tisdag 20 november 2012

Vattenflaskorna fylldes på...


efter vår lilla rast vid Någonstans i Ingenstans (den sista lilla byn på höjderna i Florencas)
Ni är väl med ni som vandrade tillsammans med oss redan under första etappen?
Mârio stängde kranen och vi sträckte på oss, tittade oss omkring en sista gång...


                              innan vi åter började vår vandring
                              Jag var varmt klädd, fortfarande var temperaturen inte särskilt
                              tillmötesgående


Längs med levadan växer afrikas stjärna
Vi var inte på särskilt höga höjder den här gången, mellan 600-900 meter ö. h..
Ibland lite högre, ibland lite lägre, men trots att det ser rätt så oskyldigt
ut där man går, så kan det vara förrädiskt,
man slår sig rejält om man ramlar ner, rullar ner...
trots att det inte är brant i ordets rätta bemärkelse.
Man ska inte stiga ut i liljorna om man möter
någon, utan hellre ställa sig på andra sidan stigen och släppa förbi mötande
Liljerötterna kan ge vika.... och då gäller det att snabbt komma på melodin till Voláre...


Möter man någon här så ska man stiga över levadan eller stå bredbent över den.
Ibland är den för bred till det...eller för djup (men hellre stå där än att ställa sig på utsidan ;))


Den här stackars råttan frös och var nog rätt illa däran där den befann sig i levadan.
Trots att de inte är önskvärda ens där, så kändes det ändå rättvist att lägga en käpp
lutande mot väggen av levadan...så den kunde ta sig upp för egen tass och tassa vidare


 Lite längre fram på vandringen fick vi se hur illa det kan gå.
 Det finns folk som tror att levadavattnet duger att dricka och som också dricker av det.
 Naivt, minst sagt. Gör inte det!
 Det finns också folk som använder levadorna som om de vore ett allmänt WC....
 Skitstil i ordets rätta bemärkelse.

 Och här går jag på som bara den...ni hänger ju med för att få se vackra spektaktulära vyer
 och vad gör jag? Visar en verklighet som man helst vill blunda för.


Nu har vi i alla fall kommit så långt på vår vandring att vi kan titta tillbaka på vår första rastplats
på andra sidan dalen...där vi fyllde på vattenflaskorna


Men nog är det väl som förgjort. Från andra sidan sett...
Här har man bara slängt ut det man inte vill ha...så bekvämt, så
Det ögat inte ser, mår man inte dåligt av tycktes vara den lilla byns melodi


                              Då tittar man hellre på pinjekottarna i ögonhöjd...


                                       eller på bevuxna vattenventiler


Tur nog hade trädet fallit någon gång innan vi var där...stort och tungt och på oländig
plats är det enklast att bara såga en väg rakt igenom


                    Utsikten nedåt var det inte några som helst fel på....
                    I huvudsak så terassodlar man majs och korn i sluttningarna, åtminstone
                    ett år.
                    Sedan lämnas allt i träda fram till februari följande år då man odlar potatis

                    Platsen vi vandrade igenom kallas för Pico da Bandeira eller Facho.
                    Fachos betyder facklor och bandeiras flaggor....fantasin tar fart....
                    använde man kanske höjderna för att larma folket för fiender eller andra faror
                    genom att använda facklor nattetid och flaggor under dagtid?



       Någon vänlig själ hade varit där före oss, helt säkert....någon som tycker om Mariekex:)


De trakter vi lämnade bakom oss och som vi också till en viss del hade framför oss,
ligger i resterna av en vulkankrater som delvis har brutits ned av havets eroderande krafter
Här stannade vi, satte oss på stenmuren och tog vår andra paus för dagen
Jag vet inte vad stället heter men jag tror att det är Loreto som syns därnere
Här mötte vi det enda par människor på hela vägen den dagen..vi var väldigt ensamma
på vår söndagspromenad


  Vi fick förstås sällskap, där vi satt på stenmuren och hängde med benen och hörde på alla
  kyrkklockor som ringde överallt i februarisöndagen
  En ormvråk synade oss från olika håll och kanter....


 Det här fönstret tror jag att jag har visat förut....
 så nu har ni tydligen fått se det två gånger;)


   Det var egentligen parasollen jag tog bild av, men det blir så här också ibland
  

   och de tomma kastanjehöljena skrattade åt oss när vi åter steg upp för att vandra vidare...

  Och jag hoppas att ni som fortfarande hänger kvar i ledet följer med på nästa etapp som blir
  den dag tiden så räcker till. Tills dess står vi väl här och hänger och tittar på den vackra
  utsikten. Solen skiner, så det går ingen som helst nöd på oss eller hur?

32 kommentarer:

  1. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse att mitt i vintern sitta och titta ut över den vackra naturen och den blåa himlen och höra kyrkklockoran ringa i dalen och runtomkring er.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Märkligt!
      jag tyckte att jag redan svarade på din kommentar här, men tydligen försvann den. Kanske den ramlar ner senare.
      Det var inte vinter i rätt bemärkelse. Den är ungefär som vår försommar i februari men uppe på höjderna är det kallare.
      Det var jättefint att sitta på muren i solskenet och bara lyssna på klockringningen under söndagsmorgonen. Fin stämning
      Kramar!

      Radera
  2. Det blev dubbel kommentar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag brukar också lyckas med att dubblera ibland:)

      Radera
  3. Det ser så himla skönt ut..Tänker vad bra man skulle må, av den friska luften, sättet att röra på kroppen..Att fylla sinnena med alla vackra intryck och tänker, vad skönt och gott ni måstat' sovit sen..härliga bilder. Nån gång skulle jag vilja vandra på detta vis..kram och go onsdag till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är skönt på många sätt, men också rätt så påfrestande emellanåt, beroende på var man vandrar.
      Man behöver vara i ganska god form, det är inte en vanlig promenadväg, fastän den här levadan tillsvidare har varit lätt att vandra.
      Hoppas du får möjlighet att vandra du med Karinakusina!
      Kram och go´onsdag till dig med!

      Radera
  4. Tack snälla Karin att jag fick följa med på vandringen! Så skönt för både kropp och knopp. Undrar om jag hade hunnit med att skissa något i mitt rit-block?
    Kan nästan se oss sitta där på muren och njuta och tycka att vi varit duktiga som klarat av den vackra vandringen. Jag skulle troligen "flåsa" lite...undrar om jag har den konditionen som ni troligen har?
    Önskar dig/ni nu allt gott, mannen hemma så nu är det en glad tant som sitter och vinkar till dig över havet.
    Kram kram kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Självklart skulle du hinna skissa. Det är fördelen med att vandra med Mârio. Han stressar aldrig...
      Och nu kan du ju skissa medan vi ändå hänger där ett tag, för du kommer väl med på nästa etapp? Hoppas så!
      Det gör ingenting att man flåsar, så gör vi också ibland, beroende på...man får flåsa!
      Skönt att du har din man hemma nu.
      Vinkar tillbaka!
      kramkram

      Radera
  5. Här kan jag stå och hänga. Lite vatten ifrån första bilden bara så står jag här och njuter. Vilken resa och vilka upplevelser ni varit på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra Hanna!
      Tur att muren var rätt lång, så hänger vi tillsammans hela gänget innan vi drar vidare:)
      Det är alltid olika upplevelser och äventyr när man vandrar levada, man vet aldrig vad man får vara med om

      Radera
  6. Mycket vackert! jag hänger gärna kvar...
    kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul HeLena!
      Känns bra att du också är med!
      kram!

      Radera
  7. Jag ligger här i ett trist hotellrum i Eskilstuna och får följa med på levadavandring i kväll - helt perfekt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, Mian, du borde få vandra litet mera än det här då...men det kanske är skönt att bara slappa i hotellrummet också?;)
      Ha det bra i Eskilstuna!

      Radera
  8. Nog är människan en konstig varelse som förstör, skräpar ner och vanvårdar sin natur. Fy också. Jag verkligen avskyr att folk ska kasta skräp!!

    Men oj vad mycket vackert du visar Karin. Vilken upplevelse! Hmm..Mariekex...Svenskar alltså :)) Ja, kex går ju bra att resa runt jorden med. Det är väl det första man tänker på att packa ner i väskan :))

    Stackars små möss/råttor ändå. Jag tycker det ser hemskt både med den som är blöt, som du räddade från säker död, till den som ligger kall och död. Fy de ser sorgligt ut. De är söta. På håll.

    Tack för resan Karin och en jättekram till dig!

    Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det händer fortfarande att man hittar den här typen av sophantering på Madeira, tyvärr också på Åland när man vandrar i skogarna. Tyvärr är det så, men det har blivit väldigt mycket bättre både på ön i Atlanten och också ön i Ålands hav.

      Gissar att det har varit svenskar på språng, men vi äter ju Mariekex i Finland också:)...kanske i andra länder med för den delen. Tror rentav att det går att köpa dem i affärerna där.

      De slipper inte upp längs levadaväggarna, märkligt nog fastän de är av betong. Trodde att råttorna kunde ta sig upp och fram vart än de vill men vi har sett många döda råttor i levadorna. Den frös så den skakade den levande...hoppas att den kunde springa sig varm igen. Jag har nog inte alla riktigt hemma som tänker så;), tror jag. På håll är de rara och om de håller sig på sin kant

      Det blir flere etapper ännu, vi har bara börjat..häng med Ann-Louise, ta bara rejäla kängor på!

      Kramkram
      Karin

      Radera
  9. Madeira är ju så vackert så tack för den vandringen och jag vill gärna med på fler hisnande tripper.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt Hantverkarglädjen!
      vi drar iväg så snart jag hinner...:)

      Radera
  10. Det är väldigt praktiskt att kunna följa med Karin på Madeira. ;) Och framför allt på de där branta stigarna som jag nog inte skulle klara av. Men, Madeira är en plats som vore väldigt trevligt att besöka "på riktigt" också.
    Minns Hawaii där folk hade enormt mycket skräp på sina tomter och under husen - som oftast står på pålar. En helt annan kultur.
    De där Marie-kexen var ju litet småroliga minst sagt.
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt Anne-Marie,
      att du följer med så här i alla fall.
      Ingen risk för svindel.
      Under de år vi har besökt Madeira har sophanteringen
      blivit oerhört mycket bättre. Nu har de uppsamlingskärl över allt och ingenstans men givetvis så finns de inte i "obygden" dit inga bilar kan komma och då gör folk som de alltid har gjort. Tippar över allting utför branterna. Kylskåp, tomfat, sängar och vad som helst..Värst är ändå de kemikaliska soporna, men som sagt, det har blivit mycket bättre. EU har en bra finger med i spelet.
      Mariekexen muntrade särskilt mycket upp, lite oväntat:)
      Kramar!

      Radera
  11. Det är så bra att jag kan hänga med här, för jag får ju också lätt hisnande känslor i magen av branta stup! Men den där musen, jag känner flera som druckit av vattnet i levadorna, huwaligen! Detta får jag noga vara tyst om...

    kramen o ha en bra dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så härligt att du kan hänga med så här Tina!
      Tror nog att de flesta hisnar till av branta stup. Så även jag..
      Ofta ser vi döda råttor, kaniner, fåglar och latrin i levadorna. Var inte tyst, berätta, så de inte gör om det. Risken är väldigt stor att de kan bli sjuka annars. Vattnet används till bevattningen på ön, inte som dricksvatten. Däremot kan man hitta källor som rinner från höjderna, som är fullt acceptabelt att dricka.
      Kramen och detsamma önskas dig!

      Radera
  12. Tack för fin vandring.
    Så mycket små iakttagelser och stora.
    Växer det krasse på Madeira? Här ska det minsann växa. Tack!
    Jag skulle nog inte orka i praktiken så det känns kul att vara med i alla fall.
    Åker ni i jan igen?
    Mariekexen måste ha varit ratade? Inget bit i dom alls?
    Tandläkarna säger att de är mycket skadliga.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv Eva!

      jadå, det växer krasse på Madeira. Var annars om inte där,där det mesta växer:)
      Lycka till med fröna! Du får mera om du vill ha
      Vi åker i slutet av januari igen, ja.
      Mariekexen hade nog tappats, det låg flere på samma ställe på stigen. Troligen någon som hade tagit paus vid en stor sten och sedan tappat en del på marken. Inte ratade, tror jag inte, bara förolyckade.
      Varför är de skadligare än andra kex? Vet du?

      Radera
  13. WOW, Vilken vandring.
    Jo, jag hade nog varit lite skakis om jag gått där och fått möte. OCH möten antar jag att ni fick ofta, ofta.
    OCh se där, SÖT (råttan) var på Madeira också. URRK...
    Snart bär det iväg igen till den vackra ön. Härligt.
    Det ät trevligt att hänga med på dina vandringar så här.
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är bara på första hälften av vandringen ännu, men jag hoppas du vill komma med också i fortsättningen:)
      Vi fick möte med endast två damer på hela långa vandringen och senare förstod vi varför..
      SÖT finns överallt och också hos dig på Halloween;)
      Det är över två månader kvar ännu innan vi drar iväg men tiden går fort.

      Kram!

      Radera
  14. Hänger med...fick lite obehag av att tänka att folk kanske dricker det där vattnet, men det är iofs mycket man inte vet om (tack o lov). Avskyr när folk skräpar ner...antar att det har märkts för när vi brukade gå ut och gå och Rebecka just och jämt kunde prata, brukade hon peka på skräp i dikesrenen och skaka på huvudet och säga: "ujujuj, mamma!" ;-)
    Skön utsikt, här vilar både ögat och själen :-)
    kram
    Ann-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas innerligen att folk förstår att de inte ska dricka vattnet i levadorna. De forslar bara en massa dött skräp med sig...men i vattenbäckarna utanför kanalerna finns det ofta bra vatten att fylla sina flaskor med, i all synnerhet när man kommer högre upp i bergen.
      Jag får nog säga som Rebecka...ujujuj, mamma när vi är där igen;)

      Kram
      Karin

      Radera
  15. Vilken härlig promenad och vad fint med lite solskensbilder i novembermörkret!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man tar till vad man kan i mörka tider som dessa. Då får man plocka fram oplockat solsken:)

      Radera
  16. Hejsan Karin !

    Har sett båda inläggen, milda makaroner
    så brant rent av livsfarligt att gå där.
    Det kunde jag inte med mina stela ben och
    knän som viker sig.Men nu slapp jag det, tack
    vare att Du gav mig en inblick i ett land jag
    aldrig varit i eller ens tänkt åka till i min ungdom-
    Vinet har jag druckit.Sött och gott.

    Tack, tack för goa rader hos mig.
    Skönt att veta att inte bara jag
    är lite larvig när det gäller djuren.
    Säkert att han klarar sig de timmarna.
    Men han är bra att skylla på.

    Må så gott !
    Kram Mi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Mi!

      Kul att du också hänger på!
      Hoppas du vill komma med på nästa etapp också, vägen är lång den här gången.

      Katterna äger en. Så enkelt är det och som jag ser det så är du Prinsens människa nu:)
      Må så gott du också!
      Kram
      Karin

      Radera