fredag 17 augusti 2012

Stöld- Fredagstema Show & Tell

Karin Englunds tema för fredagen är stöld.
Ett känsloladdat ord.
 
Den stöld som jag för min del minns som allra störst, rent materiellt,  var när min bil,
en ny vinröd Fiat blev bortrövad en dag då jag var till sjukhuset för att hälsa på min granne.
Hans fru och jag kom ut till parkeringen och bilen var borta…puts väck.
Först trodde vi att vi hade glömt var jag parkerade den men hur vi än letade fanns inte bilen

Att bilen var borta var inte det värsta, utan det värsta var att min gamla labrador Herbert satt i den.
Det var Herbert jag brydde mig om i allra första hand, 
bilen var ju bara plåt och sådan kan ersättas 
Emma och Herbert

På den tiden kunde man läsa i tidningarna om hur hundar och katter blev tillfångatagna av främmande personer/tjuvar som sålde dem vidare till försökslaboratorier. Givetvis så gick mina tankar genast i de banorna. Stölden hade skett precis i färjavgångstider och vem skulle bry sig om att en hund i en röd Fiat kördes ombord med destination västerut.  Det skulle ju se hur  naturligt ut som helst och det fanns inte några restriktioner då vad gällde att ta husdjur över gränsen till Sverige.
Ingen skulle reagera över det. Inte i dagens läge heller, än mindre då


Jag sprang in till akuten och ringde till polisen som genast var på alerten.
De sände genast ut  meddelanden till alla färjor som skulle avgå under resten av dagen,
om hund-och bilstölden. Jakten var igång på den försvunna bilen med en labrador i.

Själv var jag så upprörd då att jag bara skakade, jag tänkte bara på min Herbert. 
Bilen spelade inte någon som helst roll alls…
Efter ett par timmar fick jag samtal från polisen
De hade hittat bilen i södra Mariehamn i närheten av en tandläkarmottagning.
De hade också hittat biltjuven, men inte Herbert. 
Bilen var rejält tilltufsad, det fanns inte en sida av den som inte hade fått 
sig törnar, men det kvittade, det var Herbert jag oroade mig för.

Den som hade stulit bilen, hade via den springa som jag hade lämnat 
öppen i bilfönstret och som skulle tillgodose Herbert med friskare luft under den halvtimme
vi var inne på sjukhuset, lyckats öppna dörren.
Att tjuven sedan hade hittat reservnyckeln som jag hade gömt i bilen, var en gåta…
(att ha reservnyckeln i bilen var urdumt. Så gör jag inte längre, alltid lär man sig någonting

Kvinnan som hade varit till akuten för att få droghjälp, hade blivit avvisad, förstås,
och när hon kom ut därifrån hade hon sett min bil bland de andra parkerade.  
Min bil såg likadan ut som hennes psykiaters bil och den fungerade som en magnet på henne,
som inte kunde tänka en enda vettig tanke....hon var endast ute efter narkotika av något slag
Det förstod vi alla senare när historien hade fått sitt slut
 
Allt var så väl genomsökt som bara någonting kunde vara, utrivet och kastat huller om buller. 
Mitt i allt detta fanns snälla, människovänliga Herbert.
Någon hade sett hur hon sedan körde över stenkanter, över gräsmattor 
och ut på vägen som ledde söderut. Hon hade kört  in i Esplanaden, mot rött ljus
och gud vet allt som hände. 
Bilens utseende vittnade om en hel del och man får vara glad att ingen blev ihjälkörd .

Slutligen stannade hon på den gata där hon visste att en tandläkare fanns 
och gick in till honom för att få den begärliga hjälpen.
I det sammanhanget försvann Herbert ut genom dörren…
Tandläkaren tog hand om henne och ringde polisen på direkten.
Herbert, svårfotograferad, så svart som han var..
 
De timmar som förlöpte till sena kvällen då telefonen ringde är timmar av oro som jag helst glömmer. Polisen sade att man hade fått veta att en hund hade hittats vadande i vattnet längst ute på en udde i södra Mariehamn. En dam hade undrat och ringde…när hon fick veta namnet på hunden och sade hans namn så hade han viftat så glatt på svansen och kommit henne till möte. Kännetecknen stämde. Han hade bandage om ett av sina ben.

Herbert var funnen! Sedan träffades Herbert och jag igen på polisstationen. Han såg bara nöjd och glad ut där han satt i polisbilens baksäte som han hade vätt ner ordentligt efter badturen han hade tagit. Han var fortfarande väldigt våt och polisbilen blev ännu våtare när han glatt viftade på svansen. 
Vilket äventyr han hade varit med om. Min härliga goa Hebbe som hade funnits hos mig alltsedan 
han föddes
Bilden är lånad från Internet, men så här såg han ut..

På en bänk hos polisen satt kvinnan som hade stulit bil och hund. Jag blev arg och kände att jag nog ville säga några välvalda ord åt henne, sade åt polisen att jag ville vrida huvudet av henne (ord och inga visor :)) Polisen såg lugnande på mig och sade att jag slapp göra det.  Det är färdigt vridet där, sade han och ilskan for ur mig,  lika fort som den hade uppstått. 

Sedan skrattade jag bara glatt, tackade polisen som oförhappandes fick en stor kram, för den utmärkta hjälp de hade givit. Jag sade till och med hej åt kvinnan som bara sätt där i sin märkliga värld och log. 
Han var trevlig den där Harry, sade hon. Jag log tillbaka...
Jag var så glad över att ha funnit Herbert levande och i gott skick. 
Resten kvittade

Bilen blev en försäkringssak som bekostades av kvinnan. Hennes förmyndare tog genast tag i den saken
och bilen blev snart i körbart skick igen. 

Det här var egentligen inte en stöld i vanlig mening, utan historien om en olycklig
drogberoende människa som ville stilla sitt begär.
Det finns värre stölder, som går på djupet av ens integritet men för min del räcker det så 
här för den här gången

De övriga som deltar i temat är
 
 En skön fredagskväll önskas alla!

24 kommentarer:

  1. Jag upplevde ju samma sak som du när vår bil blev stulen. Att jag inte kom ihåg var jag parkerat den fast jag visste var jag ställt den. Det tog också lång tid innan vi insåg att den hade blivit stulen.

    En väldigt bisarr historia - underbart att Herbert kom tillbaka och inte var skadad. Om jag skulle vilja stjäla en bil så skulle jag definitivt inte göra det med en labrador i bilen. Det måste har varit en väldigt snäll hund som inte brydde sig och en fullständigt galen kvinna!
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Musikanta,

      jag tänkte på det när jag läste ditt inlägg. Vi har gemensamma nämnare i ämnet:)
      Man intalar sig själv att man nog har glömt bort var man har parkerat, försöker tala förstånd med sig själv tills man inser att det är som det är.

      Kvinnan ifråga tänkte nog inte som hon kanske skulle ha gjort om hon hade varit drogfri. Herbert var godheten själv, fastän viljestark på sitt sätt.

      kramar

      Radera
  2. Hu så spännande och så skönt att vovven kom till rätta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :), en spänning som man gärna är förutan, när det händer. Efteråt var jag euforisk flera dagar, svävade fram...

      Radera
  3. Vilken tur att din hund kom till rätta. Jag håller med...en bil är bara plåt och kanske värt en del, men en hund är oersättlig. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säg inte annat. Det var huvudsaken att Herbert kom tillbaka.
      Plåt är plåt, slantar, slantar men Herbert Herbert.
      Kram

      Radera
  4. hu vilken jobbig händelse...tur att det slutade gott i allafall...lilla Herbert, vad bra att du fick tillbaka honom!! Det är bra med POLISER ibland..hihi.-
    Önskar dig en fin fredagskväll kära min lilla kusin..kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då var det inte roligt, bara oroligt. Slutet gott allting gott och det är bra med östgöte, jag menar poliser;)
      Önskar dig detsamma Karinakusina
      Kram

      Radera
  5. "Han var trevlig den där Harry." ! Vilken underbar replik mitt i allt elände. Och vilken underbar Herbert. För just en intensiv dialog med mig själv om det olämpliga i att skaffa hund när man bor i stan. Vi har varit och träffar valpar, nämligen. Åtta veckor. Så jag ska skriva upp med stora bokstäver på en lapp på badrumsspegeln:

    "Det är inte snällt mot hunden att flytta den till stan!"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kvinnan i fråga var knappt medveten om allt hon hade förorsakat. Och vad var bättre än att hon och "Harry" hade kommit bra överens mitt i hennes totala kaos, som blev många andras kaos också. Herbert var som en klippa i sig själv, trygg och glad, så för hennes del så var det bra att det var Herbert som satt i bilen.
      Jag testade på att bo i stan ett par år med två hundar, men det var inte bra för dem. Sedan flyttade vi till landet och livet blev mycket bättre för hundarna som kunde vara ute på ett annat sätt. Ett mycket friare och skönare liv hade de

      Radera
  6. Å, vilka förfärliga timmar innan Herbert kom tillrätta!Jag kan känna det i magen när jag tänker på det efter din berättelse.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var just det som var det allra värsta i hela situationen. Var var Herbert, hur hade han det? Han var gammal och hade sår på ett av benen, men han fixade det den gamle killen. Men han hade sprungit långt innan han hittades

      Radera
  7. Vilken historia. Med ett lyckligt slut, tack och lov.

    Den här kommer jag att minnas Karin. Precis som Olgakatt skriver, det känns i magen!

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar

    1. Huvudsaken är att allt fick ett lyckligt slut. Med positiva, trygga Herbert så gick allt vägen, trots allt.

      STOR kram!

      Radera
  8. Förstår dej så väl! Vem bryr sej väl om en bil, då det käraste man har är försvunnet. När nån av mina kattor varit borta, i mitt tycke, alltför länge är jag redo att ringa polis, brandkår, sjöräddning... Skönt att det slutade lyckligt i alla fall:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är det så. En bil går att ersätta, men inte en vän.
      Det slutade till all lycka väldigt bra och Herbert tycktes inte alls ha tagit mental skada. Trött var han förstås och såriga var hans trampdynor. Han hade sprungit långt på asfalt den gamle herrn.

      Radera
  9. Sant, materiella ting i all ära. Så hemskt att bli av med en hund på det viset, men skönt att han blev funnen igen. Vilken tur att inget värre hände med Herbert (och andra för den delen), med tanke på hur dåligt kvinnan måste ha kört för att kunna lämna efter sig ett sådant rangel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det materiella spelar ingen som helst roll när det finns liv med i sammanhanget. Det är alltid det viktigaste, resten kan man leva förutan när det gäller.
      Bilen gick att köra men hade skador på alla sidor, till och med på tak och under. Vilken färd det måste ha varit..ujuj..

      Radera
  10. Skräckupplevelse och trauma! Jag har inte blivit bestulen på hund men väl råkat ut för att vår labbe Isa inte tyckte om nyårsfyrverkeri, hon som var så skottsäker. Vi bor på landet och hon stack, tre timmar senare hittade jag en man på en skogsväg med en svart och mycket glad labbe i koppel. Är det din hund sa jag, Jaa, sa han medan Isa hoppade in i bilen... Hemska timmar, vi sov gott alla efteråt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Uj, vilken typ! Tur att er glada Isa gjorde vad hon brukade göra och hoppade in i bilen. Man kan bli mörkrädd för mindre.
      Man är så lycklig efteråt så man går på rosa moln ett bra tag efter incidenter av det här slaget.

      Radera
    2. Njae, han var jägare och hade tagit omhand en lös hund. På morgonen ringde jaktledaren, som också koordinerar upphittade hundar och undrade om vi förlorat vår hund. Dom hade talat med varandra under natten. Han skulle ta hand om Isa till ägaren var upphittad. Han var nog bara inte beredd att stöta på en letande husse vid tretiden på morgonen.

      Radera
    3. Så bra, då föll den misstanken bort! Jag missförstod helt enkelt.
      Jag skulle också ha varit ute och letat precis som du. Inte en blund får man i ögonen när ens nära och kära är ute på äventyr:)

      Radera
  11. Jag både log och grät när jag läste din historia. Vilken pärs!!! Jösses!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En pärs var det allt! Huu, vill inte uppleva det igen, men det slutade lyckligt.

      Radera