söndag 15 april 2012

Från Romeiros till Monte

Vi diskuterade som hastigast om vi skulle stanna i Romeiros
och ta bussen tillbaka till Funchal därifrån. Vi såg att det satt en hel del
vandrare på muren längre upp som väntade på att den skulle komma. De hade valt
att inte gå vidare mot Monte...Vi beslöt att gå vidare...
Efter en stund kunde vi se målet. Kyrktornet i Monte kunde ses, men
vi hade några kilometer att vandra ännu innan vi nådde linbanestationen som man
ser ungefär i mitten på bilden
Det var inte lika lätt att vandra den här sträckan av vägen längs levadan som
mellan Palheiro och Romeiros. Här var det betydligt smalare och allt eftersom
också mera öppet och brant.  Eller rättare sagt så är det ungefär lika brant
överallt, men växtligheten skymmer en del av det hela...
Vägen slingrade sig fram och jag brukar alltid tänka på alla dem som har
varit med och byggt levadorna. Vilka umbäranden de måste ha varit med om

Den här levadan är inte svår att vandra men oskyddad.
Räcken saknas nästan överallt. De, räckena är i och för sig av det slaget
att det mera är en mental trygghet än en direkt säkerhet, men likväl  är det
en skön känsla att kunna lägga handen på ett sådant ...
det var inte så högt, men tillräckligt högt för att man kunde slå sig
ordentligt (300 meter) om man skulle falla ner

Vi har gått den här levadan från Monte mot Romeiros och Camacha tidigare,
alltså från andra hållet och jag vet att jag då var förvånad över
att jag kunde stå på kanten och titta rakt ner och förundra mig högt över 
att man inte hade skyddsräcken där. Då.....
Om det var en förträngd rädsla från förra gången som poppade upp just den här dagen när vi kom från Palheirohållet, kan jag inte svara på, men plötsligt så blev jag så rädd som jag inte vet att jag någonsin förr har varit. Precis där man ser att vattnet sipprar ner från berget över vägen ner i stupet fick jag nästan panik. Jag märkte att jag kväd högt och jag måste ta till all min inre styrka för att bli lugn(are), för att kunna andas normalt, (vilket jag inte alls gjorde),för att kunna tänka på hur jag lade fötterna. Jag vet att jag tog tag i den utskjutande delen av berget och försökte klistra mig fast som om jag var en fluga med klibbiga fötter....Ändå upplevde jag att sträckan var ungefär tre till fyra korta steg. Uffe tittade konstigt på mig efteråt när jag berättade om min rädsla under den kortkorta sträckan...Den var minst femton meter lång! Jag förträngde några meter så där bara...Där ser man vad ens hjärna kan göra för att klara av obehagliga saker..



Det var någonting helt oväntat för min del att jag skulle uppleva rädsla
men också en erfarenhet rikare. Tillika kände jag en viss oro över fortsatta vandringar
Skulle jag klara av sådana när den här känslan av rädsla hade visat sig finnas?
Jag vill ju så gärna vandra så här och jag visste på direkten att det är bara att
gå den här vägen igen och andra likadana för att klara av det. Det är ungefär
som att köra av vägen. Det är bara att sätta sig i bilen och köra igen så fort
man kan när chocken har lagt sig så att man inte låter rädslan förankra sig...
Det lustiga var att jag blev urförbannad nästan på direkten. En reaktion förstås..
Men jag lovade mig just då att bara jag kommer "iland" från det här äventyret så
går jag bara levadastigar som är minst tre meter breda;)
Aldrig någonsin tänkte jag utsätta mig för den rädsla som hade uppstått

Redan efter några meter hade jag brutit det löftet, måste så för att komma därifrån, men
följande dag visade det sig att jag nog klarade av att gå på lika smala levadastigar
mycket längre sträckor än de femton meter som det här handlade om...

Visst fick jag ta till alla mina extra inre krafter då också, men jag bara måste klara det!
Jag återkommer till den levadavandringen längre fram, men då var vi på mycket högre
höjder och gick på lika utsatta ställen i minst tre kilometer...men det visste jag inte om
just den här dagen. Tack och lov!:)
På "stadig" mark igen åt vi varsin apelsin och Uffe tittade in i den här tunneln....
Tunneln som är ca 3 km lång har byggts för hand. Men vi lämnade den och gick mot slutmålet. Den här gången i alla fall....När vi berättade för Mârio om den senare på kvällen såg jag hur det glimtade till i hans ögon. Han kände givetvis till den och den är inte en tunnel som man bara går så där...men inte skulle det förvåna mig om jag träsar på i släptåget efter Uffe och Mârio, dubbelvikt med pannlampa i tre kilometer under berget. Trösten är att det inte finns några stup där i alla fall. Nej, efter närmare tanke så blir det nog simbassäng en sådan dag för min del om de får för sig att bli "tunnelseende". Tror jag i alla fall
Här har jag bara pratat om höjder och  rädsla och helt och hållet glömt bort att det finns
skönhet att visa också;)
    Rötter är också väldigt vackra i mina ögon...
Sedan gick vi ungefär som på en vanlig kostig ett tag, men utan mockor...neråt bar det fastän det inte syns så bra på bild
Här hade man byggt ett skydd över vägen som hade försvunnit...men man kunde ta stigen på sidan om:)Tur det, för annars skulle jag ha blivit tvungen och gå tillbaka den väg vi just hade vandrat
   När vi hade kommit så här långt efter en mycket trevlig promenad, jodå, jag menar det verkligen....
   så var det nästan som att få se ljuset...:)
    och i ryggsäcken med mig "hem" hade jag mimosa som jag hade plockat på vägen
    Vi var bjudna på middag till Mârios familj senare på kvällen och Ligia skulle få dem

24 kommentarer:

  1. Jag förstår rädslan. Jag skulle aldrig, aldrig kunna gå på en sådan stig! Tänk att gå där med ett barn eller en hund... Det räckte gott att titta på dina bilder och andas lite snabbare en stund. Huuujeedamej. Sedan den där tunneln... Vilken tur att man inte måste...

    Betydligt skönare bilder i slutet :)

    Ha en fin dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lisbet,

      jag försöker förstå den!:) Jag har gått värre stigar men just den här gången fick jag panik. Men det var hälsosamt att få vara med om den känslan också...nu vet jag att det kan hända...

      Har man höjdskräck skall man absolut inte gå sådana här vandringar. Det skall ju vara njutningsbart
      Jag fick mig i alla fall en tankeställare av bara farten. Så lätt man kan försvinna om man stiger litet fel
      Och man måste ju inte, precis som du skriver

      Ha en fin dag du med!

      Radera
  2. Det gäller att titta både upp o ner på levadorna förstår jag. Man vill ju inte trilla ner men inte heller missa dessa vackra saker man har under fossingarna. Du har en underbart fin syn på livet, från det stora till det lilla...

    kram o ha en fin söndag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tina,

      så är det! det är stort att vandra i den naturen, men lika stort att vara i den som finns omkring oss även här:)
      Idag blir det växthusliv, bl.a.

      Kram och detsamma!

      Radera
  3. JA, jag känner igen det där med att försöka klamra sig fast i nästan släta bergväggar. Men det är så otroligt vackert så man bara måste fortsätta. Vilka härliga bilder du bjuder på!
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ölandsvindar,

      ibland blir man en "klamrare":). Men det var första gången för min del som jag blev så rädd. Jag har fått bearbeta den känsla en lång tid efteråt, fastän jag nog vandrade följande dag igen...Det är så otroligt vackert så man bara måste fortsätta, precis så är det. Som en drog som drar ut en
      tack!
      Kram
      Karin i solsken liksom du idag

      Radera
  4. Vad härligt att jag kan sitta här hemma och "resa":) Är livrädd för höga höjder och hisnar när jag ser stupen. Håller mej i stolen för säkerhets skull. Att själv resa känns just nu långt borta, MEN idag tänker jag ta mej ända till Töftö. Vilket äventyr:) Solig Söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gunilla,

      det är fint med bloggvärlden. Själv har jag varit både i NewYork, HongKong, Istanbul och Connecticut denna morgon.
      Men skulle gärna vara i Töftö också. Hoppas du får en fin äventyrsdag!
      Solig skön söndag!

      Karin

      Radera
  5. Jag skulle också kunna bli så där rädd! Visst är det lilla repet till staket bara en mental krycka men den är stark!
    Att gå dubbelvikt i 3 km skulle jag heller inte vilja och då har man ju inte ens ens utsikt.
    Tack för de underbart vackra bilderna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,

      Nu vet jag att jag kan bli det också:). Ingen trevlig känsla alls. Repet skulle nog ha varit en mycket god hjälp där vi gick. Mârio kände till det och såg allt annat än förtjust ut att vi hade tagit den vägen...

      Nog finns det roligare saker att göra än att gå dubbelvikt i tunnlar. Enda utsikten kantiga tak och vatten runt fötterna

      Radera
  6. Vilken strapatsrik vandring. Jag hade aldrig fixat det. För månge herrans år sen var jag med min pojkvän (numera make) och fiskade på Kullenklipporna vid Öresund. Det är ca 50 år sen, men jag minns fortfarande den panik jag kände inför hur jag skulle ta mig därifrån. Trevlig helg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gunnel,

      egentligen kan man alltid förvänta sig strapatser när man vandrar levada, men för det mesta är det lugnt och bra. Nog kände jag att jag gärna hade backat tillbaka en bit, men det var ju just det som jag just hade klarat:O och inte ville göra om. Det är bara att fortsätta...Det har aldrig hänt mig tidigare att jag har blivit så rädd som den här gången. Ingen trevlig upplevelse alls men jag tror att det var lärorikt.
      Trevlig helg

      Radera
  7. Vackert promenadstråk, men personligen skulle jag aldrig våga vandra på såna smala vägar.
    Men jag tror att viss feghet kommer med åren.

    Ha en fortsatt bra dag
    susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Susanne,Zoega,

      egentligen är det en arbetsväg för dem som använder sig av vattenlederna(levadorna) och så har turister och andra också börjat nyttja dem. Nu hör de till en av de mera attraktiva turistmålen...vackert är det onekligen, men någon direkt promenadstråk är det inte, bara ibland. Det är definitivt inte någonting för den som har höjdskräck i alla fall...ibland vandrar man på 1000 meters och högre höjd.
      Kanske det är så som du säger, att man blir fegare med åren...

      Ha det gott du med!
      Karin:)

      Radera
    2. Jag har definitivt höjdskräck, kan inte ens stå på en stege

      Boken ´´hanteringen av odöda´´ är en suggestiv roman om hur Stockholm drabbas av en ofattbar händelse som ingen vet hur de ska hantera.

      Det är en skräckroman av klassiskt snitt, men även 1 mycket gripande berättelse som trotsar själva döden.

      Jag är en riktig bokmal, och om du gillar att läsa kanske jag kan rekommendera andra böcker
      mvh susanne

      Radera
    3. Susanne, Zoega,

      då skall du hålla dig nere på marken!:)

      Du får gärna rekommendera böcker. Jag tycker mycket om att läsa och gör det så snart jag har möjlighet. Nu kommer jag in i en tid då tiden inte räcker till så mycket som annars, men en stund nu och då innan John Blund strör sand i ögonen brukar jag alltid ta mig.

      Karin

      Radera
    4. OK, tack för tipset.
      Kanske jag ska starta en bok-blogg, där jag rekommenderat bra alster.
      Hör av mig ifall jag startat detta projekt, men även his mej är tid en bristvara

      Radera
    5. Zoega59,

      gör det gärna om du har tid och ork. Bäst att ta det som det kommer. Vi har nog alla samma problem vad gäller tiden:)Den vill inte räcka till.

      Radera
  8. Jag kan genast säga att jag iNTE skulle vågat göra den stapats ni gjorde. Jag hade blivit förlamad av skräck. ÄR så höjdrädd.
    DU är modig, och du har precis rätt inställning. Det måste pressas igenom för att man ska kunna komma ut på andra sidan skräcken.
    Jag är helt säkert på att jag blivit fegare med åren vad gäller så mkt, från nöjesparker till strapatser.
    Du var modig som ens gick upp på de där höjderna...gulp!!!
    KRAMAR!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annika,

      Är man höjdrädd så skall man inte gå där, så enkelt är det.
      Jag är inte särskilt modig, men jag tycker om att vandra längs levada, jag tycker om höjder, fastän jag på den här vandringen fick panik för att det var oskyddat, smalt, halt och svårt att forcera p.g.a. ett utskjutande bergsparti. Rakt nedanför var det bara stupet...det var det jag plötsligt kom på. Annars har jag inte några problem med höjder och jag kommer säkert att gå samma avsnitt igen. Det spelar heller ingen roll om det är tusen meter eller högre
      Det är sådana höjder och högre som vi är på när vi är på Madeira. När vi vandrade med Olgakatt, hennes första levada var vi på dubbelt högre ställen..det här var egentligen inte särskilt svårt...jag bara fick panik, helt oväntat och det var en ny känsla att bli rädd för min del. Jag bearbetar den fortfarande...själva känslan

      Det var inte någon särskilt stor strapats, du skulle se hur en del människor mera eller mindre springer den sträcka som vi gick i lugn takt. Men man skall givetvis vara försiktig

      Kramar!

      Radera
  9. Himmel och pannkaka att du bara törs ! Minns mig själv när jag för 20 år sen stod och vrålade på en ganska bred väg på Gibraltar och alla skrattade och jag som var livrädd !! Bilderna tilltalar mig mer och jag håller verkligen med dig att rötter kan vara riktigt vackra ! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. eWa,

      jag tycker om det! Mycket!
      Har nog blivit lite bergtagen, tror jag:)
      Man borde nog ta mera foton på rötter...de är så levande
      Kram!

      Radera
  10. Ja, du var modig!! Vilken vandring. Så vacker men absolut inte för vem som helst. Den kräver också god kondition kan jag tänka mig.

    Jag har blivit mycket fegare med åren vad gäller höjd, sånt som snurrar och går snabbt.

    Kram och tack för att du delade med dig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta,

      tack! Jag tycker att modig är ett stort ord när det gäller min insats i det hela, men det beror säkert på vad man jämför med. God kondition får man om inte annat:)

      Antagligen är det helt naturligt att man blir försiktigare med åren och åldern. Man tänker till litet extra..på både gott och ont

      Kram till dig Lotta!
      Hoppas du får en fin dag!

      Radera