fredag 9 mars 2012

Levada do Moinho

Den andra måndagen vi var på Madeira tog Mârio oss med på en av sina rekognoseringsturer som han gör för att veta vilka levador som är lämpliga att ta med grupper på.  Mârio är legitimerad vandringsguide och vandrar otaliga mil varje år med folk från hela världen. Mestadels brukar hans lott vara att gå med folk som talar portugisiska, franska och engelska. Men det är som sagt viktigt att veta var man kan gå och var man inte kan gå. Nu fick vi vara hans försökskaniner, vilket vi villigt ställde upp på. När vi hade kört bil från Funchal till nordvästra sidan av ön, någonstans i bergen vid Ribeira da Cruz, 770 meter ö.h, så började vi gå uppåt...
Ganska raskt kom vi upp på högre höjder, men i motsats till tidigare smått karga omgivningar så kändes det nästan som att gå på en skogsföryngringsyta av något slag....att luften var ren var det inte något tvivel om. Det syntes på laven som växte överallt
Nedanför oss såg det ut som om det allra minst hade varit krig. Döda träd stod som spöken i allt det gröna. Skogsbränder är rätt vanliga på ön och någon gång, inte alltför längesedan har det brunnit här, kanske när stora delar av Madeira brann för ett par år sedan? Mycket förstördes då, men återväxten är expansiv..
Längre fram vandrade vi förbi eukalyptusträd av varierande storlek. När det brann härom året förstördes stora delar av Laurisilvaskogen och eukalyptusträden har tagit över väldigt mycket på gott och på ont
 Mârio skrattade glatt till när han såg "spindeln" i trädet. Vi var inte de första som hade vandrat där i alla fall:)
Jag vet inte om ni kan föreställa er hur det är att vandra under ljung, men det är precis det vi gör. Det växer hög trädljung överallt på höjderna. Vi var som små hober (Tolkiens värld) där vi gick på rad efter varandra under ett tak av ljung
Björnbärs-"lianer" hängde ner mellan trädljungens grenar och försökte ta fatt oss med sina taggigheter. Rena djungelkänslan uppstod, allt var fuktigt och löven på marken bidrog till en viss halka
Hej där!  Jag tyckte precis att det lät som om de viskade med varandra..."de kallas människor de där som går förbi"...tjittertjattertjattertjitter....
Levadan till vänster, stupet till höger och vi gick mitt emellan. Förstås:)!
Mârio ville visa oss källan till levadavattnet, 900 m ö.h., innan vi vände
tillbaka samma väg en liten bit. Stora stenar kan komma uppifrån om det vill sig illa. Men oftast sker det under oväder, fast ingen regel utan undantag. Man skall se upp!
Så småningom ändrade skogen karaktär och vi kom ut på ytor fulla av gultörel. Gultöreln är vass som bara den så det gäller att hålla sig på betryggande avstånd:)
 Mitt i allt detta hittade man både den ena och den andra skönheten. Jams syns på bilden
 Den vita kallan är mycket vanlig över hela ön...
 Gultörel på litet närmare håll
 Så här såg vägen ut rätt så länge där vi vandrade fram. Inte så pjåkigt alls, en annorlunda levadavandring
Svarta brända pinjeträd fanns litet här och där i snårskogen
Vi vandrade neråt igen, uppåt, neråt, uppåt, neråt. Så är det på Madeira. Vi hamnade så småningom vid en husruin av något slag. Vad månne detta har varit, vem har bott här? Jag tycker alltid att det är spännande att tänka på vad människor har gjort, levt av osv. Där fanns plötsligt ett bevis på att folk har  funnits mitt i ödemarken!

Ibland står man i vägen för fotografen när man fotograferar. Ett spännande ställe var det onekligen och ...
vi kom underfund med att det var en gammal vattenkvarn vi  hade "hittat" på vår vandring.Levadavattnet forsade fram på den tiden då kvarnen var i sin fulla prakt när man malade säd och annat  där. Så småningom ledde folk i byarna runt omkring stora delar av levadavattnet direkt till sina odlingar och områden nedanför höjderna där vi  redan hade vandrat fram. Vattnet forsade inte lika kraftfullt längre när det tappades/stals både här och där på avvägar mot kvarnen. Mârio filosoferade högt om hur det antagligen hade gått till innan man slutade använda sig av vattenkvarnen.
Vi stannade en liten stund och bara tittade oss omkring, var tysta och tänkte på alla dem som hade slitit här för sin brödföda, långt uppe i bergen. Här växte både murgröna, avocado, bananpassionsplantor och mycket annat. Djungelkänslan gjorde sig åter påmind
Vi gick vidare en liten bit. Sedan blev det plötsligt stopp och belägg! Vad månne detta betydde?Vi funderade en stund om vi skulle försöka lirka upp grinden och gå vidare. Betydde grinden kanske att levadastigen hade rasat eller var orsaken bara den att man hade stängt ute kor och getter? Eller stängt oss inne?
Hur vi gjorde berättar jag i nästa inlägg. Självklart så kunde vi inte stanna kvar på stället och blåsa såpbubblor som kvinnan på dagens dörr gör.  ( fotnot: Moinho betyder kvarn) Jag önskar alla en fin fredagskväll!

12 kommentarer:

  1. Men jag vill veta nu på en gång varför den grinden var stängd?! :))

    Vilka vackra bilder du visar och en underbar berättelse du skrivit. Spännande att läsa. Du är verkligen en begåvning Karin. En begåvning med god kondition, både du och Uffe, tycker jag det verkar som med tanke på så mycket som ni vandrade där!

    Faschinerande miljö, natur och säkert historia. Skulle verkligen vara spännande att kunna resa och se sånt som du visar och berättar om. Få se växligheten, känna dofterna och bara ta in hela alltet. Sen när man kommit hem får de sjunka in ordentligt. Hur känner du när du tittar på alla dina bilder från resor ni gör/gjort?

    Tack för fjällripan! De är faktiskt fina ;)

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. LyckligaPraliner,

      :D, du får vänta lite grann.

      Så roligt att du tycker om berättelsen. Tack!
      Skapligt god kondition skulle jag kanske säga själv. Men tanten hänger med:).

      Faktum är att jag börjar känna att det är dags att ta tag i vandringarna, berätta om dem på bloggen, för så mycket händer hela tiden så de känns nästan lite avlägsna just nu. Men jag kommer ganska fort in i vandringsstämningen när jag väl sätter igång:). Det gäller bara att minnas rätt. Tur nog kan jag fråga Uffe om jag blir osäker.

      Kram
      Karin

      Radera
  2. Vilken spännande och fin vandring ni var ute på. Du kan konsten att hålla en på halster och längta tills man får veta resten av berättelsen :-).
    Bloggen är ju bra som dagbok efter era resor. Skriver du ut nån gång som bloggbok?

    När jag ska klicka in mig som följare av din blogg, från min nya blogg så går det inte...det är bara från min gamla det går och där ligger jag kvar hos dig som följare :-).

    Önskar dig en finfin helg

    kram
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid,

      alla levadavandringar är väldigt olika och man vet inte riktigt hur man skall gå, var man hamnar. När vi går med Mârio vet vi ännu mindre, han drar iväg med oss på ett annat sätt. Jag har aldrig skrivit ut någon bloggbok, borde kanske göra det.

      Tur att du kan ligga kvar från din gamla blogg:).
      Önskar dig också en finfin helg!

      kram
      Karin

      Radera
  3. Vilken grej! Vandra med guide skulle jag vilja göra någon gång! Naturen såg härlig ut och att den ändrade karaktär. Livet är till för att njutas!
    Kram Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Coolaannna,

      Vi har vandrat utan guide många gånger tidigare, men också i grupp med guide. Att vi går med Mârio på hans rekognoseringsturer har med vår vänskap att göra. Han behöver ta reda på i vilket skick vissa levador är innan han tar ut grupper på dem och då är han glad att ha sällskap, de 14-15 km det ofta handlar om. Bonus för oss alla tre:).
      Det är härliga vandringar, mera spännande ibland än ibland.
      Livet skall njutas när det finns möjlighet därtill, ja!
      Kram
      Karin

      Radera
  4. Ni är så tuffa, gör spännande saker och njuter av naturen så nära som man kan komma den. Jag vill gärna vandra men har av någon anledning inte kommit mig för, att göra det på riktigt med bra skor, kläder, rygga ;)

    Vilken fantastisk dag och jag kan bara föreställa mig om man lägger till ljud och dofter till det här. Säkert tryggt också att ha en guide med.

    Dörren är läcker!

    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta,

      njaa, tuffa skulle jag inte säga att vi är men kanske smått vandringsgalna:)? Vi tycker om att röra på oss så här och det hjälper oss att bygga upp konditionen inför sommarsäsongen hemma. Perfekt tillika som vi också får uppleva mycket vackert, intressant och spännande, umgås med Mârio och ...ja, det är bara fördelar.
      Vandringarna tar ofta hela dagen, från tidig morgon tills mörkret tar över
      Det är toppen!!

      Kramar!

      Radera
  5. Minns dina levadabilder från förra årets resa. Den här vandringen var precis lika spännande. :)
    Jag gillar det där riktigt lummiga, gröna. Och det verkar man ju få i öveflöd på Madeira.
    Ytterligare en helt fantastisk dörr. Har man någon speciell dörrkultur på Madeira?
    Ha en fin helg! Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,

      alla vandringar är spännande på sitt sätt, mycket olika från gång till gång. Det handlar om att ge sig tid att upptäcka, titta sig omkring och inte bara "rusa levada", med blicken på klockan. Jag känner inte till om de har någon speciell dörrkultur. De här dörrarna har ju olika konstnärer målat samtidigt. Alla längs samma gata med små sidogränder.
      Ha en fin helg du med!
      Kramar!

      Radera
  6. Vilka sköna miljöer ni vandrat genom. Perfekt att ha Mario som guide - ett mervärde absolut. Vi har varit på Madeira sista veckan i april - första i maj samt en vecka i aug. I aug var det lite för överblommat för min smak.
    Men att vandra på våren verkar härligt.
    Har det månne hänt mycket med Madeira sedan vi var där för 10 år sen, vi borde nog åka dit igen för att kolla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mian,

      den här levadan som ligger på bloggen nu fortsätter i nästa inlägg:). Det är mervärde att ha Mârio med, absolut! När vi är där är det faktiskt vinter...våren kommer i slutet av februari-mars. Så stor skillnad tror jag inte att det är under de allra första månaderna av året men senare har jag förstått att det ändrar rätt så radikalt. Vi diskuterade just att vi borde fara dit under hösten någon gång också, bara för att få se andra växter som blommar.
      Det har hänt mängder på Madeira de allra senaste åren, översvämningar, stora ras med många döda, anlagd brand som tog ca 11 procent av den gamla Laurisilvaskogen...arbetslöshet och allt vad som detta ställer till med. I år kände vi ändå att framtidstron är på uppåtgående. De har det tufft på många sätt rent överlevnadsmässigt just nu men det börjar åter svänga. Men många har lämnat sina hem och flyttat till Brasilien och Portugal. Klasskillnaderna i samhället har ökat, men det börjar ljusna igen. Naturen är lika dynamisk som den alltid är:)
      Vi far dit igen i början av år 2013 om livet vill.

      Radera