måndag 3 september 2012

Inget telefonnummer


Det händer ibland att jag mitt i allt vill prata bort en stund…prata förtroligt så där som vi gjorde. 
Vi hade långa samtal om allt mellan himmel och hav. 
 
Politik, religion, livet, döden…Många gånger hade vi olika åsikter, 
men vi kunde diskutera saker utan och innan och så några gånger till på det,
innan vi kom underfund med att vi åter var där vi hade börjat
Då sade vi skrattande hej och lade på luren

 Idag hände det igen.
 Jag vände mig mot telefonen.
Armen stannade i luften när jag kom på att jag inte har hennes telefonnummer.
 
 Då hon reste sin väg för 22 år sedan och lämnade den här världen för en annan glömde hon
att ge mig det…
 
Jag kommer på mig själv att jag smågruffar och tycker att hon kunde ha givit mig numret
Innan…
 
När hon dog, så tänkte jag spontant på att jag måste ringa pappa och berätta att mamma hade dött…sedan kom jag på att han nog visste det redan. Innan jag visste..
Han kom inte heller ihåg att ge mig telefonnumret när han gav sig iväg ett halvt år tidigare än henne
 
Hjärnans spår är djupa och svåra att ändra på…hjärtats spår ännu djupare
De fattas mig de kära människorna
 
Ändå finns de där. Alltid. Men det skulle vara så roligt att få prata bort en stund nu och då
Såsom vi gjorde



Jag har suttit med sifferarbete idag, redovisningsjobb, bokföring och momsberäkning m.m


När jag inte kunde ringa dit jag ville ringa (attans också) och inte hade Uffe att prata med, 
(konsultarbete på gång) så gick jag ut i solskenet och den varma men höstliga luften…

 Siffrorna i skallen, oringda telefonsamtal och annat försvann ner i den goda jorden bland blommor och blad 
När Uffe kom hem från sitt uppdrag hade han en blomma i handen åt mig:)
Nu har vi ätit upp den med resterna från gårdagens middag då det blev gädda över

    Just när solen sjönk i västerhavet strålade den sina sista strålar genom askarnas bladverk innan den stunden efter kastade in hatten för natten

48 kommentarer:

  1. Är det inte en stolt fjällskivling!
    Jag chattar med min mamma en liten stund varje dag (nästan). Den dag jag inte kan det, kommer det att bli väldigt väldigt tyst!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, en stolt fjällskivling som är så god att äta upp. Vi njöööt verkligen

      Det blir tyst men inte tomt. Tack och lov:)

      Radera
  2. Det är svårt att begripa emellanåt, att de kära är borta. För mig är det mormor, som så gärna lyssnade på mina vardagligheter och delade av sin livsvisdom. Nu lever vår relation i minnet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är gott att ha en god relation i minnet:)
      Det betyder ju att hon finns där inne i ditt hjärta hela tiden, aldrig har lämnat dig trots allt.
      Jag pratar fortfarande efter så här många år med mina föräldrar...vet när de skulle ha skrattat åt och med mig och vice versa

      Radera
  3. Suck..det knöts sig i hjärtat av det du skrev..inget telefonnummer...skit också!!! Så tomt det måste vara, att inte kunna prata, om ditt och datt och vitt och brett...men tur att du har känslan kvar, i huden, och minnet av mor och far. Jag fattar det kanske mer, då min mor och far är borta...sen.
    Fina bilder till din text..blev lite ledsen i ögat, och det är inget fel.
    Gullig han är Uffe som ger dig en sådan vacker blomma, ätlig också..
    Kram kära kusinen min..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kniper till litet extra ibland, men det hör livet till. Det vet du själv så väl Karina.
      Det är diskussionerna som saknas, vi kunde prata så världen gungade emellanåt:)
      Det är livets gång, bara att ta det som det kommer. Men med tanke på all teknikalitet som finns så kunde man väl ha fixat en kontakt på något sätt vid det här laget. Till månen kan man nog ta sig men...hmffr...;)
      Uffe är gullig. Inte alla som får en svamp av sin man.
      Kram kära Karinakusina

      Radera
  4. Visst längtar man efter de samtalen,jag kan fortfarande idag komma på mig själv att nu ska jag ringa mamma och berätta det här,även om det är många många år sen båda föräldrarna gick bort,alldeles för unga!
    Tänk om man hade haft den teknikendå, man har idag så skulle allt varit så enkelt. Idag är jag lycklig och tacksam över att jag kan prata med mina barn och barnbarn flera gånger om dan.
    Underbara bilderigen Karin!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man får ju vara glad att det var goda samtal:). Ett minne om något att spara i sitt inre.
      Vi har mycket att vara glada och tacksamma för, absolut
      Tack Anneli!
      Kram!

      Radera
  5. Fast ibland undrar jag om de inte hänger med oss ändå? I ett annat format liksom... Mamma har lovat att spöka för mig. :-) Bring it on sa jag bara till mamma. :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst upplever jag det så. Det finns där ALLTID, men jag vill ju ringa och prata och har inget nummer;).
      Bring it on säger jag också! Spöka på bara...

      Radera
  6. Det känns väldigt tomt vissa dagar när man har lite extra att berätta, men jag tänker att de vet säkert redan om vad som hänt. Som den djurvän du är har du lyckats få med en liten gynnare på alla bilderna nästan, ser jag. Ha en fin kväll

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju så och så tänker jag också men ibland kommer den där spontana tanken att jag skall ringa...gamla hjärnspår
      som fortfarande är lite djupa.
      Det handlar inte om sorg längre, det handlar om saknad av att inte kunna göra som man gjorde då

      Det finns så många gynnare här på utsidan..humlor i mängder
      Ha en fin kväll du med!

      Radera
  7. Åh, Karin! Jag blir alldeles tårögd. Och vet du vad, jag blir samtidigt alldeles lycklig för din skull, att du har haft ett så fint förhållande med din mor!

    Stora, stora kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marianne!
      Jag hade ett mycket gott förhållande med båda mina föräldrar.

      Stora kramar till dig med!

      Radera
  8. Så fint skrivet! Förstår precis vad du menar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisbet, jag vet att du förstår:)

      kram

      Radera
  9. Jag förstår dej! Jag brukade prata med min mamma nästan varje dag, trots att vi bodde långt ifrån varann. Och fortfarande kan jag tänka om saker som händer att det måste jag ringa och berätta för mamma, precis som du. Men sen tänker jag också att hon nog ser vad jag gör ändå på nåt vis, kontakten finns där på nåt osynligt sätt. Nu ringer jag till min dotter istället och berättar! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :), det är just så det är. Man vill berätta. Men hon vet ju, förstås.
      Nu är det jag och min dotter, också min son som pratar istället. Tidevarv komma, tidevarv gå.
      Det är härligt att det är så och kan vara så

      Kram!

      Radera
  10. Åh så fint du skriver...för visst är det så! Jag får en tår i ögonvrån när jag tänker på att det är bara tre månader sen min mor glömde ge mig tel.nr, för det är ju så mycket jag vill fråga om ännu och delge mina funderingar....
    Stor kram till dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte faktiskt på dig en liten gnutta när jag skrev, jag vet ju att det inte är längesedan.
      Kanske det är bra att de glömmer ge telefonnumret, meningen är ju att de skall vila ut ordentligt...
      Stor kram till dig med Anneli!

      Radera
  11. Såna föräldrar ger styrka i livet! Och nog fortsätter samtalet på sitt vis.
    Det var länge sen jag hittade nån stolt fjällskivling, mina ställen slutade ge några efter att kunnat prestera upp till 40 st på en säsong. Men en stekt hatt på en macka! Mmmmm.... Synd att foten är så träig, bara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det. De ger styrka och samtalen fortsätter, givetvis, fast rätt så lågmält och telefon behövs inte alls.

      Vi har våra ställen där vi oftast hittar den stolta fjällskivlingen, men ställen försvinner också i takt med röjningen som är så påtaglig i de här trakterna. Föryngringsytor är inte av godo alla gånger.
      Stekta hattar är fest när den är som bäst:)
      Foten brukar jag splitta i många många strängar och torka. Mycket goda att tugga på

      Radera
  12. Ja, ändå finns de där alltid, som du så fint säger. Jag kommer ofta på mig med att vilja ringa till min mormor, vi brukade prata varje dag, men nu har hon varit död i snart 3 år.. så jag känner igen mig i det du så fint beskriver. Kram till dig!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. De finns där!:) Jag tror nog att de flesta känner igen sig, alla har vi på ett eller annat sätt varit med om det.
      Kram tillbaka!:)

      Radera
  13. Vilket vackert inlägg, Karin.
    Det gick direkt in mitt hjärta.
    Spöken skrivs det om högre upp.
    Jag tror, jag tror...I snälla former.
    Kramar i massor!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika!
      Andar vill jag kalla dem:)
      Kram, kram!

      Radera
  14. Karin <3

    Vackert, smärtsamt. Ju äldre man blir, ju fler röster saknas.

    Vill ofta ringa min farmor.

    Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta!

      Så är det, ju äldre man blir...jag var rätt så ung när mina föräldrar dog, men de har följt med mig i alla fall genom åren. Den du bär i ditt hjärta finns där. Alltid.
      Ju äldre man blir så får man också nya röster att prata med, det kommer nya människor, det rullar på

      Varm kram!

      Radera
  15. Många vackra foton från din vackra trädgård som är fylld med olika nyfikna åskådare, som lämnar ett å annat spår efter sig...
    Jag förstår att du saknar mor å far...
    jag har ju kvar lilla mor i finland, hon är rätt skruttig å vimsig, men vi pratar på telefon en timma varje vecka.
    Ibland när jag berättar någon om barnen, så efter en stund frågar hon om att hur är det med barnen....
    och då berättar jag igen...å igen.
    Kan fortfarande "känna" far där hemma men mindre nu än förut.

    Du jag har aldrig plockat röda vinbär...vad kan jag göra av dom ???? Vinbärsgelè ?? Vinbärschutney ???

    Tjingelingen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Trädgårdsgästerna har rätt så vått om tossorna idag, nu på morgonen. Det kom ett rejält regn igår kväll och det tycks ha fortsatt under natten, för allting är så vått så vått...

      Mor och far har varit borta i 22 år, jag går inte och saknar dem hela tiden, jag vet att livet är så här och på något sätt så har de aldrig borta heller, men det är de där goda samtalen som jag kan sakna. Känna mig snuvad på:)
      Vi har också en gammal mor (Uffes) som är borta med vinden..så där som man själv kommer att bli om man får bli över nittio
      De försvinner, ska så göra men de finns länge med

      Jag gör gelé, marmelad, saft och fryser ner för dekoration, till tårtor av vinbär. Rönnbären gör jag gelé av och har till vilträtter. Det finns de som gör rönnbärslikör också. Gjorde förr men inte längre

      Ha det så bra och hoppas att du inte är regnbågsfärgad idag!
      Tjingelingen

      Radera
  16. Åh, vad jag känner igen mig! Det har gått sjutton år nu (17 år!) och jag kommer på mig själv med att tänka att jag måste berätta för mamma. Om barnbarnen, om förbättringar i det kök som en gång var hennes. Och så tänker jag att med elektroniska bilder kanske det är lättare att kommunicera och visa henne allt det hon borde få se – men jag har ju inte e-postadressen heller. Och inte telefonnumret.

    Fascinerande bilder – och vackra, som alltid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :), jag tror vi alla känner igen oss. Man vill ju berätta..
      Nej, inte e:postadressen heller. Men kanske att det inte behövs när det kommer till kritan. Deras kommunikation kanske fungerar bättre än vår moderna. Man kan ju inte veta så noga

      Tack!

      Radera
  17. På pricken!
    Du skriver så fint och alla kan nog känna igen sig?
    Jag pratar med mamma ibland i alla fall.....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så gör jag också Eva!
      Pratar med dem båda i olika sammanhang-högt och ljudligt, skrattar och gråter, ja, hela registret
      Alla som har varit med om döden känner igen sig. Är säker på det

      Radera
  18. Det där numret glömde mamma också...
    Ja, du vet ju hur jag känner mig. Ta hand om dig!

    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är märkligt så glömska de blir;)...
      Men å andra sidan, så är det meningen att de ska vila och att få otaliga samtal då är ju inte heller riktigt önskvärt.
      Bäst att inte ge numret
      Jag vet, Tina...så väl!

      Varm kram!

      Radera
  19. Så fint du skriver. :) Min pappa lämnade heller inget telefonnummer när han gav sig av för snart 11 år sedan. Vi stod varandra väldigt nära och det var konstigt att inte kunna lyfta den vanliga telefonluren och prata en stund.
    Har du alla dessa vackra blommor just nu hos dig?
    Skickar en stor kram till dig Karin. Och jag ser fram emot att äta färsk fisk tillsammans med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anne-Marie,

      nej, de gör inte det! Lämnar telefonnumret eller e:postadressen heller. Man får försöka hålla kontakten på ett innerligare sätt.
      Men man saknar de där spontana pratstunderna
      Ja, alla blommor finns men de börjar se risiga ut av väder och vind. Tillsvidare har insekterna fest
      Tack, jag sänder stor kram till dig i min tur.
      Ser framemot det jag också, vi kanske hinner fiska den tillsammans någon gång

      Radera
  20. Hahahaha skrev inlägget mitt i natten och ser att jag skrivit att jag aldrig plockat röda vinbär...det har jag...
    det skulle nog stå rönnbär å inget annat, men det fick jag ju också svar på.
    Tack för det.
    Grannen kom igår å sa att vill jag plocka hennes bärbuskar så får jag för hon bryr sig inte...
    klart jag vill samlaralkoholick som jag är på hösten vad gäller bär och svamp och fisk....

    Här skiner solen....ännu ska kila iväg till tuttbussen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Räknade nästan ut det, så därför skrev jag rönnbär också:)
      Självklart man tar vara på ALLT man kan, man är ju ekorre
      Ha det så bra i tuttbussen, jag var häromdagen ute i samma ärende men till sjukhuset. Solen skiner här också!

      Radera
  21. Vackert skrivet Karin...jag skrev just om när det kommer att kännas ok att inte ringa till min dotter varje dag ;-). Tänkte till lite...hur det kommer att kännas när jag inte kan ringa min mamma mera och det fick mig att tänka att jag borde göra det oftare...men man kan nog inte ringa ihop ett lager...
    ha en fin dag
    Ann-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ann-Mari!

      Så småningom känns det bättre. Jag vet av egen erfarenhet:) men å andra sidan så är det ju aldrig fel att ringa till varandra litet titt som tätt om det känns rätt.
      Nej, man kan inte ringa ihop ett lager, härligt uttryck. Det handlar ju om kvalitet och inte kvantitet.
      Ha en fin dag du med!
      Karin

      Radera
  22. Vackert skrivet. Jag känner som Karin sorg ibland över att jag inte kan berätta för min mamma om allt som händer. Hon tyckte alltid att det var roligt att höra om barn och barnbarn. Tyvärr fick hon aldrig uppleva de tre yngsta barnbarnen, hon dog 2005, två år innan det äldsta av de yngsta barnbarnen,Casimir, föddes. Fast man vet ju inte, hon kanske sitter där i sin himmel och kikar ner på oss...
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingrid!

      Alla som har kommenterat upplever det likadant:)Man önskar att man kunde berätta på samma sätt som man har gjort tidigare
      Hon sitter säkert där...

      Kramar
      Karin

      Radera
  23. Åh Karin dina ord är som himlens alla stjärnor och fullmånen jag älskar. Du vet ju hur det är med stjärnglittret och månskenet. Tack för det fina du skrivit. Och jag förstår också vad du menar. Min mamma dog ju när jag var tolv år. Jag har också saknat hennes nummer många gånger.

    Kram och vi ser samma stjärnhimmel.

    Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet hur det är med stjärnglitter och månsken:)
      Man saknar numret, men man får kommunicera på annat sätt.

      Vi ser samma stjärnhimmel, helt säkert!:)

      Kram

      Radera
  24. Jag och min familj bor i min mormor och morfars gamla hus. Vi är helt säkra på att mormor hälsar på och tittar till oss ibland. Det knakar och knäpper i huset som om någon rörde sig ibland, ingen blir skrämd eller tycker det är obehagligt,vi bara konstaterar att mormor hälsar på. Jag vet att om hon kunde skulle hon göra det. Det känns på något konstigt sätt tryggt att hon tittar till oss. Jag önskar dig samma närvarokänsla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så gör vi också här hos oss, vi konstaterar att vi får besök, hör steg, dörrar som stängs, men det är inte alls obehagligt. Vi vet och det är precis som det skall vara
      Men det är inte mina föräldrar.
      Men jag känner deras närvaro, inte så ofta nu längre som jag gjorde tidigare, men det händer
      Tack!:)

      Radera