onsdag 21 november 2012

Det jag tycker om...


när vi vandrar längs levadorna, (nu just etapp 3) är att man kommer in i samhällena på ett annat sätt
Man kommer närmare det genuina
Jag är nyfiken på hur andra människor lever och har levt, på att få se andra kulturer,
att lära mig förstå sådant som jag kanske inte har förstått tidigare,
ja, helt enkelt få en annan insikt än den som man har hemmavid.
Det är väldigt berikande


   För att nå vandringsmålet går man ofta, ofta genom byar och samhällen.
   Naturligtvis förstås, för levadorna är till för dem som bor där.
   (Egentligen inte alls för turisterna, fastän man har börjat förstå att det också finns ett värde
        att låta oss turister vandra levada )
   Alla behöver de bevattning från höjderna till sina odlingar.
   Förr eller senare når man ett samhälle på en vandring, fastän man kanske börjar
   från källans allra första början i ödemarken någonstans

  
      Självklart tycker jag om mångfalden av all blomsterfägring som bjuds
      Jag tog frön av den här skönheten, men misslyckades
      Den ville inte gro hos oss
      Bilden är inte helt rättvisande.
      Ljusförhållandena är svåra på höjderna


   Jag tror, att det här är byn Cova do Arco och en del av dess odlingar
   Även i det är jag blott troende nu, men det kan vara korn man odlar
   Kål finns det överallt, där man har hittat en plats för den


Lite längre fram på vägen gick vi ovanför några modernare hus...
jag kunde bara inte låta bli att ta foto av det här,
med sin speciella arkitektur....


   Och över alltihopa vakar duvorna...


   Det ser ut som om ingen är hemma


   Potatis.
   Tyvärr så är blasten ofta vit och klibbig av bekämpningsmedel
   på all potatisodling man vandrar förbi.
   Här testade jag att ta i en planta, med påföljden av
   att jag kände mig både giftig och klibbig en lång stund efteråt....
   ända tills vi åter nådde en vattenkran, där jag kunde tvätta mig


    Vattenkranen fanns till vänster om den här stora stenugnen/grillen
    Mârio berättade att det är vanligt att byssfolket träffas under helgerna och äter tillsammans
    eller också familjevis.
    Ofta består en by av en stor familj och då samlas man för att grilla espatada,
    den madeiranska nationalrätten där lagerträd används

 

    Jag är inte fullständigt säker på det, men jag tror att det är lagerblad
    och blast som låg därinne i väntan på nästa grillfest.
    Kanske de redan den söndagen vi var där, skulle komma dit...
    Vi var ju tidigt på farten och de flesta var säkert i kyrkan, för vi såg inte mycket folk alls...



   Under tiden torkade tvätten på takena...en mycket vanlig syn.
   I den här familjen fanns både vuxna och barn om man ser på kläderna





    Naturligtvis! Kålfjärilarna finns på Madeira också. Det måste vara rena paradiset för dem
    med tanke på så mycket kål som odlas.
    Tyvärr använder man mycket bekämpningsmedel
    på dem också, så kålfjärilarna kanske inte är så glada
    eller kanske de har blivit så förhärdade att de klarar av gifterna
   


    Så var det slut på vår lilla vilopaus. Mârio försvann ner i underjorden...
    och vi följde efter


               
                    men det tog inte länge så såg vi åter ljuset och plötsligt så förvandlades
                    landskapsbilden en aning
                    Den här bilden visar jag egentligen för att man ska se hur djupa vissa levador är
                    De nytillverkade är av helt annan kaliber än de gamla handmurade

 

   Även här har det brunnit...den brända jorden syntes långt


Det blir mycket ryggbilder på Mârio nu:)...jag vågade knappt titta på annat vissa stunder
Det började bli högre och högre, levadastigarna sämre och sämre att gå på
Räckena, om det fanns sådana, var många gånger trasiga...ibland kunde jag urskilja
ett sådant längre ner på branten..i ögonvrån. Jag försökte se var jag lade fötterna


   men visst är det värt att ha litet magpirr nu och då...vilka utsikter!


   Långt därnere bor det folk...levadavägen är nyrenoverad och fin just här, med nya räcken


för att i nästa stund se ut så här...
Märk väl, ibland fanns det inte räcken alls...t.om. Mârio var ovanligt tyst och tog det mycket
försiktigt på vissa ställen. Lite grus på en stig kan betyda att man halkar, skrinner iväg.
Han har varit med om det själv när han vandrade ensam för att testa en väg.
Han rasade iväg men klarade sig med ett brutet ben.
Där låg han mitt i urskogen..och det är inte så där bara att hitta
någon någonstans i ingenstans som kan hjälpa en..
Helikoptrar kan inte gå ner och de kan knappast se någon ligga i djungeln nedanför
Mârio är av segt virke. Han seeeegade sig upp
till stigen igen och hoppade kråka på ett ben i några kilometer innan han fick tag på hjälp.
Med svår värk...men han hade ändå tur. Han klarade det!


    Den här sträckan avgjorde en hel del...eller allt!
    Mârio tog beslut om att inte leda grupper den här vägen. Ännu.
    Trots att det hette av levadan var nyrenoverad, var den det inte överallt längs vägen
    och då hjälper det föga med renoveringar, om man tänker ta sig från punkt A till punkt B
    Nu förstod vi plötsligt varför vi inte mötte några andra vandrare..
    Om de hade kommit så här långt från andra hållet så hade de säkert vänt och gått tillbaka 


    Här är farligt att vandra, för att inte säga mycket farligt. Livsfarligt!
    Halt, slipprigt,vått, smalt och eländigt. Inte roligt alls
    Jag rekommenderar varmt en vandring/krypning i själva kanalen för att komma vidare!
    Att få våta fötter är ingenting i jämförelse med alternativet om man faller
    Och jag som hade lovat mig själv dagen innan att aldrig mera gå en levadastig om den inte
    var minst tre meter bred...



Vi hittade trappor ner och vi hittade trappor upp
och upp igen...



   Så här fortsatte det ett bra tag och för varje sväng vi gjorde ...(man går på serpentinvägar
   på bergsväggen ) så trodde jag att NU är vi snart framme.
   Hoppfull och optimistisk som jag är av födsel och ohejdad vana.
   Nästan varje gång mötte vi den här synen....Där på andra sidan fortsatte vår stig.
   Man kan se den som ett ljusare streck mot berget...och högre upp bar det

   Vad som väntar bakom det krönet (etapp 4) återstår att se, för nu tar vi paus igen....
   Fram med vattenflaskorna och frukten...vi behöver energi för att ta oss fram till slutmålet

   Och här fixar vi ljus i vårt hus...ikväll kommer Ulf Palmenfelt hit och berättar skrönor, vitsar och
   spökhistorier....
   Ha det bra gott folk!

20 kommentarer:

  1. Härliga bilder och mysig blogg:)

    Men vart följer man dig på bloggen??bloglovin ?

    om du gillar inredning kan du kolla in min blogg:)

    ha en fin dag

    LOVE Maria från inredningsvis.se

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria!

      Går det inte att följa mig på www.pettasblogg.blogspot.com?
      Så är min adress. Hör av dig om det inte fungerar. Jag känner inte till några andra möjligheter, men kanske någon annan gör det.
      Tittar gärna in, igen!:)

      Karin

      Radera
  2. Så hemskt - jag är mycket tacksam att jag inte är med och promenerar! Det räcker med att bara TITTA på bilderna för att jag ska känna ilningar i hela kroppen...
    Du är verkligen tuff!!!
    Men visst är det fina utsikter att titta på. Och vilken fantasi den som skapade den vackra blomman måste ha haft :-).
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog att ta in vad gäller tuffheten, så farligt är det i alla fall inte. Blir det så, vänder man om och går tillbaka. Inte värre än det.
      Blomman är makalös, håller med

      kramar
      Karin

      Radera
  3. Jag hade varit mkt skakig där, det vet jag.
    VET inte ens om jag skulle klara det eftersom jag är så höjdrädd.
    men coola bilder blir det, och en orolig upplevelse för er som vandrar levadorna.
    Ikväll SPÖKISAR och skrönor på Pettas.
    MYSRYS!!!
    Önskar jag vore där!
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En otrolig upplevelse blir det. Håller med!:)
      För det mesta så är det ändå väldigt snälla vandringar...
      Ikväll har vi haft det mysigt, lyssnat på en otrolig berättare men gästerna berättade en hel del själva också. En fin kväll som jag får berätta mera om senare
      Kram!

      Radera
  4. Ja du Karin, än hänger jag med....men klart är jag en aning flåsig.....Men så vackert, så vackert! Klart jag önskat att stigarna var lite bredare,men jag känner mig trygg bakom din rygg! Känner att lite skoskav har jag allt fått...men jag biter ihop och hänger med på sista turen också! Så lätt blir du inte av med mig! Du vet en gammal seg norrländsk sur-tant.
    Underbara bilder! Jag så aldrig att du fotograferade,,hi,hi.
    Önskar dig nu en trevlig kväll.
    Kram och vink från mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är härligt att ha en seg norrländsk sur-tant i bakhasorna:)! Haha, Monica...du är observant...det var Uffe som tog bilderna på de smalaste och högsta ställena. Då tittade jag bara på fötterna och på Mârios rygg...att fotografera då skulle ha fått mig på fall...jag var ju fortfarande darrig från dagen innan och försökte mobilisera alla mina mentala krafter att gå framåt, framåt...
      Häng med...det värsta är över nu. Om jag minns rätt;)
      Kram och vink!

      Radera
  5. Det är helt fantastiskt! Och modigt av er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fantastisk, absolut!
      Inte särskilt modigt alls. Man bara går och går:)

      Radera
  6. Svindlande höjder, kan man väl lugnt (och något andfådd) säga.
    "Bilden är inte helt rättvisande" skriver du om en helt underbar bild på en magisk blomma. HUR ser den då ut undrar man ju!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Njaa, inte riktigt rättvis. Ljuset gör blomman annorlunda än den egentligen är...får nog söka upp den igen nästa gång när det regnar;)

      Radera
  7. Ni är tuffa! Och vad ni får uppleva också. Jag hade hängt med ;) Är inte höjdrädd (för det mest, men ibland ilar det till i magen)

    Härliga bilder, härlig text! Så vackert.

    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man får uppleva mycket på de här vandringarna. De kan se monotona ut men är långtifrån detta om man ger sig tid att vara med med alla sinnen. Du skulle trivas och om du inte är höjdrädd så är det ingen som helst sak:). Lite pirr tror jag att är nyttigt, för annars blir man nog för säker i sadeln. Det är då det kan hända missöden

      Tack Lotta!
      Kram!!

      Radera
  8. Vilka fina bilder och nu är jag nästan lite avundsjuk för att inte kunna vara med och se allt detta fina. Njut du - njut med Sort N. Här regnar det och är allmänt eländigt ;)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nina,

      du får hänga med här istället!:)
      Så får du en liten aning om hur det är.
      Njuter med stora N.
      Här på Åland så blåser det rejält just nu..men regnar gör det inte ännu.

      kram

      Radera
  9. Det jag var med och vandrade i januari var tillräckligt spännande och jag hade nog tvekat inför detta! Men underbart vackert!
    Just nu är jag i andra berg. Berättelser kommer så småningom.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här vandringen hade sina sidor och Mârio var väldigt tyst den här gången, gick väldigt försiktigt, så vi förstod att det var rätt allvarligt. Han skulle INTE ta dit grupper förrän hela levadan var ok. Minst tre kilometer var allt annat än ok. Men som du vet, är man i det så är man. Antingen går man tillbaka eller så går man inte:) och vi tog det synnerligen försiktigt där så behövdes.
      Hoppas att du har det bra i dina andra berg just nu! Ser framemot dina berättelser.
      Ska försöka skynda mig med den här så jag kan njuta fullt ut senare:)

      Radera
  10. Fascinerande bilder! Tack för titten!
    Ha en fin torsdag!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D, kul Lisbet att du hinner titta in.
      Simma lugnt! Ha det likaledes!
      kram

      Radera