söndag 13 januari 2013

Lappland tur och retur

Minnesbilder från en sommar i Lappland  dök upp, när jag läste
om en av mina bloggvänners hemlängtan.


Jag inledde min cykel-"karriär" för många år sedan,
med att ta tåget till Rovaniemi och sedan cykla på en skrammel-Hilma utan växlar
som jag släpade med mig från Åland
(minns inte om det var en Husqvarna eller en Tunturi,
minns inte ens hur det gick  med cykeln som jag tror att jag lånade av någon)
Men under några veckors tid, cyklade jag backe upp, backe upp, backe upp och någon gång nerför
Tält och cykelväskor fyllda med kläder och mat fanns förstås också bakom mig på pakethållaren. 

Rovaniemi tågstation
Att jag inte hade cyklat mera än ca fem kilometer i hela mitt liv innan (det var träningen det)
bekymrade mig inte det minsta. Jag kunde ju cykla, det var huvudsaken.
Det visste jag ju efter att ha cyklat från Köpmansgatan till Svibybron, över den och sedan tillbaka igen

Att Lappland är kuperat bekymrade mig inte heller det minsta.
Redan när vi (jag hade sällskap) steg av tåget i Rovaniemi, började jag
fundera på vad jag givit mig in på. Bara att ta mig ner till älven en bit från tågstationen
var ett helt äventyr. Bakdelen av cykeln ville gärna ta sig förbi framhjulet och styrstången,
när jag ledde den ner mot stranden där det fanns en cykelbana.
Cykeln vek sig på mitten  och det var ett rent under att den inte föll i älven och jag med.
Min cykelkarriär hade kunnat gå om intet, redan i det skedet.


Men jag är envis och ger mig inte i första taget. Med lite socker i botten så.....
(Läs ilska och frustration eller den som sig i leken ger får leken tåla)

Cykelturen kunde börja....
Jag minns inte särskilt mycket av den första och andra dagen, men att ändan min var öm
det kommer jag ihåg, att många dammiga grusvägar och uppförsbackar forcerades minns jag också
Men det jag minns allra mest är att jag läääääängtade hem som jag aldrig någonsin har gjort
varken förr eller senare.


För att överhuvudtaget klara av min svåra hemlängtan började
mina tankar gå till vad alla mina nära och kära skulle få i julklapp till julen.
Det här var i början av juli, det var 28 grader varmt och stark sol alla dagar..

Någon cykelhjälm var inte ens aktuell på den tiden,
det är ett modernare senare påfund (mycket bra sådant)
så solen gassade på mitt stackars huvud och en hjärna som kändes som mjuk och seg maräng.
Min nacke var sönderbränd....men det gjorde ingenting.
Jag längtade så förtvivlat....jag ville hem till Köpmansgatan och jag ville fira jul
med min familj.


I ett senare skede insåg jag att det säkert var något nervpulver i luften runt
Rovaniemitrakten som fick mig att tänka på julen.
Tomten bor ju där sedan många generationer tillbaka, men det var det sista jag tänkte på
de varma julidagarna där jag cyklade och cyklade på dammiga vägar med berget Levi
i förgrunden.
 Det såg så nära ut, men det kändes som om vi aldrig kom närmare trots att
vi lade några mil bakom oss varje dag.
Och jag längtade och längtade, trampade och trampade och skramlade mig fram i Lappland


Plötsligt så gick det inte att trampa med min vänstra fot längre.
Den bara suckade och gav upp. Och svullnade och värkte, var öm och eländig
Precis som om den också längtade hem.
Där fanns vi på en dammig grusväg någonstans i Lappland, det var kväll och på den tiden
fanns det inte någon gsm-telefon. Vad göra med en halt-Lotta i finnskogarna?


Till all lycka så fanns det stora lador litet här och där och en råkade finnas precis där foten
gick i totalstrejk. Vi tältade inne i ladan. Jag låg där med foten högt i luften, den blev bara sjukare och sjukare. Nu hjälpte det inte ens att vara envis...Plötsligt så var jag enbent...enfotad


Följande morgon ställde vi oss vid vägen och räknade med att det nog skulle komma en buss.
Så småningom. Och den kom och tog både cyklarna och oss med till Kittilä, där det fanns ett sjukhus.
För min inre syn såg jag en liten sjukstuga med några sameläkare som bara pratade samiska men
en uppsvullen fot talar för sig själv så det skulle nog ordna sig...
Optimist har jag alltid varit

Det var ett toppenmodernt rent, nytt sjukhus mitt i ödemarken (som jag tyckte) och den läkare som tog
hand om mig pratade svenska. Han hade varit på Åland och tjänstgjort.
Jag fick den hjälp som erfordrades för min inflammerade hälsena och förutom medicin så ordinerades
vila i några dagar.


Vilan intogs på Kittilä Camping där de närmaste tältgrannarna hade fått någon form av spatt.
De bara skrattade, pratade, skrattade och skrattade. I timmar...
Inte ett jota förstod jag av vad de sade, men deras skratt smittade.
Till slut låg vi också och storskrattade ...och skrattet spred sig från tält till tält
En  märklig dominoeffekt.
Någonstans där försvann min hemlängtan och sedan den dagen
blir jag glad bara någon säger Savolax åt mig

Foten blev bra och vi cyklade vidare. Backe upp, backe upp, backe ännu högre upp och så ner...
Vi tältade i skogarna längs vägen, vi drack vatten
ur bäckarna och forsarna, vi var med om en mycket märklig händelse som fick hjärtat att
nästan stanna av rädsla.  Men det får jag nog ta en annan gång....
Jag fiskade ett par gånger och fick abborre. Äh, jag hade förväntat mig minst en öring, röding...


I Äkkäslompolo började det regna och i motsats till alla soliga, heta dagar, höll regnet i...
Det öste ner och till slut beslöt vi att vi skulle ta bussen en bit upp i armen närmare Kilpisjärvi
Vi sjöng "Regnet det bara öser ner, när 
turbussen kom,  fylld av ortsbor. Vi var de enda främmande varelserna....
Jag var fascinerad av samernas huvudbonader som beroende på hur de vek dem
visade från vilket väderstreck de kom.
"Kahviaika" ropade busschauffören med jämna mellanrum, stannade och alla lämnade bussen
och gick in på olika ställen eller tog sina termosar med sig och så blev det kaffepaus.
Att hålla tidtabellen var det inte alls fråga om...
Kaahviaaika, så mjukt, skönt och gott det lät.
Alla människor var så varma och vänliga


Så småningom kom vi till Kilpisjärvi där vi kunde se Saana. Alla mygg, alla knott var som försvunna,
luften var hög och klar, småkylig. Jag stortrivdes och kunde ha bosatt mig på direkten där uppe nära Treriksröset. Jodå, vi steg in i Sverige och  tog också några steg in i Norge.
Vi stannade ett par dagar
....men sedan svängde vi


Vi måste hem, semestern var snart slut.
Och jag cyklade som om jag var född på en cykel, nu var det nästan bara nerförsbacke....
Om det inte hade varit så härligt att cykla med vinden från Bottenviken i ansiktet så hade jag
gärna bromsat. Jag ville inte hem...nu kunde jag börja cykelturen.
Nu kunde jag börja semestern. Nu hade jag kommit igång
Det enda jag inte trivdes med var knotten.
De små envisa jäklarna som borrade sig in under huden
på mina ben.
De var en plåga.


I Pello lärde jag mig att älska äkta finnbastu. Det fanns en camping där och en bastu som man kunde hyra
för en timme i taget. Min följeslagare fick lösa ut en timme extra åt mig och en timme till....
Jag borstade mina knottkidnappade ben med en rotborste så blodet rann, jag kastade bastubad och njöt..


Vi cyklade vidare till Kemi där tåget väntade på att ta oss till Åbo och färjan hem till Åland.
Sedan dess har jag inte känt hemlängtan.
Jag kan längta hem av andra orsaker men den där hemska känslan
har aldrig återkommit.

Jag tror jag cyklade ihjäl den;) eller bastade bort den
Gissa vem som var brun som en pepparkaka vid hemkomsten!
Nästan snudd på oigenkännlig

28 kommentarer:

  1. Mycket spännande resa - är oerhört imponerad över att du inte gav upp när du hade en inflammerad fot! Det mesta jag cyklat är ca åtta mil och efter den cykelturen kunde jag knappt sitta på två dar...

    Lustigt vilka minnen andra bloggare kan ge upphov till. Och skönt att du slapp att känna hemlängtan mer i ditt liv.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tanken på att ge upp fanns nog aldrig:)
      Javisst är det så, man läser någonting hos någon och så minns man plötsligt.
      Aldrig någonsin har jag känt den där hemska känslan som då. Visst har jag längtat hem men inte på det sättet
      Kram
      Karin

      Radera
  2. Vilken trevlig läsning till min tidiga morgon-kahviaaika. Och vilka oförskräckta äventyr och fina bilder. Tack för dem och Savolax på dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ska just sätta på kaffet jag också, ta mig tid att läsa vad som har hänt i stora världen.
      Bilderna är inte mina. På den tiden hade jag ingen kamera alls, så jag har "lånat" dem från turistinfosidor på nätet.
      Det är nog en guds tur att man är så oförskräckt aningslös som man är när man är ung. Annars skulle man väl andra våga någonting.
      Savolax på dej också!

      Radera
  3. Vilken härlig berättelse. Kändes som om jag varit med på resan. Ovanligt tuffa tag att ge sig iväg på en sådan uppförsbackeresa men som ung så gruvar man ju sig inte för någonting sådant. Ett mycket trevligt minne, sådant förgyller livet efteråt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!:)
      Så här långt efteråt minns jag knappt någonting annat än att det mesta var trevligt, annat än min hemlängtan och den inflammerade foten. Men även det har förbleknat. Jag skulle gärna göra samma resa igen på cykel. Gissar att vägarna är helt annorlunda nu än då. Asfalt var sällsynt.

      Radera
  4. Vilken modig människa du är- och var. Inte en tanke på att ge upp! Inte en gnälltanke om att det gör ont.
    Men någon var med dig? Vem var det? När du skrev var du först ensam men sedan kom dett ett vi.Hur gammal var du?
    Mycket rart skrivet.
    Jag har läst en seglarbok om en ensmseglerska . Läs den! Hon heter Milo Dahlman och åker nästan till antarktis första gången och i andra boken kommer hon till Antarktis. i första boken stannar hon i Funchal och vandrar levada. Då tänkte jag på dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åjo Eva!:)
      Nog gnällde jag alltid. Tyckte förfärligt synd om mig själv. Jag hade så stor hemlängtan i början. Mitt ressällskap, en god vän, hade världens tålamod. Jag var 19 år. Men trots gnället så gav jag inte upp. Det fanns ju så mycket fint att upptäcka.

      Tack för tipset, kunde ju ta den boken med mig när vi reser dit igen

      Radera
  5. Det var ju nästan i Ryssland, jag har inte varit längre upp än Åre! Träffa Tomten hade jag velat göra, har en del att beställa till nästa jul, hehe!

    kraam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nåja, nog var det några mil till Ryssland, haha.
      Tomten tänkte jag inte på i den bemärkelsen just då, men julklappar hägrade. Att få dela med mig. Nästa gång ska jag absolut träffa honom

      kraam

      Radera
  6. wow vilket äventyr och vilka minnen. Kul att gjort det, upplevt en sådan tur. Tur du delade med dig..Skulle man vilja göra, någon slags äventyrsfärd- inte försent än va?..
    Nu packar jag snart väskan och tar bilen till Pappa..
    Har tömt filtret i maskinen, det gör jag mellan varven..har kört den en gång till, klappat och smekt på den..men den vill inte återuppstå...Men bilen ska lagas, och jag blir så glad!!! Jag behöver inte skaffa ny bil!!
    Man kanske får motgångar för att vara glad över medgångar!!'Kram och god vecka till dig..jag kommer inte blogga denna vecka ty pappa har hyrt mig hela veckan..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är jätteglad över min cykeltur i Lappland. Vill gärna göra om den igen. Det är aldrig för sent! Varför skulle det vara det. Om vi inte orkar cykla Karina, kan vi sparka oss fram. Det finns ju mobila sparkstöttingar. Hej och hå,här kommer tanterna så det bara yr om det;)

      Jaha, då är det väl bara att sparka tvättmaskinen då. Hjälper inte det så är den död!
      Kul att du slipper tänka på ny bil! Lite tur i allt murphyande. Och det är ju som du skriver, man får motgångar för att vara glad över medgångar.
      Hälsa din pappa som förstår det här med att hyra någon. Klok man!

      Radera
  7. Det var bra jobbat det. Verkligen.
    Med den foten.
    ÅÅ jag skulle gärna åka till Lappland, just finska Lappland, men även Lappland i stort.
    Underbart.
    Hemlängtan har jag aldrig, men jag har haft. Förr. Vidrig, speciellt vid jular.
    Men det var under de första åren, sen dess har jag inte drabbats av hemlängtan alls. Meget tacksam för det. DET har ju att göra med att jag är hemma så ofta, jag slipper alltså att längta.
    Jättefina bilder. ja, den där cykeltturen, iaf delvis, skulle du kunna göra om igen.
    Det skulle nog bli en lite annorlunda upplevelse.
    KRAM!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Foten blev återställd, så det var ingen fara. Men för dumt huvud får kroppen lida. Sätta sig på en cykel utan att ha cyklat och att göra det i Lappland. Knäppgök var jag, men bra blev det och det gjorde mig gott på många sätt och vis. Hemlängtan försvann också:)
      Det skulle verkligen vara roligt att göra om det...kanske när jag blir pensionär någon gång;)...

      Kan tänka mig att du längtade i början vid just speciella högtider. Men allt har sin tid, så är det bara.
      Kram!

      Radera
  8. Vilket härligt och underhållande inlägg! Och foton hade du till! Hemlängtan i bemärkelse längtan som ett stort sug med gråt i hals har jag nog aldrig haft. Jag är så hopplös att jag längtar mest bort tror jag, ...drömmer bort, är kanske ett mera rätt uttryck.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Isebell!

      Fotona har jag googlat mig till från olika turistinformationer om Lappland. På den tiden hade jag ingen kamera, tyvärr:)
      Tack för att du tittade in och läste.
      Jag är glad att min hemlängtan varade några dagar och inte längre. Det var nästan plågsamt. Men till all lycka gick det om och det med besked. Jag ville inte hem alls när det kom till kritan.

      Radera
  9. Äventyr var ju bara förnamnet. Men vilka sköna minnen.
    Och det slutade väl. Inspirerande. Jag gillar de lite
    gulnade fotografierna. Som Instagram. Det blir till
    att ta cykelsemester i sommar. :-)
    Go'eftermiddag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Livet är ett äventyr!:)
      Det slutade riktigt bra, trots hemlängtan och hälseneinflammation. En lärorik resa på många sätt, en resa då jag blev litet vuxnare

      Cykelsemester är fint!
      Go´kväll!Nästans....

      Radera
  10. Vilken äventyrare du är!
    Du får det dessutom att låta lockande på något förunderligt vis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dumdristig skulle jag säga själv:). Bara kastade mig ut utan att egentligen ha cyklat tidigare. Undra på att hälsenan blev inflammerad:)
      Det var roligt trots allt och jag gör gärna om det igen

      Radera
  11. Fantastisk resa Karin! Jag njuter av den Lappländska naturen och har en inre längtan dit.
    Hemlängtan kommer och går. Det är längtan efter personer, platser, situationer. Jag längtar ofta alltid till något, även om det är inte så långt från mig ;)

    Lottakram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det är bra att ha någonting att längta efter. Men den hemlängtan jag kände då, var inte alls rolig. Jag är glad att den gick över.

      Karinkram!

      Radera
  12. Vilket äventyr! Och vilka detaljerade minnen du har av resan. Nog mognade du som person flera år under de strapatserna. Som barn cyklade jag jämt men sen blev jag rädd för trafiken. Och i Lappland har jag vandrat en hel del - innan jag kom på att det är roligare att rida i fjällen!
    Hälseneinflammation fick jag också en gång. Det gjorde dock inte ett dugg ont, foten blev bara väldigt tjock och så knarrade senan så att medvandrarna hörde det. Själv trodde jag först att det var kängan som knarrade tills jag tagit av mig på fötterna och det fortfarande knarrade. Först då såg vi också att foten vid senan var 10 cm bred.... Väg var väldigt långt bort så det fanns inga alternativ till att fortsätta att gå. Maken blev rädd att senan skulle gå av så trots mina protester tog han en god del av min packning med påföljd att han fick ont i knäna! Ja, det är litet det fina tål, som en god vän brukar säga;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det uppstår äventyr ibland och i all synnerhet när man är rätt aningslös:)
      Jag har många minnen av den resan, både roande och skrämmande. Det händer mycket i finnskogarna

      Jag har en dröm och det är att vandra i fjällen i ruskans tid.
      Att rida där måste vara en dröm, men jag vet ju att även du är äventyrlig och att det händer en del på en sådan ridtur också.

      Jag minns inte att jag hade ont i hälsenan förrän det verkligen inte gick att gå på foten längre, eller att trampa. Höll jag den stilla var det inte något problem men rörde jag den så gick det inte alls. Men det gick ju fort över när jag fick läkarhjälp. Jag cyklade många hundratals kilometer efter behandlingen. Jag överansträngde den givetvis, ovan som jag var att cykla
      Du har en synnerligen snäll make Olgakatt

      Radera
  13. Det var en strapatsrik resa. Du är nog lite av en äventyrare, verkar det som. Så kul att ha sådana minnen att tänka tillbaka på. Har du gjort om den resan senare...med bil kanske? Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen inte alls, det var bara jag som var otränad och ovan att cykla. Det var bara backe upp, upp,upp och ner. Kanske det bor en liten äventyrerska i mig?;)
      Vi pratar om att göra samma resa igen, kanske med cykel, kanske med bil, kanske med både ock. Uffe har också sina minnen från Lappland.
      Kram

      Radera
  14. Åh, vilket äventyr! Tack för att vi får ta del av det! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så härligt att ha en queen med på pakethållaren!

      Kram!

      Radera