måndag 21 maj 2012

Det var en gång....

en vacker trädgård med gräsmatta, otaliga rabatter fyllda av allsköns härliga blomster, äppelträd och vinbärsbuskar och mycket, mycket mera...
För nästan tjugo år sedan var det här en gräsmatta...inte ett träd fanns där annat än äppelträd och en rönnsumak...nu är det en ungskog fylld av träd och sippor, några narcisser som påminner om "gamla" dar..Så snabbt ett hem med trädgård "gror" igen när ingen finns där längre och sköter om....
Rosenbuskarna har tagit över, snart är det omöjligt att ta sig in...På den trappan har jag suttit många gånger. Nu tänkte jag spontant på Törnrosasagan. Jag vandrade länge fram och tillbaka i trädgården, mindes, rördes, blev varm inombords...tårögd....
Gladdes över färgprakten. Bestämde mig för att känna glädje över det som var...
och inte sörja förfallet...många är de fåglar som fick mat här varje dag året runt
På den tiden fanns femton, sexton äppelträd som gav mängder av goda äppel..
Jag vet att många har grävt upp lökar, perenner och en hel del till...men det finns fortfarande fägring att vila ögonen på. Mera än väntat..
Krikonträden har förökat sig så det heter duga. De finns där de aldrig förr har funnits, doften var bedövande, nästan tung där jag gick under de blommande träden
På den tiden fanns det över sextio vinbärsbuskar där...nu såg jag bara ett enda, så högt att man kan stå och plocka bären...
Jag plockade en stor bukett blommor och for till kyrkogården med hälsningar från hemgården och från oss alla som fanns där dagligen...så roligt vi  hade där vi satt i gungan och drack kaffe och åt jordgubbstårta på somrarna. Så mycket fint vi delade i glädje och sorg. Jag vet att jag far dit igen för att  plocka blommor innan jag nästa gång far till graven. Det kändes fint. Trots allt...


50 kommentarer:

  1. Jag vet inte, men det gör ONT i mig att se förfallna hus och gårdar.
    jag mäktar inte riktigt med det.
    Det är så sorgligt. Det gör ont i mitt hjärta.
    Jag har sett så många gårdar i Norrnäs förfalla på det här sättet.
    Och jag ser ju gårdar som faller för tidens tand på landet här med.
    Sorgligt är det, och sååå vemodigt.
    Men naturen den blommar iaf, och gör det hela nästan ännu sorgligare.
    Stor kram denna regniga måndag från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annika,

      visst gör det ont, mycket ont och i all synnerhet när man vet den önskan som fanns en gång om att någon skulle ta över och se till att allting sköttes om. Nu blev det inte så.....men kanske ändå att det hittar någon dit som känner för att ta vara på vad som finns kvar, skapa nytt...
      Stor kram från ett molnigt och varmt Geta.

      Radera
  2. Jag älskar gamla ödehus, tänk att få gå där och bara känna in det som har varit..tycker också synd om dem. Jag hade gärna lagt vantarna på ett!
    Nu har värsta åskregnet dragit förbi och det känns hur skönt som helst!

    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tina,

      det här ödehuset duger inte mycket till längre...men man får hoppas att någon köper stället och bygger ett passande hus där, tar vara på...
      Även på Åland har det varit åskliknande regnskurar idag..vi fick några tunga droppar..

      Kram

      Radera
  3. Det är så trist att se förfallna hus och trädgårdar.
    Jag förstår om den som bott där var en gammal person som inte orkade hålla efter i trädgården
    Men man tycker ju att om det finns anhöriga så borde de göra något åt saken

    Jackan ligger kvar i sin förpackning,men telefonen är upplockad
    Mycket nya grejer att lära sig,så jag får kika lite varje dag+behålla den gamla mobilen så länge

    +17 och sol hela veckan lovar väderkartan

    Ha det gott
    susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Zoega59,

      det är snart tjugo år sedan någon bodde där..jag försöker se det vackra i det hela, trots allt...och det finns inte anhöriga men någon äger förstås stället. Allt har sin förklaring, jag vill inte lägga börda på någon, det bara är så här just nu

      Det är alltid mycket att lära sig när man får nya "manicker"
      Härligt med sommarvärmen

      Ha det gott du med!
      Karin

      Radera
  4. En smula trist att se, men vackert ändå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mian,

      förfall är alltid trist....

      Radera
  5. Så "rörande"...men ack så vackert tänkt av dig på din vandring på ödetomten. Tänk vad naturen gör att man kan se de vackra i det övergivna.
    Önskar Dig allt gott och var rädd om Dig!
    Kram och vink från mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Monica,

      du använder helt rätt ord i sammanhanget. Övergivna...det är så det är....
      Önskar dig detsamma!
      kram och vink!

      Radera
  6. Det är tråkigt när hus och trädgårdar bara lämnas åt sitt öde. En gång har ju någon älskat stället och tagit hand om det. Så omtänksamt av dig att plocka med blommor därifrån och sätta på graven. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gunnel,

      det händer att det blir så här ibland...allt har sin historia och sin orsak...
      Vi var mycket goda vänner, så det var helt naturligt..trädgården är någon annans nu men jag plockade blommor ändå
      kram

      Radera
  7. Fint att du tar vara på blommorna. Min farbror (vars trädgård jag nu vanvårdar) sade strax innan han dog: "Du förstår Karin, det är med trädgårdar som med människor, de blir också gamla och dör." Då hade han varit sjuk några år och orkade inte riktigt sköta sin fina trädgård och jag tror att han sade det för att underlätta för mig att ta över ansvaret.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin,

      det var en ynka liten bukett...där finns hur mycket som helst och trädgården tillhör någon annan, men jag har fått lov att plocka.
      Du hade en vis farbror, för precis så där är det..och det går fort för det mesta att växa sig ogenomträngligt om ingen tar hand om...Det är mycket engagemang och arbete med en trädgård..därför har vi bestämt oss för att ha vår så vild som möjligt, annars skulle vi inte hinna alls..
      Det skall ju vara trivsamt också att leva:)

      Radera
  8. Skojar du? Helt obebott, helt outnyttjat? Jösses!!! Jag dåååånar!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karlavagnen,
      precis så är det...övervuxet och obebott..

      Radera
  9. Väldigt vackert inlägg :) Du borde rensa så att det blir lättare att komma till trappan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Simon H,

      du har helt rätt, det är bara det att det inte är mitt ställe utan någon annans:) Tack! Men kanske jag kan rensa litet ändå...tror jag gör så nästa gång

      Radera
  10. Man blir litet kluven men nog är det också trösterikt att naturen tar tillbaka makten när vi människor drar oss undan. Sorgligt när det är något vackert som försvinner men skönt nät det är ett intrång vi gjort, det är ju inte ovanligt. I den här gamla trädgården fanns ju många hälsningar kvar också från det som var en gång; du har ju många minnen kvar märker man.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,

      det finns en skönhet i det hela...och naturen tar sitt. Så är det.
      Jag kunde skriva en roman utgående från alla minnen just därifrån..om benbrott, om kafferep, om gurkkrig, skratt, gråt, sockerkaka bakad på massor av ägg, kåldolmar snurrade med massor av snören, beroende på humöret, bus och mycket mycket till..Sexton år av mitt liv finns inrutat någonstans i allt det gröna, jag var grannen i huset bredvid...

      Radera
  11. Underbara vackra bilder!
    och fint skrivet.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. HeLena,

      tack!:)

      Kram till dig!

      Radera
  12. Nej men jag tycker det var ledsamt..och sorgligt...även fast jag kan se det vackra som att naturen är stark och kraftfull. Ungefär som att vi alla och allt ska tillbaka till en början som var en gång. Men jag blir vedmodigt ledsen. Känner nog för mycket om allt. Ja du vet ju mina konstiga inlägg jag skriver... ;)

    Men annars måste jag säga att det var underbart vackert, sorgligt och ja helt underbart vedmodigt. Älskar det :)

    Kramar till dig du sköna böna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. LyckligaPraliner,

      det var med blandade känslor, men för min del blev det inte särskilt ledsamt trots allt. Det var fint att vandra där, minnas och känna efter. Allt har sin tid...människor, djur, hus, trädgårdar, allt levande...allt har sin mening på något sätt

      Kramar till en annan skön böna med renar i trädgården:)!

      Radera
  13. Så fort det går när naturen 'tar tillbaka', nästan ofattbart.
    Det är både vemodigt och trösterikt kan jag tycka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Christina,

      det är kanske just den känslan som är så stor..att naturen tar över så snabbt, lägger allting till ro på sitt sätt, först till synes ett kaos, när det vilda tar över det tama.Livet går vidare som det vill gå vidare utan människohand och styrning. Ändå finns många tecken kvar att där har det levt väldigt levande människor en gång. Det är precis som du skriver, både ock...

      Radera
  14. Tycker om den....den öde gamla trädgården..vacker..men vemodig..
    Fint att se....fint att vandra kan jag tro.
    Nattinatt//Karina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oljekritan,

      :D, du skulle tycka om att vandra där med mig, vi skulle ha en korg med kaffe och dopp, sätta oss ner bland blommorna och jag skulle berätta om människorna som har levt där en gång, vi skulle skratta, gråta och le igen..
      Godmorgon Karina!
      Kram
      Karin

      Radera
  15. Det var som början på en saga man hoppas skall få ett lyckligt slut. Ser fram emot att läsa dina böcker! När det är tid för det.
    Vackra bilder
    Kram
    Ann-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ann-Mari,

      :D, jag ser också framemot att få tid för det, att skriva, att få känna efter ordentligt, lägga ord på allt det fina jag har varit med om. Ta fram människorna...
      Tack!
      Kram
      Karin

      Radera
  16. Håller med Ann-Mari om att det snart är dags för en bok av Pettaskarin. Så fantastiskt vackra bilder!

    Kramar från Ingrid som varit hemifrån i några dagar och därför inte hunnit läsa så mycket bloggar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Musikanta,

      :D, tack!
      Man kan inte vara på flere ställen samtidigt, förstår att du inte har hunnit med...
      Ha en fin tisdag!
      Kramar!

      Radera
  17. Vilken finfin berättelse som också är sann...
    och dina fotografier till blev ju så att jag tyckte att jag bara gick med dig och mindes genom dig.....
    Så underbart att ha sådana vackra minnen...
    och sen så fina pettasnicklar....
    till helgen måste dom ju bara ha dom i affären annars ska jag ta dom i örat...
    och inga sådana tråkiga, träiga saker från bortpakistan...

    Tjingeling från en korpnatt...i Nordmaling..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Rantamor,

      Tack!:), jag tar er alla med mig igen, när blomningen har övergått i sommar. Det är en rikedom att ha fått vara med om dem som bodde där en gång...
      Vi åt pettasnicklar igår igen..vi börjar nästan se ut som sådana, jag något rund för att vara en sparris, men det finns säkert sådana också:)
      Ta dem i örat, nu är det ju säsong för svenska sparrisar

      Stackars dig, skitkorpar! Må de dra så långt de bara kan så du får en natt utan dem

      Tröstekram!

      Radera
  18. Ja, det känns att se en övergiven trädgård, en trädgård som inte längre får vård och blir ompysslad.

    Trädet med alla gullvivor och påskliljor är härlig...en del av mig vill att det ska var lite sådär vilt och fritt i min trädgård med...

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta,

      det känns i all synnerhet när jag vet hur tankarna var hos den som en gång skötte om den...men som sagt, ibland blir det som det vill bli..allt har sin orsak och sin verkan

      Jag blev glad över vivorna i så många färger..det är vackert med en viss vildhet också:)

      kram!

      Radera
  19. Härligheter!
    Ha en fin dag!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lisbet,

      Tack!
      Ha en finfin dag du med!
      kram

      Radera
  20. Hinner inte med bloggandet just nu. Terminen närmar sig sitt slut och det är mycket nu!
    Kul är det, säger inget annat! Snart är det vårbruk och sådant här också! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lisbet,

      förstår dig fullständigt, vet att det är bråda tider för lärare den här tiden..och så finns en hel del till att syssla med. Ha det kul i farten!

      Radera
  21. Vad fint du skriver, man blir berörd och tårögd...ha en fin dag hälsar 3 tanter

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tre Tanter,

      tack!:) Ha det lika fint idag som jag tänker ha det!

      Radera
  22. En fin påminnelse om tiden... att allt har sin tid. Jag blev alldeles tankfull när jag tittade på dina fina bilder. Tack för trevligt inlägg, Karin!
    Något annat; jag hittar ingen möjlighet att kommentera med endast e-postadress på min nya blogg. Det går inte här hos dig heller?
    Hoppas att du får en härlig dag!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aila,

      allt har sin tid, bara att acceptera.

      Jag kan svara utan e:postadress, via Google. Inte något problem alls. Det fungerar bra och har gjort det också, hela tiden. Hoppas du får ordning på det hela!
      Tack detsamma!
      Kram

      Radera
  23. Glassen, jordgubb och päron, ligger orörd i frysen
    Jag åt lite pizza istället.
    Men glass går alltid åt när vädret är fint
    mvh susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. zoega59,

      pizza är också gott.:)


      mvh Karin

      Radera
  24. Vackert vildvuxet men ändå lite sorgligt. Är det ingen som har ärvt stället?

    Svar: Precis! Man får ju inte ta jobbet ifrån bagarna, tänkte inte på det ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krönikören,

      lite sorgligt, ja. Jag ärvde stället men sålde det när jag flyttade, ändrade på mitt liv...och efter det blev det så här

      Du fattar vinken ser jag;)

      Radera
  25. Vilka vackra bilder och sorgsamt är det alltid när gamla ställen förfaller. Många minnen finns inom husens väggar och i ägorna.

    Jag brukar alltid beröras av gamla ställen där dom lagt ner mycket möda för att bryta mark för att kunna bosätta sig där och sen allt tungt jobb för att underhålla det. Utan moderna maskiner eller redskap och odlade för att överleva. I fjälltrakterna där det är så karg jord och lite variation av det som kan växa där.

    kram
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid,

      det är nog omöjligt att inte beröras av gamla ställen som fortfarande har en själ, där man kan minnas hur allting var en gång..
      Ändå, så hade allt sin tid där, den som skulle ha det..det känns ändå märkligt fullbordat.

      kram
      Karin

      Radera