torsdag 22 november 2012

Vi har våra vänner...

som kommer hit så gott som punktligt samma tid varje dag


En av ekorrarna har fått namnet Iris,
(vi vet inte om det är en hon eller en han, men den 
påminner starkt om en hon i humöret;))
och kommer skuttandes från Söderöjenhållet över vägkorsningen innan hon tar ett
skutt upp i lilla båten Skorpan (båtarna är på landbacken nu)
där hon hoppar omkring ett tag till synes lekfullt.
Sedan kikar hon över relingen och hoppar överbord
Direkt därpå kastar hon sig i närmaste björk, tjattrar och har sig,
som för att varna fåglarna om att hon är på väg till brödträdet
som också hon anser att är hennes
De är många som anser sig vara ägare:)


Fåglarna bryr sig inte alls men försöka duger...alla vill vi inge respekt, eller hur?
Iris tar sig in under bilarna för att slutligen komma i mål.
Solrosfröna är attraktiva
Stubbmössen, de två som vi tror finns kvar (de är kanske flera, men 
herr Sparvhök som gör sina raider varje dag vet säkert bättre) gör henne sällskap

"Plutten" håller koll på stubbmössen nedanför...

Igår kväll, när Ulf Palmenfelt var här och berättade spökhistorier och skrönor
under Kura skymning, kom  både getabor, mariehamnare och lemlänningar
hit för att lyssna och för att själva berätta.
Kvällen blev fin, stämningsfull och smått spöklig
fastän skratt och applåder också rungade under taket i Gula salen

Med viss anledning vill jag gärna presentera havsfrun för er...


Havsfrun
HAVSFRUN,skogsråets syster är tokig i män. Hon kan göra nästan vad som helst för att få deras uppmärksamhet. Hennes överkropp är mänsklig, vackert vit och har ett hår i guldgult, rött, svart eller grönt. Nedre kroppshalvan liknar en fiskstjärt och skvallrar om var hon egentligen hör hemma. Havsfrun har sitt rike på havets botten, och det är dit hon vill locka med sig sjömän. Svarar de på hennes tilltal blir de förtrollade och tvingas med till världen under ytan, en värld de aldrig får lämna igen/ uppgifter och bild av havsfrun har jag hämtat från Bildningscentrum Facetten om Folktro. Bildningscentrum Facettens
Bildningscentrum Facette
Ja, hur kom jag nu in på havsfrun?
Med tanke på Iris så kom jag ihåg att Ulf P. berättade om
ett skepp som fick besök av havsfrun som ville prata med kaptenen ombord...
Hennes hår var av sjögräs, grönt och vackert.
Kaptenen kände väl till det där med tilltal så han var tyst
som en mus..Men havsfrun hade ett särskilt ärende.

De behövde en tunna salt till havets botten, där man höll på att salta in skator och ekorrar
men saltet var slut... Med Ulf Palmenfelts hjälp så fick vi alla åhörare komma med
ner i havsfruns gemak och salonger, tillsammans med kaptenen, som fick ynnesten
att göra detta besök på grund av saltgåvan han gav havsfrun...

Tillsammans med kaptenen fick vi sedan titta på hur man radade skator
med näbbarna åt samma håll i ett lager, så lades salt på.
Nästa lager travades ekorrar tillsammans som sillar,
med svansarna åt samma håll och så där fylldes tunnorna på nere på havsbotten.
Ett lager skator, ett lager ekorrar.Radade som saltströmming eller sill
De som lever i världen nere på botten, ska ju också klara vintern utan att bli hungriga.
Det förstår vi ju alla och en var, eller hur?

De som saltade var sjömän som havsfrun hade förtrollat....en av dem var blind
och han ville tacka kaptenen för gåvan med att ta i hand.
Kaptenen ville egentligen inte ta i den förtrollade mannen och slängde fram ett
sjunket ankare istället som hand till den blinde, som greppade tag för att hälsa och tacka.
"Det kan man kalla en karl med järnhand", sade den blinde och såg nöjd ut

Och den ena händelsen lades till den andra...och så småningom lyckades kaptenen
slinka upp till sitt fartyg igen...vi som var med klarade oss också och pustade ut på däcket.
Men där tog inte sagan eller om det var verkligheten, slut
den varade länge än, den slutade så småningom i vattnena utanför Amsterdam,
men ni får själva gå och lyssna på Ulf Palmenfelt någon gång när och om tillfälle ges

Ulf P. är verkligen en person som man inte skall rata bort ur sitt program om han
finns i faggorna. Lita på att han kan berätta så man får ståpäls emellanåt!

Jag återkommer säkert någon gång nu och då med en liten dos av hans skrönor:)
 **********

Nu till jullimporna som ska säljas på Kantarellen imorgon...de behöver lång jäsningstid

16 kommentarer:

  1. Spännande berättelser, och jag förstår att man dras med och att tuppaskinnet reser sig över hela kroppen...
    namnet ska jag lägga på minnet omifallatt...

    Jullimpor hjälp är vi så långt gången redan, dags att ta fram receptboken, jag har en jullimpa som jag tagit med mig recept från Finland och dom blir alltid en favorit och måste till advent (lillajul) och julen...

    Tjingelingen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En del människor är som skapta för att berätta skrönor och spökhistorier....Ulf P. är det! Utan minsta tvekan och han KAN dem också.

      Vi är så långt, ja. Blev själv förskräckt...det går ju för fort nu, men snart är det över och ljuset återkommer:

      Tjingelingen Rantamor!

      Radera
  2. Härligt, både med bepälsade och bevingade besökare och med berättelser med hög gåshudfaktor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D. Gåshudsfaktorn var rätt hög emellanåt.
      De bepälsade och bevingade är mera verklighet än berättelserna, men nog är det roligt med skrönor och spökhistorier. Mycket nöje att bara lyssna på någon som har förmågan att berätta

      Radera
  3. Vilka bedårande vänner ni har. Alldeles förtjusande. Och historier kan jag aldrig få nog av. Tack för att du delade med dig av en av Ulfs skrönor. Fick en stark längtan att luta mig tillbaka och lyssna på en berättelse. Gärna lite spökhistorier!

    TACK för att du alltid skriver så fint hos mig, du får mig att le och bli varm inombords. Tacksam för att vi hittat varandra här.

    KRAM
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D, de är så personliga våra vänner. Alla med olika humör
      Historier borde berättas mera än vad som görs. Det är en njutning att luta sig tillbaka och lyssna på en god berättare.

      Tacksam är jag också Lotta, tacksam är jag också Lotta, tacksam är jag också Lotta....nu tror alla att jag har fått fnatt, nu tror alla att jag har fått fnatt...men vi vet, men vi vet,haha, haha...

      Kram
      Karin

      Radera
  4. Hade hoppats att ta en bild på en av våra ekorrar häromdagen som sprang omkring vid parkeringsplatsen på skolan. Men den var för snabb. Fint att se den bruna ekorren som vi har i Norden. Här är de grå och litet större.
    Hade varit fint att kunna kura skymning där på Åland. :)
    Säger Happy Thanksgiving Karin även om ni inte har den helgen. Och så roligt att bloggvärlden gjorde att vi fick lära känna varandra. :) Det är jag tacksam för. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är också tacksam för att vi har lärt känna varandra Anne-Marie! Det är mycket i bloggvärlden man har att vara tacksam för:)
      Våra "korrar" börjar bli grå de också..vinterpälsen är på gång.
      Happy Thanksgiving Anne-Marie!
      kramar!

      Radera
  5. Det räckte och blev över med ditt fina referat. Hu!
    Undra sa flundra om inte jag träffat på en och annan Havsfru
    mitt på torra land. :-) Ekorren ser ju trevlig ut iaf.
    Go´kväll1

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D. Kan nog tänka mig att det finns havsfruar som har gått upp på torra land. Östersjön är ju så förorenad så vem tusingen vill egentligen leva på den havsbottnen.Men att de skulle dra sig mot Skövde....tala om otur!;)
      Ekorren är trevlig!
      Go´kväll!

      Radera
  6. En saga som alltid gjorde mig ledsen när jag var liten var den om den lilla sjöjungfrun av H.C. Andersen. Så illa lönades kärleken att varje steg hon tog var smärtsamt. Jag led med henne: Den här havsfrun verkade i alla fall inte lida nämnvärt...
    Fantastiskt med så halvtama djur - inklusive sparvhöken - som ni har runt omkring er. Hos oss är det mest talgoxar som kalasar på solrosfröna i vårt lilla fågelhus. Jag ser dem från min plats vid matbordet och det är alltid fullt liv och rörelse.
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att havsfrun tycker att det är en avsevärd skillnad på en liten sjöjungfru och henne:)...havsfrun tycks inte bry sig så mycket om kärleken utan mera om att förtrolla sjömännen.
      De är inte ens halvtama, men de är trygga, vet att vi inte gör dem någonting så de låter oss hållas. Precis så är det nog
      Kramar
      Karin

      Radera
  7. Nu ramlar den flåsande surtanten in hos Karin...*fniss*...Du har tagit all "must" ur mig på dina promenader.Har inte riktigt hämtat mig än.Nej, slut på tramset och nu ska jag försöka vara en snäll tant: den där Ulf P som berättar skrönor i Kura skymning skulle jag inte tacka nej till....Ej heller till Iris och Plutten. Vet du om att du är för härlig när du berättar om dina vänner? Förstår att det finns mycket "hjärta" bakom dessa beskrivningar.
    Önskar dig nu allt gott och tack för att du förgyller min dag!
    Var rädd om er båda!
    Kram och vink över havet från mig. Kanske jag finns där i havet som en sjöjungfru?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej du norrländska surtant!:)
      Vila en stund till,snart är det dags att ta vandringskäppen i hand igen...om någon dag eller så
      Passa på när du ser Ulf P.:s namn på någon annons i din närtidning. Gå och lyssna!
      Tack Monica! Iris, Kurt-Birger, Biggan, Plutten osv hör ju till familjen på sätt och vis fastän vi visar varandra tillbörlig respekt och inte kliver in på varandras revir hur som helst. Snart kommer rådjuren, om någon månad ungefär, när jägarna har lagt gevären på hyllan. De som finns kvar dyker med all säkerhet upp i skogsrestaurangen. nu håller de sig undan och är här bara under nätterna. Vi ser spåren...ibland också dem i skymningen.
      Kram och vink!
      En sjöjungfru är inte illa, men akta dig för att bli en havsfru. Då får din make se upp!;)

      Radera