tisdag 13 mars 2012

En liten märklig utmaning


Ni vet, när man känner att man egentligen inte ska fotografera och det tilltänkta föremålet med hela sin uppenbarelse och sitt kroppsspråk visar "att du gör det inte! jag icke tycka om turist, tycka turist trist" och man ändå  måste ta den där förbjudna bilden om det så skulle vara det sista man gör i livet. Så kändes det när jag gick förbi kvinnan som hade hängt sin tvätt på staget till en lyktstolpe just innan man viker av till Câmara de Lobos från strandpromenaden. Jag är glad att motljusbilden inte visar hennes bistra min som tillägnades min person just då. Jag är också glad att hon fastnade på bilden trots att jag låtsades titta på allt annat än henne....ungefär så där som katten gör innan den fångar sitt byte:)
Med till synes största intresse beundrade jag de små äggskalen till båtar som låg i havet nedanför
och visst, nog undrar jag hur man kan ta sig ut på stora Atlanten i så små båtar för att fiska....
Den här okända suckulenta skönheten beundrades också när jag några ögonblick senare och glad i hågen svängde om hörnet och visste att jag hade kvinnan med mig på minneskortet i kameran. Jag kände mig skurkaktigt glad och uppsluppen:). Varför vet jag inte. Inte för att jag klampade mig in i hennes integritet, nejnej...Skratta inte nu, men det var litet som att möta mig själv...jag ser säkert så där bestämd ut jag också när det kommer till kritan. Tror jag. Synd att jag inte kan portugisiska. Jag är säker på att vi skulle ha haft mycket trevligt tillsammans över en kopp te eller kaffe...Suttit där och skrattat oss ömma i magskinnen så vi hade ramlat baklänges med fötterna rakt upp i luften....Så var mina funderingar
när vi några steg efteråt kom till hotellet där Churchill alltid bodde när han var på Madeira. Det går knappast att ta miste på det:)
Den här utsikten har säkerligen blivit målad  många gånger av honom
likaså den här som ligger rakt nedanför den plats
där han brukade sitta med sitt staffli framför sig. En skylt i det vänstra övre hörnet på bilden visar hans plats. Jag har ingen aning om hur god han var som konstnär, men oberoende av det, så var det säkert väldigt avkopplande att sitta där uppe på balkongen och glömma alla världsliga problem för några ögonblick
Inte utan att man ännu kunde känna cigarrdoften när vi gick förbi in i den lilla "fiskarbyn" som jag återkommer till igen någon gång längre fram här på bloggen
Onsdagens dörr visar hur man fiskar espada
Nu väntar någonting annat bakom knuten!
Vill ni så syns vi här på torsdag igen!
Ha det gott!

24 kommentarer:

  1. Paff....skev i förra inlägget och paff ett nytt fladdrar in igen....Härliga bilder...otroligt vackert. Jaha,bakom knut väntar det nåt..och vi får vänta på dig till till torsdag..desto bättre..att vänta på nå gott...kram kram och ha en bra onsdag..+puss

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oljekritan,

      paffpaff-kram!;)

      Radera
  2. Den översta bilden är gudomlig. Åh, vad jag gillar bilder som förmedlar och levererar.

    Och du...sluta aldrig blogga <3

    Kram Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Coolaannna,

      du förstår säkert att jag bara måste föreviga den även om jag trodde att jag skulle falla död ner när hon tittade ilsket på mig, den söta damen som var trött på turister.

      <3-Kram
      Karin

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingrid,

      nu dribblade jag allt bort din fina kommentar, tur nog hann jag läsa den innan jag "fixade" till det helt i misstag. Förlåt!
      Ja, litet farligt levde jag nog, hon kunde ju ha vippat mig över kanten ner i havet också:).
      Låter fint att du har haft det trevligt, tittar in och ser om du har skrivit någonting.
      kramar!

      Radera
  4. Så är det Karin! Man måste trycka, vill trycka, bilden måste bli av helt enkelt! Och den blev härlig din bild. Det känns ibland busigt, en aningen på gränsen, men ändå. Det får hända och ljust den här damen är dessutom lagom placerad vid motljuset.

    Älskar bilderna på de små båtarna!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta,

      Just det!:) Ibland bara måste man, kosta vad det kosta vill.
      Småbåtarna är som leksaksbåtar, guppiga och litet Robert Brobergiga.

      Kram

      Radera
  5. Ibland får man "ta för sig". :) Ser ut som en riktig proffsbild med kvinnan i motljuset.
    Båtarna och fisken som torkar är ju bara för härliga.
    Om jag någon gång har mitt eget hus skall jag se till att ha en dörr som har mycket personlighet. Vanliga dörrar är ju för trista.
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,

      Man måste!:) Jag tyckte om kvinnan som visade väldigt stark integritet. Vad jag vet så är det bara i Câmara de Lobos som de torkar fisk på gammalt sätt.
      Jag har tänkt lika som du, men vet inte hur jag skall måla dörren ännu...
      Kramar!

      Radera
  6. Jag har ibland varit just i den situationen, men inte vågat...dumt egentligen! Bilden förmedlar mycket, och ännu mera tillsammans med din text. Man vet ju aldrig vad som kunde hända, och att fantisera är bra för själen!
    Duktiga du, bild- och ordkonstnär!
    kram
    Ann-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ann-Mari,

      :D, det kändes som om jag gjorde det med livet som insats. Nästan, så jag smög verkligen bilden åt mig.
      Var till Helsingfors under onsdagen på mässa och gick igenom Metos-avdelningen utan att se din käre make.
      Kram
      Karin

      Radera
  7. LIte obehag får man stå ut med för Konstens skull. Jag brukar fråga ibland om jag får ta ett kort - men bara om jag nästan är säker på att få ett positivt svar :-). Det är bra med en väldigt liten kamera ibland, min stora systemkamera går ju inte att gömma undan lika lätt.
    Härliga bilder och vackra färger!
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Musikanta,

      egentligen var det inte ens obehagligt, utan mera utmanande. Jag skulle kanske också ha frågat, men dels så visade hon så tydligt att hon inte tyckte om att jag fotograferade, dels kunde vi inte samma språk så....
      Tack!
      Kram

      Radera
  8. Jomen, där har vi nog ALLA varit. Alla har vi plåtat ngn, eller ngt, vi inte "ska". Ibland går det inte att låta bli.
    Man försöker låtsas att ta på annat, "vissel, vissel".
    När jag har min ajfån med har det hänt att jag låtsats skicka ett SMS, men då har jag istället plåtat ngt, eller ngn...
    Inte lika lätt med en systemkamera.
    Jag förstår SÅ väl att du inte kunde motstå kvinnan och tvätten, för aldrig det.
    SÅ fint.
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annika,

      just så är det! Visselvissel...:)
      Kunde absolut inte motstå tvätthängandet och härliga henne.
      Tack!
      Kram!

      Radera
  9. Jag är glad att du tog bilden! Hade nog haft svårt att tro dig annars om du berättat om någon som hänger sin tvätt i lyktstolpens stag.
    Fina bilder! Det är roligt att se lite från Madeira, där jag aldrig har varit.

    Tack för "lycka till"! Tror vi behöver det.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krönikören,

      Me too!:) Kvinnor är praktiska varelser, man tager vad man haver och torktiden måste ha varit lika med noll. Tänk att hänga tvätt över Atlanten!

      Ni behöver mycket lycka till!
      Kram

      Radera
  10. Det finns rätt mycket konst av Churchill på nätet. Här finns över hundra målningar: http://www.museumsyndicate.com/item.php?item=24206
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Margaretha,

      tack för hjälpen! Skall studera konst en stund framöver...

      Karin

      Radera
  11. Jag har bläddrat igenom min Madeira-flora men inte hittat något som med säkerhet kan härledas till din lilla gula blomma. Min väninna kan portugisiska och de gånger vi har umgåtts med portugisiska damer har det bland annat handlat om vilka örter som botar olika krämpor eller vilka länder de uppvuxna barnen har flyttat till. De stannar inte kvar på Madeira om de det minsta företagsamhet. Precis som på Öland alltså!
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ölandsvindar,

      Vi har också bläddrat oss igenom alla våra floraböcker från Madeira men hittar inte namnet på suckulenten. Den fanns i riklig mängd just på väg in i den Câmara de Lobos, när man kommer gåendes förbi Churchill´s. Nästa gång vi far dit skall jag studera växten mera noggrant. Det är en klar tillgång att kunna språk, synd att jag bara förstår portugisiska rent textligt till en viss grad, men inte ett jota när de sätter igång och pratar:).
      Ungefär som här också, mina båda och många andras barn har flyttat härifrån men de brukar återkomma när de blir äldre:)
      Kram
      Karin

      Radera
  12. Tråkigt som sagt att folk inte blir glada längre av att bli fotade, om det varit för 15 år sedan hade hon säkert lett mot dig!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. eva i Aten,

      på sätt och vis kan jag förstå henne och andra i hennes situation. Man märker att många är rejält trötta på turisterna som finns där året runt och den här damen bodde precis vid "stråket". Ändå vet de att de är mycket beroende av att turisterna som finns. Ibland är svärdet tveeggat:)
      Kram

      Radera