onsdag 17 oktober 2012

..när det blir senhöst i en människas liv....


Vi har under några dagar varit i Helsingforstrakten.
Här är vi på väg österut efter att vi just hade kört i land från färjan...


 Jag tycker om Helsingfors...den vita vackra huvudstaden


   den här gången bara sedd från bilfönstret...


    Strömmingsmarknaden är över för i år...alla marknadsförsäljare har försvunnit, Albanus
    har vänt stäven mot hemhamnen igen
    Våra "steg" ledde mot Uffes mor. Samtidigt passade vi på att göra några ärenden
    för företagets del


   På söndagen var vädret soligt och inbjudande,
   fortfarande fanns några eftersläntrande blommor kvar


   Orsaken till att vi for iväg var att Uffes mamma behöver hjälp mera nu än någonsin
   Två söner med fruar gjorde henne sällskap under några dagar


    Mycket byråkrati har ordnats, många praktiska åtgärder likaså.
    De närmaste bor långtifrån och vardagen behöver fungera för alla
    
  

        När minnet inte är vad det har varit en gång, när allt flyter ihop och isär
        när allt blir förvirrat, när man tror att man fortfarande kan göra allt men inte kan
        när man blir en fara för sig själv...det är så lätt att glömma en spisplatta på
        när det inte hjälper att förklara och berätta, för en minut senare är allting glömt
        då behöver man hjälp, fastän man inte förstår det själv


   När man fortfarande vill bo hemma och inte flytta till ett boende för äldre
   så måste man försöka göra allt för att det ska fungera. Trots allt


   Tack och lov för att det finns god hjälp som kommunen ställer upp med
   Vi har det bra i vårt samhälle


   Och nu är allt så väl ordnat det kan vara för tillfället
   Det kommer att bli sämre och sämre, det vet vi alla
   Men så länge det går bra så här så får det vara så
   En gammal mor mår bäst så, just nu


  Hon kan fortfarande gå omkring i sin hemmiljö, träffa folk som hon känner igen, få besök av
  de rara människorna inom hemvården ett par gånger per dag
  De ordnar med mediciner, mat för dagen, håller goda samtal och bara är goda medmänniskor


   Idag har vi redan haft några samtal.
   Vi ringde och berättade att vi hade kommit hem hela och välbehållna
   Hon har ringt och frågat om en kaffepanna som hon inte hittar....två samtal om samma sak
   Så här kommer det att vara.
   Det är lika bra att vänja sig, inte värja sig, utan försöka förstå
   ha tålamod att upprepa, förklara....
  

   Vi har haft fina samtal, vi har skrattat gott och länge,
   vi har vandrat runt som zombies i våra egna tankar
   vi har känt håglöshet, känt oss energilösa, energifyllda, gråtfärdiga, varit arga...
   haft alla känslor
   Det är inte bara i en människas liv allt förändras när demensen stiger in genom dörren
  

Vi har tittat på alla vackra dukar, några aldrig använda, men som har vävts pietetsfullt och noggrant


   vid vävstolen hemma i den vrå som nästan aldrig nyttjas mera men som finns där
   ständigt påminnande om tider som varit.
   Ibland finns tanken där på att väva löparen färdigt som
   har påbörjats och att sedan väva alla femton meter till...och ögonen får lysten tillbaka
   "Men det är jobbigt att spola".....

 
   I bilkön i hamnen på vägen hem satt vi tysta för det mesta, vetandes om att vi alla tänkte ungefär
   samma tankar  



44 kommentarer:

  1. Det är svårt med demens. Att den man älskar förändras så mycket, inte är sig lik.
    Min älskade farmor led av detta sin sista tid i jordelivet.

    Jag hörde en slående sak på radion här om dagen. Att demens inte är att förlora minnet, det är att förlora nuet. Det är just i minnet man blivit fast.

    På min farmor stämde den beskrivningen väldigt väl.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så bra beskrivet. Att förlora nuet. Det är ju precis det det handlar om...
      Stämmer bra i det här fallet också. Svärmor minns mycket från förr men just nu i nuet fungerar det inte alls.

      Radera
  2. Jag grät...har gått igenom samma sak med min mamma för tio år sedan, men det var inte så där bra skötsel, tyvärr. Då blir man ju ännu mera förtvivlad, när man inte kan hjälpa så mycket man skulle vilja. Det här är väl en evighetsfråga?
    Hoppas din svärmor får ha det bra...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Troligen är det en evighetsfråga. Det är olika på demens och demens har jag fått mig förklarat, men just den här är obotlig, blir bara värre.
      Svärmor har det bra, så bra som det är möjligt:)

      Radera
  3. Jag tror också att det bästa är att få bo hemma så länge som möjligt. Det ger trygghet. Men det kräver också att hemtjänsten fungerar.

    Vi har tänkt på samma sätt för vår styvmor. Men det håller inte längre. Hemtjänsten tjabblar allt för ofta, information går inte fram till all extrapersonal. Plus att styvmor numera öppnar dörren för vem som helst. Och det är läskigt. Och farligt. Kanske är det annorlunda i en liten ort, men i Stockholms city är det inte bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I Stockholms city är det inte bra att öppna dörren för vem som helst, mycket förståeligt. Fördelen i vårt fall är att det är landsbygd runt omkring, med goda grannar och en god hemvård. Mycket att glädjas åt.

      Radera
  4. Ja, tack och lov för hemtjänsten som är en räddning och en stor tillgång när den fungerar som den ska! Det är svårt att se en närstående förändras, och oron slipper man inte, men skönt om allt får vara så vanligt som möjligt i den gamlas omgivning. Har själv gått igenom samma sak och det var otroligt jobbigt ibland med de långa avstånden. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är enormt glada över att hemtjänsten fungerar så bra som den gör, med proffsiga vårdare som förstår att ta det varligt ibland, att inte tvinga fram någonting, att låta allt ta sin tid i den mån de har möjlighet därtill. De är guld värda, verkligen.
      Långa avstånd är jobbiga när det blir så här.

      Kram!

      Radera
  5. Ja exakt så är det...som du så klokt beskriver..demens och mer eller mindre förvirring..ja min lilla mor, är nästan likadan..men inte riktigt..det är så tungt på nåt vis, att se en människa vissna...ens nära kära, är sig inte lik..Man måste förstå, inte bli arg..inte ta åt sig, inte sörja, inte oroa..ja det är skitsvårt...att orka..samvetet..orkar inte..tack och lov att hemtjänsten finns!! Ingen vill väl flytta mot sin vilja, men ibland är det det enda..Hoppas din svärmor, Uffes mamma, får det bra....på alla vis...Kram Karina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland tror jag att det är omgivningen som kanske har det värre än den som lever i sin egen lilla värld, men den förvirrar henne. Det syns bra och man vill helst bara hålla om henne då.
      Jag är förvissad om att svärmor har det bra och kommer att få ha det så också.
      Ge kram åt faster! Om hon minns mig:)
      Kram
      Karin

      Radera
  6. Det är svårt då förändringen kommer. Livet förändras och vi som tittar på måste också ställa om oss. Det är något man måste igenom, tillsammans med den åldrande anhöriga.

    Sköt om er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Avståndet är det jobbiga egentligen, det vore enklare om vi bara kunde sätta oss i bilen och vara framme på någon minut..
      Så här har de flesta när det gäller....

      Tack Eivor! Sköt om dig/er ni också!

      Radera
  7. Vilken vemodig blogg du har skrivit, men jag kan precis känna av dina tankar och känslor, har ju precis kommit hem från tre åldriga föräldrar, och man lämnar dom med en massa känslor som man ändå måste skaka av sig för att fungera normalt.
    Men man blir ju som stark i vissa situationer och tackålov att man är två som kan stötta varann.
    Ett stort problem tycker jag att det är att få dom gamla att ta emot den hjälp som behövs, stolhet och skam står ofta ivägen.
    Nej usch för att bli gammal...men ändå vill jag ju leva länge än...

    Kram till dig Pettas-häxan från en annan häxa i Sverige...=)
    Kanske men bara kanske att jag åker tillbaka till ödetorpet,
    men det kändes absolut inte bra för mig, något härjade i min kropp när jag stod utanför....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland blir det så. Vemodigt men också bekräftande. Så här är livet. Också!
      Man måste skaka av sig, livet går vidare och man måste leva sitt liv, inte glömma bort att vara med när man kan vara med.
      Du skriver just det som vi upplever som mest svårt. Just att få henne att förstå att ta emot vad som erbjuds...
      Det gäller att ta vara på livet:)

      Jag förstår vad du talar om vad gäller ödetorpet...
      Kram Rantamor!

      Radera
  8. Det kom upp många minnen när jag läste din blogg. Har varit med om samma med min mor. Hon fantiserade ihop saker så vi visste till sist inte vad som var sant eller inte. Tyvärr fungerade hemtjänst och åldringsvård inte som det borde här så min syster och jag bestämde oss för att mor bodde hos oss varannan vecka, och det var hon så nöjd med. Hon ville ju ändå träffa oss så mycket som möjligt och vi var de enda hon litade på. Även om det är en jobbig tid, så händer det många kul saker som man nu kan tänka tillbaka på. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det, man vet varken ut eller in, vad som är sant eller påhittat.
      Svärmor skulle inte för allt i världen vilja lämna sitt hem och flytta hit eller till Sverige. Det skulle oroa henne än mer, hon trivs bäst där hon har funnits länge, länge, där hon känner igen sig. Vi får flytta på oss istället, ta oss dit så fort vi kan.
      Visst händer det många roliga saker också och det gäller att ha humorn i beredskap. Många gånger
      Kram!

      Radera
  9. Fint att hon kan bo hemma ett tag till.
    Bamsekram till er båda!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så länge det bara är möjligt så ska hon få göra det. Absolut!
      Tack Mian!
      En bamsekram till dig också!

      Radera
  10. Så fint skrivet om din mamma. Förstår att ni har det jobbigt. Mina föräldrar var förståndiga nog att flytta till ett servicehus när min pappa fick parkinson. Mamma kunde bo kvar där hela tiden tills hon dog 95 år gammal. Hon fick mycket hjälp, men samtidigt räknade hon med att jag kom dit varje dag en liten stund eftersom hon kände sig ensam. Alla hennes gamla vänner var döda. Så det var ganska bundet...

    Många äldre dementa som motsätter sig flytt till ett äldreboende brukar tycka att det är trevligt efter en tid. Det är lite sällskap till måltiderna om inte annat. Sen händer det ju det en hel del - det kommer ofta folk utifrån som underhåller på det ena eller andra sättet. Det finns ju möjlighet att pröva ett korttidsboende - här i alla fall.
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Min svärmor Ingrid, inte min mamma. Min mamma har varit död över tjugo år redan.
      Förstår att det blev bundet för dig!
      Jag tror att man känner sig ensam, väldigt. Många har ju dött av de gamla vännerna när man har nått så högt i ålder

      Så tror vi också att de skulle bli om hon bara kommer så långt som till en flytt, men nu går det i alla fall bra som det är...tiden får visa hur det blir.
      Hon prövar inte någonting frivilligt. Inte ännu...men man vet ju aldrig.
      Kramar
      Karin

      Radera
  11. Så sant, så sant allt det där och så vackert skrivet. Visst är det bättre att acceptera än att värja sig. Håller absolut med om att alla mår bäst att få vara i den invanda miljön så länge som möjligt.
    Min far som blev 95 år levde liksom mera när de bodde i den gamla stugan. När han och hans sambo flyttade till ett boende så behövde han inte vänta på postbilen för att hämta tidningen, inte sopa lite snö vid trappan och även inte titta ut vilka bekanta människor som kom förbi. Allt sådant är ju små men viktiga invanda händelser så borta också bra men hemma ännu bättre. Ha det gott.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den invanda miljön är den bästa så länge det bara är möjligt:)
      Det är ju den som ger trygghet, den man känner igen.
      Tack Hantverkarglädje, ha det gott du med!

      Radera
  12. En vacker dag ska jag åka till Finland.
    Men först ska jag se till min mamma.
    Vi är många som känner igen oss i din
    fina berättelse. En sida av livet.
    Men sen ska jag ta min jungfruresa till
    de tusen sjöarnas land.

    Fridens!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En vacker dag ska vi stå här och önska dig välkommen Eive!:)
      Allt har sin tid och nu är det de äldre mammornas tid.
      De tusen sjöarnas land är ett otroligt fint och spännande land. Vi har också talat om att fara på upptäcktsfärd. Senare, någon gång:)

      Fridens!

      Radera
  13. Man är själaglad om hemtjänsten fungerar och det har den gjort för min mor. Sen kom hon själv med förslaget att flytta så det blev ganska smärtfritt. Det känns bra för oss alla. Hoppas att det går i lås även för Uffes mamma med det är ju alltid mycket svårare när demens är en faktor.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hemtjänsten är A och O! Och den fungerar till full belåtenhet i det här fallet.
      Vår söta mor går inte med på att flytta...och nu när demensen har tagit över så mycket som den har gjort är det som förgjort. Just nu i alla fall...tiden får visa

      Kram

      Radera
  14. Vilket fint inlägg. Senhösten i en människas liv, så fint sagt.
    kramar

    SvaraRadera
  15. Kan tänka mig att ni har haft många tankar och känslor under dagarna ni besökt Uffes mamma. Att se en person förändras på det sättet är inte lätt. Min mamma har förändrats på vissa sätt - hon är glömsk och blir lätt "överväldigad" om hon får för mycket information. Men jag vet inte om hon är riktigt dement. Tror att hennes fall påverkade henne. Hon är i alla fall mer sig själv än tidigare i somras. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi får alla smaka på det på många olika sätt. Så skönt att din mamma påverkades i "rätt" riktning. Glädjande!
      Alltför mycket runtomkring blir bara för mycket ibland när man är dement, det märks tydligt. Invanda vanor och rutiner är det bästa.
      Man får hålla sina armar runt både andligt och kroppsligt i den mån man orkar. Det är inte helt lätt alla gånger...
      Kramar Anne-Marie! Svarar snart på din fråga....:)

      Radera
  16. Att åldras är nog inte så enkelt som man tror, om man nu tror det. Då lurar man nog bara sig själv...

    Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt Tina, det har sina sidor helt säkert.
      Men om man har sina sinnen till fullo så kanske att man ändå kan göra det allra bästa även av den tiden.

      Ha det gott och varm kram till dig med!:)

      Radera
  17. Man får försöka göra så gott det går. Det är vad man kan göra. Att få bo hemma och att ha en fungerande hemtjänst – det är så mycket värt! Demens, afasi, alla dessa attentat mot minnet och språket, men det kan finnas glimtar av humor och medvetenhet i eländet, som gör gott. Glimtar som blir viktiga minnen i framtiden...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så mycket mera än så kan man inte göra. Hjälpa till för att det ska bli så bra det kan. Och visa respekt...
      och skrattet finns kvar i många hänseenden:) Guld värt!

      Radera
  18. Nej, att åldras är inte lätt. Inte för ngn alls.
    Tungt för alla. Jag vet ju lite hur det är med min mormor också. Hon har blivit mer glömsk, men vad kan man förvänta sig vid 94? Samma där, fin kommunal service, många som besöker, hon har det så bra hon kan. Men samtidigt känner hon sig inte som sig själv. hon som var så pigg o alert i nära 94 år. Min mormor är bara lite glömsk, ingen demens direkt. Ännu. Känner för din svärmor så mkt, och för er alla
    Fint att hon kan bo hemma, Karin. OCH bra att ni bor så pass nära iaf. Är Uffes bror i närmare än ni?
    Jag håller med dig om att H-fors är en underbart vacker stad.
    Många kramar!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och ändå har vi haft glädjen att svärmor har hängt med så bra i många år, nu 92. Hon går varje torsdag på gympa, har gott sällskap i sina vänner i Krigsveteranerna, i Rebeckorna som drar iväg med henne på olika evenemang. En stor fördel.
      Vi är nog långt borta trots allt, det tar ju sin tid att fara iväg och i all synnerhet när man är fullt sysselsatt med sitt företagande. Det går inte för sig alla gånger att lämna levebrödet. Uffes bror bor i Småland så han har ännu längre väg, men vi försöker så gott vi kan. Det är skönt att hemvården är så bra som den är.
      Helsingfors är fin!:)
      Många kramar till dig med!

      Radera
  19. Jättefint inlägg som verkligen berör oss alla på ett eller annat sätt med passande och mycket vackra bilder till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marina!
      På ett eller annat sätt så blir vi alla berörda, helt rätt:)

      Radera
  20. Helsingfors, i mitt hjärta!

    Åldras är verkligen inte lätt. Blir så berörd av bilderna och din text. Just nu känner jag fortfarande en malande känsla i kroppen, att jag är för långt borta från många som jag har så kär. Att tiden går. Vill inte missa bra år. Vill finnas där.


    Fint att din svärmor kan bo hemma. Förstår att det inte är enkelt men härligt att skrattet finns kvar.

    Varm kram!
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta, du bor långt borta om någon. Alla ni som finns på andra sidan oceanen bor långt borta. En svår sits när ens nära och kära blir äldre och ev. behöver hjälp och vård. Alla känslor..Jag förstår så väl.
      Vi har så mycket att glädjas åt ännu, trots hennes minne som inte är vad det har varit. Det går tillsvidare med god hjälp.

      Varm kram
      Karin

      Radera
  21. Måste lyfta på min Hatt! Detta Inlägget skulle kunna "ligga" som ett Informationsblad till anhöriga och patienter.!!!!!!!!!!!!!!!

    Har själv erfarenhet både privat och i mitt tidigare arbete. Så jag VET! Din text + bilder säger allt!
    Önskar er båda en fortsatt bra vecka! Var rädda om varandra!
    Kram och vink från mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Monica!

      Tror nog att de flesta känner igen sig på något sätt.
      Önskar dig och din man också en fortsatt fin vecka. Detsamma!
      Kramar
      Karin

      Radera
  22. Sorgset är det. Väl att vi har hemtjänsten. När man bor långt borta kan man ju inte titta in så ofta som man vill.
    Det tar tid för er att komma dit. Hur åker ni?
    Demensen är värst i början när den gamla känner och vet att hon inte minns.....När min underbara svärmor inte kände det längre blev hon lugnare.
    Nej flytta henne hade aldrig gått. Pojkarna reste regelbundet dit fastän det var långa avstånd.
    Fint skriver du.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det, sorgset.
      Vi åker färja, startar från Mariehamn kl. 23.45, är framme följande dag kl. 11.00 ungefär. Ännu längre tid tar det för Uffes bror som bor i Småland.
      Just nu är svärmor i det tillståndet, hon märker vissa stunder att hon inte minns, blir förvirrad. Skönt att veta att det blir lugnare senare
      Tack Eva!

      Radera