söndag 19 februari 2012

Allting är relativt....

Över takåsarna i Prazeres kunde vi se ett blånande Atlanten

På Mârios förslag gick vi den stig som leder till Paùl do Mar, 537 meter längre ner

På skylten vid start så hade de 537 metrarna plötsligt  blivit 1,8 km;)

En annan skylt erbjöd särskild zonterapi. Att vandra barfota på kottar:) Men vi hade andra planer


Vi skulle ta oss till byn uppe på andra sidan bergen. Man kan se de vita husen i byn...
Innan vi började klättra uppåt så måste vi ta oss ner till Paùl do Mar 
Så vi började gå. Den trappförsedda stenbelagda stigen är brant. Brantare än vad kameran berättar. Det gällde att gå försiktigt, trappstegen var obefintliga och vi var glada över att det inte regnade. Då skulle det ha blivit halt också.

Längre vi kom på vår "korta" vandring nedåt, allt tjusigare vyer visade sig för oss
Som en fluga på väggen? Någon lever där på bergsväggen, odlar sin mat och trivs antagligen som fisken i vattnet trots läget utan bilväg och annan framkomlighet än att gå till fots
På flere ställen under vandringen neråt så försvann stigen i intet, tycktes det som, men naturligtvis så fanns den alltid bakom krönet och slingrade sig vidare i olika riktningar där det hade varit lämpligt att bygga den någon gång för längesedan
Madeiras stolthet
Man skall ju aldrig tro att man är ensam i naturen...någon har också etsat sina initialer i kaktusen, en mycket vanlig syn på ön för övrigt
Vad är det där för en grotta? frågade jag Mârio. Genvägen till hotellet,svarade han och ledde oss vidare längs stigen som man kan skönja i vänstra nedre kanten av fotografiet. Vi skulle inte till hotellet, vi skulle neråt...

Vi skulle dit ner, där man kan se en del av stigen slingra sig vidare mot Paùl do Mar
Ett tag trodde jag att vi hade förirrat oss fram till Fantomens grotta:), sen kom jag på att vi inte var i den bengaliska djungeln
Men icke sá Nicke, vidare neråt, neråt...

Det är jättesvårt att förklara hur terrängen var, men om ni tror det eller inte så kom vi ner här någonstans, hur vi nu än bar oss åt!?
Här bär Olgakatt och jag oss åt:). Steg om steg tog vi oss neråt. Allting är mycket, mycket brantare än det ser ut på bild

"Infödingarna" har inte problem med att ta sig ner i alla fall. Mârio var nere när vi fortfarande tragglade på i "trappstegen". Uffe väntade ädelmodigt på oss damer eller kanske han bara ville ta ett foto av Mârio på avstånd? ( Nu blev jag osäker....på ädelmodet, alltså;))
Nästan nere fanns en naturlig liten bassäng. En simtur?
Några stapplande steg väntade ännu ...man kan se "stigen med trappsteg" nere i högra hörnet av fotot
innan vi nådde samma flata nivå som båtarna i vinterskrud befann sig på

Det sista nålsögat...


och så stod vi stadigt igen, fastän smådarriga i knäna...pustpust...
We did it! Pantertanterna och Pumakillarna hade tagit sig ner från toppen på berget! Wow! Nu väntade toalettbesök, kaffe och medhavt dopp, men mera om detta i nästa inlägg om Madeira när vi vandrade vidare för att ta oss uppåt mot höjderna igen....


Dagens dörr! 
Ha en fin måndag !


16 kommentarer:

  1. Jag känner det i benen när jag följer med på promenaden - det ilar när jag ser branterna. Så jag hade nog inte klarat det i verkligheten...
    Fantastiska bilder och tufft av er att våga er på en sådan strapatsrik promenad - för det var det väl i alla fall. Ni måste ha varit ganska möra när ni äntligen kom ner!
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Musikanta,

      möra är bara förnamnet!:)
      Det är lite så att när man väl är i farten så är det bara att fortsätta, det är lika jobbigt att vända om.

      Kramar
      Karin

      Radera
  2. Underbar vandringstur, men läskig också! Jag skulle ha varit jätterädd att gå där! Fantastiska vyer dock, en sådan tur man aldrig glömmer!
    Ha en fin vecka, Karin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. eva i Aten,

      underbar och läskig:), helt rätt, men mest underbar trots knäkrämpor att gå nedför i stark lutning hela tiden. OM man skulle ha förstått hur det var att gå så kanske det inte hade blivit av, när man väl var nere så ville man inte ha det ogjort. Människan är anpassningsbar.
      Ha en fin vecka du också, Eva!

      Radera
  3. KAN tro att det vart BRANT där ni gick.
    Vilken upplevelse.
    Jag fastnade särskilt för första fotot idag. SÅ vackert.
    Men även de andra är superfina!
    skulle nog också varit lite skakig över er strapats.
    Spindeln skulle jag inte heller jubla över.
    FIN dörr såklart, igen!
    KRAM!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annika,

      jäpp:)! Men inte värre än att vi klarade det bra!
      Spindeln satt där den satt, brydde sig inte ett skvatt om några tossingar på vägen neråt och förbi kaktusen.;)
      Dörrmotivet symboliserar hur jag kände mig efter vandringen neråt. Steg för steg i långsam takt:)
      KRAM!

      Radera
  4. Jag får dåndimpen. Vilken vacker planet vi bor på!

    Du tar med oss på det här, trots att det är brant och du säkert hade fullt upp med att ta dig ner.
    Tack Karin! Och Uffe, som fångade lite spännande på vägen också....

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta,

      planeten är dundervacker på sina ställen!:)
      Det sköna med Mârio som ledare, är att han har en ängels tålamod, stannar och visar, pratar och pekar, tittar inte alls på klockan utan låter allt ha sin tid. På det sättet blir vandringarna så oerhört mycket mera berikande än om man stressade från ände till ände, som det många gånger är när man går i samlad trupp på äventyr.
      Uffe vinkar till dig!:)

      Kram!

      Radera
  5. Vilka vandringsstigar! Wow! Kan tänka mig att det blir farligt halt om det regnar. Vilken utsikt man har. Verkligen härligt att få följa med dig/er på dessa turer. :) Den där dörren var allt något extra. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Anne-Marie,

      en aning av det ovanligare slaget nog:). Att gå nedåt 1,8 km tar sin ut sin tribut i otränade knämuskler...
      Men som sagt, när man väl är nere och allting är genomfört så känns det bara bra och man vill inte ha det ogjort:).
      Kramar!

      Radera
  6. Jag, som tycker det är jobbigt att stå några steg upp på en stege, tittar med skräckblandad förtjusning på dina bilder. Jo, jag har nog varit vid alla stup på Madeira eftersom mina vänner där älskar att visa på alla utsikter, men ibland har jag stått några meter bakom de andra och inte gått ända fram till kanten.
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ölandsvindar,

      egentligen så var inte den här "promenaden" så stupande trots allt. Stigen var bred och där det var litet extra kymigt så fanns ett räcke som hjälper mentalt om inte annat. Att vandra levada kan vara väldigt mycket mera utsatt vad gäller stup, men har man obehag så skall man absolut inte vandra på sådana här ställen heller. Det skall ju vara roligt, fint och upplevelserikt. Inte en skräckvandring.
      Tur nog så finns det ställen att gå på som är annorlunda.
      Kram
      Karin

      Radera
    2. Fantastiska bilder men ont i knäna efteråt?
      Så vackert alltihop.
      Kram och tack från Eva i Tyresö

      Radera
    3. Eva i Tyresö,

      En fantastisk utsikt,absolut. Knäna gav sig till känna i nedförsgåendet...rätt så ansträngande att gå brant neråt i nästan två kilometer, men väl värt, trots allt.
      Kramar!

      Radera
  7. Får svindel när jag ser bilderna, men vackra är de! Vet ju av erfarenhet att stupen alltid är värre i verkligheten än på bild. Blir nervös när jag tänker på att mina kära ska dit snart. Å andra sidan klarade de sig levande förra gången.

    Välkommen att räkna matte hos mig, du missade ju bildgåtan och behöver revansch. :)

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ailas,

      Du sitter väl stadigt?:), för det kommer mera längre fram när jag hinner...
      Det är svårt att få till det på bild som det är i verkligheten, åtminstone för mig.
      Du behöver knappast vara orolig för dina kära. Alla går inte stigar och levador som vi gör, det finns snällare varianter. Många. Om man skall vandra levada överhuvudtaget? Man kan göra så mycket annat trevligt istället.
      Oj, utmanad! Måste förstås titta in och se om matematiken fortfarande finns därinne någonstans i arkivgömmorna

      Kram!

      Radera