måndag 20 februari 2012

Det långsträckta området vid havet....


är ungefär vad Paúl do Mar betyder.
 Paúl do Mar är ingen stad utan en del av kommunen Calheta. 
Orten är närmast en församling (freguesa) på knappt 1000 personer,
 vars kyrka är helgad åt Santo Amaro.
Människorna lever i huvudsak på fiske, bananodling och turism. 
Bl.a. båtturer arrangeras för att se delfiner och valar.
 Naturligtvis så finns det vilda gatuhundar där också. 
Den på bilden kom till vårt bord i anslutning till det café, matställe som vi besökte.
 Mârios medhavda kastanjekakor föll i smaken för både den och 
en annan lurvig sak som jag inte har någon bild på. 
Hundens ena öra stod rakt upp hela tiden.
Dagens rätt! Man behöver inte krångla till livet!:)
Vi vandrade vidare mot målet genom gränderna på orten. Den gröna färgen piggar upp

Så gott som på alla hus finns en madonnabild målad på kakel, 
alla med samma motiv i stort sett, men ändå väldigt olika

Huset till vänster i bild är till salu om någon känner sig hågad för att köpa en sommarvilla i Paúl do Mar. Det består bara av väggar och ett halvt tak så jag kan tänka mig att priset är väldigt förmånligt. Många hus har lämnats åt sitt öde på ön, folk har flyttat till Brasilien och till Portugal


En personlig brevlåda vandrade vi förbi...

Ibland tänker man på bloggvänner när man minst anar.
 Av en ougrundlig anledning så gick tankarna till The Shed och Tina!:)
 Hon skulle få dörrarna att se helt nya ut efter någon dag...litet snickrande och så målfärg på.

Stenbumlingar har tippats utanför strandmuren mot havet för att dämpa vågornas framfart

Ett tag trodde jag att jag såg sjölejon, valrossar eller sälar i vågorna...

men det var ett gäng surfare som utmanande vågkammarna. Paúl do Mar var värd för World Surfing Championsships i början av 2000-talet. Vi tyckte att det var mycket slit för att få stå på brädorna några få till synes sekunder. Kanske det nästan var stiltje denna dag då vi var där?
En vanlig syn. Fiskare hade bröd med sig till agn och några hinkar för fångad fisk. 
Jag har aldrig sett en kvinna fiska på Madeira ännu. 
Kanske jag måste bli den första själv?

Vi kom till vägs ände innan det åter var dags för klättring och vandring uppåt...
Kloka kvinnor som Olgakatt och jag var så tog vi beslut om att vi nog var Menisktanter
 istället för Pantertanter precis just den stunden:). 
Uffe och Mârio fick gå ensamma upp mot höjderna
Så snart vi hade vinkat av dem så tyckte Olgakatt 
att det skulle smaka med en kopp kaffe och en glass för oss två. 
Jag var inte sen att tacka ja till förslaget:)
Och där satt vi och hade det jätteskönt i solskenet, 
pratade om dittan och dattan och hade det bara bra,
 medan vårt sällskap stretade uppåt mot höjderna ovanför oss i sitt anletes svett. Helt frivilligt!!

Uppåt kom vi också i ilfart. 
Mârios hustru Ligia och hennes mor hämtade oss med bil
och fastän Uffe i ett senare skede berättade 
att vi hade varit kloka som stannade i caféet och åt glass,
 på grund av att vägen upp hade varit mycket svår att gå,
 så är jag övertygad om att vi levde farligt en liten stund vi också
 när Ligia körde oss längs serpentinvägarna mot målet.
 Det ligger nog någonting i påståendet att världens alla rallyförare
 har gått miste om någonting när inte Madeira 
har varit med och representerat sin ö i tävlingssammanhang.
Det blev jag  övertygad om när Olgakatt
 och jag for av och an som vantar i baksätet på Ligias bil.
 Vilket ämne till rallyförare har inte världen missat? 
Nå, jag överdriver kanske en aning, men .....
Uffe hade förväntat sig att få se oss när de klättrade uppåt, 
men vi hade det så bra där vi var nere i caféet vid betongbryggan/piren.
 Vi trodde att det skulle ta mycket längre tid för herrarna 
att ta sig till slutmålet än vad det gjorde, men det gick undan...




trots att det stundom hade varit så brant att man ibland kunde stå upprätt när man lade handen på stigen.
Några bilder togs knappt inte alls, för det var viktigt att se var man lade fötterna fick vi oss berättat. Undrar nog om jag ändå inte måste klättra upp där jag också någon gång, bara för att få se hur det ser ut?:) Men jag tänker inte ta mig upp på bara en timme...det får ta tid...min tid
Vi njöt alla en stund i varandras sällskap och tittade förstås efter var någonstans vi hade börjat vår färd. Högt däruppe på berget kan man skönja några tak. Senare har jag fått veta att stigen som vi gick nerför heter Paúl do Mar Royal Path...undrar om kungligheterna gick själva eller blev burna?
Efter en stund lämnade vi Restaurante o Precipicio (betyder stup, avgrund, bråddjup). Fyndigt!:)
Och medan vi lugnt och stilla fick åka i Mârios bil mot Funchal,( inget rallyliv längre...)
visade Atlanten sig från sin allra bästa sida.
Olgakatt och vi vandrade senare ut i Funchal i lördagskvällen
och åt en avskedsmiddag för henne
 innan hon följande dag tog planet tillbaka till Svedala.
Dagens dörr får symbolisera klättrandet både neråt (neffrö*) och uppåt (uffrö*) den dagen det begav sig:)
** så sade min mormor.

Idag har vi haft besök av två ryska journalister,
( i sällskap av Visit Alands Annika Grönlund), 
som ville veta mera om vårt eko-bageri, -café och hela vår rörelse. 
Sommarsäsongen är under uppsegling, många förberedelser är på gång 
men mera om detta i ett senare skede.:) 

Nu blir det någon dag med annat än Madeira på bloggen, tror jag:)
Romantik och ovanor är på gång...få se vad jag hittar på?

26 kommentarer:

  1. Så mkt äventyr ni fått vara med om, även om damerna var kloka och höll sig på glassbaren i stället för fotvandring med besvärlig terräng..Verkligen vackra bilder och fin natur..förstår att nå återser det landet fler gånger..Verkar varit behaglig temperatur också, inte för varmt och svettigt ej heller för kallt..
    Nu har du också fått mig nyfiken på Bo Sommarströms teori...Ingen idé jag frågar mor, hon har inte koll på nåt nuförtiden..
    Men jag ska stilla mig, ska jag..hihi..
    kram min kära kusin...nu är det snart kväller..godnatt

    SvaraRadera
  2. Oljekritan,

    äventyr finns det gott om, trevliga sådana på ön i Atlanten. Det blir några till så småningom
    Jag får nog ta Bo´s funderingar en annan gång...nu hänger ögonlocken mot golvet neder. Schnubig och febrig är din kusin på den här sidan pölen.
    Ha det gott och dröm vackert!
    Kramkram
    Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krya på dig och dröm gott..igen nattikram

      Radera
    2. Oljekritan,

      tack söta Karina för omtanken! Kryar på mig så mycket jag hinner.)
      Morgonkram!

      Radera
  3. Vilken STRAPATS!!
    Vette tusan om jag ens vågar mig upp där! MED bil alltså! :-) Jag är får skakningar av serpentinvägar , gulp!
    NI är MODIGA!!!
    Verkligen!
    Gillar brevlådan!! och dörren, såklart!!
    Surfstranden så stenig! OCH ja, det ser ganska lugnt ut i vattnet för dem, så det var nog en dag med stiltje för vana surfare.
    kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annika,

      både ock, faktiskt. Det handlar mycket om ens egen kondition och styrka, hur man är i skick.
      Av naturliga skäl så är ön ett enda virrvarr av serpentinvägar. Nåja, modiga och modiga, det kan nog diskuteras..:)
      Ha en fin dag!
      Kram!

      Radera
  4. Jag njuter av att läsa dina reseskildringar med vackra och ofta talande bildet. Du skall absolut bli den första kvinnliga fiskaren på Madeira :-)
    Kram,
    Ann-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ann-Mari,

      tack för att du följer med! Tycker om det!
      Ett spankrör med fiskebragder torde gå bra, kanske.
      Får testa nästa år:)
      Kram
      Karin

      Radera
  5. Vilken resa det här har varit, helt i min smak. Ni har rört er verkligen på olika nivåer. Gillar det här med kaffe och en glass ;)

    Vilka vyer, vilka hus, vilken natur! Min bästa väns pappa är där just nu. Han tyckte det var så kasst väder i Sverige så han bestämde sig för att stanna lite länge än vad han planerat. Låter som ett bra beslut när jag ser dina bilder!

    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta,

      resan är förstås inte slut ännu, vi gick några levadavandringar och litet till innan vi själva satte oss på planet mot den kalla nord:). Vi tycker om att röra oss på det här sättet, tillika som man får se så mycket vackert och lära sig mera om andra människors kultur.
      Det smakade, jag lovar, en en Oléglass (tysk) och kaffe.

      Bara för några dagar sedan så var det stor karneval i Funchal så förmodligen fick din pappas vän vara med om all denna prakt.

      kramar!

      Radera
  6. Huset som är till salu ser ut att ha fin utsikt i alla fall. Ni gjorde helt rätt i att inte följa med och klättra upp, jag tycker du ska nöja dig med Uffes bilder även i framtiden. Det där med att det var svårt att fotografera p.g.a. att man måste titta var man sätter fötterna verkar väldigt oroväckande, tycker jag.

    Härliga bilder som vanligt.
    Kram från Ingrid och hälsa Uffe!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Musikanta,

      huset är närmsta granne till vågorna i Atlanten:). Magnifik plats, helt säkert. Den här gången gjorde vi helt rätt att inte gå med uppåt, våra knän sade ifrån, helt enkelt och eftersom jag också skulle vandra en vecka till, ville jag inte äventyra de möjligheterna med att överanstränga de pånyttfödda muskler som gjorde sig påminda. Och glass är ju alltid gott:).
      Det finns många ställen där man skall stå väldigt stadigt när man fotograferar vyer och annat på den ön som har vulkanisk bergart, vilket betyder att underlaget inte är det vi är vana med som har granit under våra fötter för jämnan.
      Tack Musikanta, Uffe hälsar tillbaka!
      Kram!

      Radera
  7. Det är så härligt att se bilder på gamla hus och miljöer med gammal kultur. Här i "the Wild West" ;) ser det mesta likadant ut. Fyrkantiga lådor. Tycker du och Olgakatt gjorde klokt i att stanna kvar på lägre höjder och njuta av en glass. :) Krya på dig Karin. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,

      den där speciella patinan finns nästan bara på äldre hus, den som skiner trots att allting nästan är förfallet, den som talar sitt tydliga språk om flydda tider. Nu blir jag nästan ruckelromantisk, haha..
      Att njuta en glass är också en av livets höjdpunkter:)
      Tack, jag gör mitt bästa mellan nysningar, rinnande ögon och hostattacker.
      Kramar från Karin i pappersnäsduksmiljön

      Radera
  8. Känner mig så säker då jag sitter här på min stol och inte i en bil längs serpentinvägarna. Vågade du faktiskt titta ut? :)

    Intressant läsning ännu en gång, med fina bilder!

    Vad har ni för ovanor och romantik på gång???

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lisbet,

      från bilen och bilvägarna vågar jag titta hur mycket som helst, när jag vandrar på smala stigar uppe på höga höjder är det bättre stundtals att titta rakt in i bergväggen än att titta över stupet.

      Tack!:) Ovana, Real Life-utmaning från Yohanna i Las Palmas och Romantiska platser- utmaning från the Big apple-girls är någonting jag i ett svagt ögonblick har lovat att delta i och skriva någonting om i onsdagens inlägg. Det är på gång!

      Radera
  9. Kastanjekakor, så gott! Vanligt på Korsika, köper alltid med mig hem..
    Ja men Karin, du läser allt tankar du. Fast lite före då, dörrarna hade definitivt fått ett nytt bättre liv hos mig. Jag lade själv märke till hur jag ryckte till då jag såg bilden!!
    Du är rolig du!

    KRAM o ha en bra dag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tina,

      egentligen skall man väl skriva kastanjemjölskakor med honung, för sådana var ingredienserna. Jättegoda för övrigt. Det tyckte jyckarna också:)

      Förstod ju detta, att dörrarnas öde skulle ha blivit ett helt annat om du hade fått ta hand om dem. De ser för övrigt ut att vara i rätt gott skick, där de ligger på en öppen soptipp längs en av gränderna i Paúl do Mar. Synd att jag inte kunde sätta frimärken på och sända dem till Göteborg:).

      KRAM och ha en lika bra dag!

      Radera
  10. Tack! Vilken inspiration och vilka vackra bilder. Vissa är underbara men för höga för mig ;) Tur någon vågar att klättra upp så vi andra kan få se utsikten!

    Gillar gränderna och Madonnan och jaa...allt!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Coolaannna,

      Tack för att du tittar in här! Jag blir glad över ditt besök. Utsikterna kan vara väldigt hisnande ibland, verkligen.
      Gränderna är fina att vandra i, skyddade som de är för Atlantens vågor av husen som står på strandsidan. Kan tänka mig att det också kan vara rätt pinande vind där emellanåt:).

      Kram!

      Radera
  11. Vilka vackra och målande foton du visar...kram 3 tanter.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tre tanter,

      tack! Det är inte någon större konst när det finns så mycket att ta av i all färgrikhet och all vacker natur.
      Tre kramar till tanterna!:)
      Karin

      Radera
  12. Fler härliga bilder, tack tack...de verkar ha känsla för starka färger där på ön ! Det gröna huset är ju bara så häftigt :) Hisnande bilder att titta på för mig som lider av svindel men jag önskar jag hade klarat av en sådan vandring.
    Måster vara helt underbart...kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. eWa,

      de har känsla, så uppfattar jag det också. Man blir glad av färger.
      Tur att du inte får svindel av mina bilder. Skönt. Det kommer flere levadavandringar och annat så småningom..
      Det är storslaget väldigt många gånger!
      kram

      Radera
  13. Hisnande vackra bilder. Bilden på hunden fastnar jag för såklart:) Som urtyp för en street-smart jycke. Vilka ögon! Du skulle kunna ha en fotoutställning med alla fantastiska dörrar i sommar. Så långt från diktatoriska stadsarkitekter man kan komma.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Karin på FOX,

      hisnande är ordet. Jag tycker också om hundens ögon. De är street-smarta så gott som allihopa. Det kommer flere bilder av ljuvligheterna. Jag skulle gärna ha tagit hand om några av dem.
      Bra idé! Har inte ens tänkt själv i de banorna. Nu har vi en utställning på gång inför sommaren, men kanske på annat sätt ett annat år eller i trappan upp till Gula salen. Tack!Måste grunna på tanken du födde åt mig.

      Radera