radera
  6. OJ OJ!!! SOM sagt orken och uthålligheten skulle jag ha. Men modet???
    Vissa av dina bilder får det att ISA i mina ben.
    Herregud, vilka stup!
    OCh vilken dröm för en fotograf.
    Jag skulle ha blvit fotogalen däruppe.
    Vad härligt att ha en kvinna som Josefina med sig. Marscher och pepp!!
    Det är grejjen, det!!!
    Ser också fram emot nästa vandring.
    KRAM!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut Annika!
      För dig skulle det inte vara någon match alls vad gäller ork och uthållighet.
      Ljuset är svårt, när det gäller fotograferandet, men man lär sig någorlunda. Du skulle ha blivit crazy, jaa:).
      Josefina var den absoluta toppenguiden man kunde tänka sig, fast det var de alla, både Aná, Loulise, Corinne och Montekillen. Mârio också, förstås. Men det här var Josefinas hemmatrakter, hennes barfotalekplatser...
      Hejhopp,hejhopp....:)
      KRAM!

      Radera
  7. Du milde vilka bilder, och vilken guidning (av både henne och dig). Undrar om jag skulle klara detdär - har arbetat upp en ryslig höjdskträck med åren och stup ger mig fjäilar i magen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vyerna är så underbara, dramatiska så bilderna kan inte bli annat än vad de är:). Det gäller bara att ta sig dit först.
      Vi gick väldigt ofta nära kanten så det kan vara kymigt att vandra där om man har höjdskräck, men stigen som så kändes ändå trygg.

      Radera
  8. Ojoj vilka bilder..de häpnar mig..vilka äventyrliga tankar de ger...ojoj man förundras över den underbara naturen Godnatt säger jag..Kram Karina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äventyrerskan blir väckt:)! Vi har det kanske i blodet, det också....
      Naturen är oerhörd. Jag är lika förundrad varje gång vi är där.
      Godnatt min kusinskatt!
      Kram

      Radera
  9. Vyerna lockar verkligen men jag undrar om mina leder hade pallat för den vandringen.Mitt ena ben bråkar väldigt sedan oktober och jag börjar bli trött på det.
    Men jag njuter i kubik av era underbara bilder!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det förstår jag verkligen, att vyerna lockar.
      Tror inte att ditt ben skulle ha fixat den här vandringen. Jag fick lov att ta det lite lugnare än normalt, för stigarna var för getter på de flesta ställen, både upp och ner. Till och med Mârio hade det jobbigt stundtals och Horacio bara försvann när han fick tillfälle till det. Men ungdomarna....de var som ystra killingar i jämförelse med oss äldre getter, men till och med de påstod att det var en tuff vandring när vi träffades efteråt på ett café/pub

      Radera
  10. Vilka helt fantastiska bilder, man bara dånar så fint!
    Jag skulle viljat klättra där ni var verkar ju hur mysigt som helst men jobbigt förstås.
    Ha en fin onsdag!
    Kram Bodil.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bodil!:)

      Låter så bra att bara dåna fint....roligt uttryck!
      Inte såå jobbigt egentligen. Klättra har jag alltid tyckt om att göra. Det är lite som att lägga ett pussel, man ska bara veta hur man lägger fötter och händer
      Tack detsamma!
      Kram
      Karin

      Radera
  11. Innan jag ens läste din text kom ordet "bergsget" i huvudet. :) Återigen, jag är så glad att jag kan följa allt via datorn. Skulle aldrig klara av så branta stigar pga min höjdrädsla. Vidunderliga vyer och fantastiskt vackert.
    Vilken tur att ni hade så kunniga och duktiga guider. Låter perfekt. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förstår det!
      Bergsgetter skulle gilla att vara där.
      Och bra är det att du sitter stadigt:)
      Stigen kan man förstås gå utan dessa proffs, men det är så mycket roligare, säkrare att ha dem med och när vi fick möjligheten att följa dem på deras lediga dag, så varför inte? I och för sig så skulle vi knappast ens ha tänkt tanken innan, för stigen är inte utmärkt på några kartor alls

      Kramar!

      Radera
  12. Tänk att jag får svindel då jag tittar på dina foton! Blir alldeles svettig och knäsvag. Nu ska jag hoppa i duschen :)
    Tack för vandringen!
    Ha en riktigt bra onsdag!
    kram

    SvaraRadera
  13. Lisbet,

    Tur att du har en kall dusch i din närhet. Hoppas svindeln går fort om:)
    Ha en fin onsdag du med!

    Kram

    SvaraRadera
  14. Ojojoj! Jag har så svårt för de där höjderna. Jag har vandrat utmed några "snälla" levador ch det var fullt tillräckligt för mig. Är också glad över att det har blivit tunnlar vid några av de värsta ställena när man bilar runt. Mina kompisar har sitt hus utmed gamla vägen mellan Funchal och flygplatsen.Kan längta lite dit när jag ser dina bilder.
    Kram, kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tur nog finns det riktigt snälla levador, som man kan vandra på och insupa all härlig växtlighet på. Man måste inte ta sig upp i bergen. Märk väl, det här är inte en "offentlig" stig som vi vandrade mellan topparna på. Den finns inte ens utmärkt på kartan, men vi mötte faktiskt ett äldre par som kom från andra hållet. De upplyste oss om att vi kunde vänta oss vårt livs äventyr;D, så man förstod vad de tyckte. Annars så såg vi inte några andra än byssfolket i dalarna
      Kan tänka mig att dina vänner bor väldigt vackert.

      Kramkram
      Karin

      Radera
  15. Oj, vilken miljö! Så vackert, så farligt!!! Jag har galen svindel men att vandra på detta viset skulle jag gärna vilja göra någon gång :)

    Kram ANna

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D, med galen svindel ska du nog inte vandra på den här stigen där vi gick Anna. Vi gick väldigt nära kanten mot havet många gånger. Men att vandra i sällskap är mycket trevligt och tack och lov så finns det många ställen att vandra på i vår värld

      Kram
      Karin

      Radera