lördag 10 mars 2012

På andra sidan grinden.....


Vi lirkade loss järntråden som grinden var fastsatt med, gick igenom och virade fast allting på nytt innan vi vandrade vidare längs levada do Moinho. ( del 1 av vandringen här) Vi visste inte vad som väntade men utgick ifrån att grinden var till för att hålla kor på utsidan...skulle vi möta på patrull var det bara att svänga och gå samma långa väg tillbaka igen. Sådant händer nu och då när man vandrar levada. Man får räkna med det mesta
Vi såg en hel del bananpassionsfrukter hängande i sina "lianer" litet varstans, i många olika faser från pyttesmå till större och så gott som mogna. Nej, vi åt dem inte utan lät dem hänga kvar så att ortsbefolkningen kunde plocka och sälja på marknader. Jag har för mig att de kostar 40-50 cent per styck på Mercadon i Funchal. Det skall många till för att få litet inkomster...däremot har jag tagit några frön med mig hem från köpebananpassionsfrukter och sått dem. De har inte behagat titta upp ännu. Få se om de gör det?
En lilja av något slag...Mârio berättade att de är så vanliga:) För oss var de ovanliga i alla fall

Känslan av att befinna sig i en äventyrsfilm infann sig litet nu och då....stämningen, färgerna, fukten...små trappsteg mitt i allt som försvann uppåt...
Knaster av torra ormbunkar under sulorna, ginstfält och tomteskägg på kvistar
Det finns hur mycket som helst att titta på för den som är intresserad av växter
En ticka, svamp på ett döende träd. Vi vandrade genom varierande snårskog av spanskrör, högt gräs, fruktträd och mängder av annat, på höjder bland pinjer, eucalyptus, lager....efter ett par, tre kilometer....
kom vi plötsligt ut på någons vedbacke...så där bara. Vedhuggaren berättade för Mârio att grinden var till för att hålla korna på rätt sida....så då visste vi det och med den fina utsikten mot Atlanten bakom oss vandrade vi vidare...
Allt som oftast fick vi ropa foot! åt varandra med betydelsen av att titta var du sätter fötterna annars så står du snart i en komocka....korna använder sig av levadastigarna de med..
Så vi vandrade fram där även korna vandrar och sprider lilje -eller irisknölar...på många ställen hittade jag små knölar som korna hade sparkat upp med sina klövar....
Jag tror att växten heter Monbretia, men är inte fullständigt säker på det så rätta mig gärna någon som känner till... Jag tog förstås några knölar med mig hem och har planterat dem i den gamla brödkorgen som byttes ut till en ny från Camacha i år
Och visst spirar de....en del har vuxit sig riktigt stora....enligt föreskrifter på Internet så skall de sättas djupt och det är det som gör mig betänklig om jag har rätt namn på skönheten. På Madeira ligger knölarna nästan ovan jord eller också har de bara ett tunt täcke jord över sig. Så jag har gjort likadant...inte planterat dem djupt alls. Den svenska Googleöversättningen på knölarna är glödlampor så jag får väl kalla växten till glödlampeiris:)
Vi avrundade vår levadavandring på ca 500 metershöjd ö.h. Just innan vi kom ut på vägen tog levadavattnet en hisklig fart....vi gick på trappan bredvid...
Medan vi väntade på Mârios fru Ligia som skulle hämta upp oss tittade vi in på en bar som bara fanns där mitt i allt i Ingenstans. Så är det överallt på Madeiras landsbygd. Och inte förstår man ett dugg hur de överhuvudtaget kan överleva. Medan jag drack min apelsinjuice och mitt sällskap drack varsin Coralöl, tittade vi med stora ögon på utbudet och den saliga blandningen. Vid ett bord bakom oss där vi satt på våra barstolar satt fyra äldre män och spelade kort så det hördes vida omkring. När någon av dem vann, högljutt, gick kvinnan i baren dit med en öl åt vinnaren och så fortsatte männen spela igen. Vi fick kallt därinne och bestämde oss för att gå litet längre ner mot Santa...vi skulle möta Ligia på vägen
I den kalla snålblåsten vajade vilda fuchsior på dikeskanterna längs vägen där vi vandrade fram

En gastkramande murgröna? Träden som blir omkramade dör sakta.....
Det finns många roliga intressanta små minnen som jag inte får plats med här. Det finns ju gränser, eller hur?...men för att göra en lång vandringshistoria något kortare, så hoppar jag över en del detaljer. Om du som läser fortfarande är vaken, så väntade Uffe och jag här  i Santa på att Mârio och Ligia skulle komma och hämta oss med bilarna. Sedan for vi till en av fiskebyarna på norra sidan av ön och åt middag med varandra alla sex. Mârio, Ligia, Charlotta, Sophia, Uffe och jag. En lång vandringsdag var till ända vid halvtiotiden på kvällen den dagen när vi var tillbaka på hotellet i Funchal ...tanken var att vi skulle vandra levada följande dag igen....


Idag firar vi vår 137:de månadsbröllopsdag!:) Ha en fin lördagskväll alla!

4 kommentarer:

  1. Grattis!! 137 månader låter mycket och det är ju jättebra ;)

    Vilken trollsk stämning under den här delen av vandringen. Så helpt plötsligt öppnar sig ett annat slags landskap, och en bar! Så spännande. Jag är enormt impad av hur långt ni gått och allt ni hunnit med varje dag. Ni har verkligen inte legat på latsidan här - njutning maximum!

    Jag såg en film från Korsika och blev så sugen på att åka dit.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta,

      tack!:)

      Stundtals så var det verkligen så:). Smått overkligt, faktiskt.
      Njutning maximum, ja!!:

      Korsika lär vara en väldigt fin ö att besöka.Oj, hur skall man hinna till alla underbara ställen i världen? Man får nog ta det filmbitsvis, tror jag.

      Kram!

      Radera
  2. Läste om Korsika ovan, ÅK DIT! Det är så vackert där..
    Dina bilder fascinerar, det känns så länge sedan jag upplevde sommar och grönska.
    De där minnena som inte får plats på bloggen, de är svåra att hantera. De bubblar liksom i en...och måste nästan alltid ut. Tror det är lyckokänslor..

    kramen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tina,

      mitt i allt så blir det så också! Korsika! Men längre fram:)
      Det måste vara lycka, för vad annars är det som bubblar?;)

      kramen!

      Radera