söndag 1 januari 2012

Vi drog iväg mot medeltiden

i en liten vit Wolgswagen Golf, den 21 december....
Lutz stod på gaspedalen i ca 150 km:s fart och stundtals mera, liksom alla andra gör på Autobahn. Det gäller att hänga med i svängarna om man vill komma fram. Omnejden var av det mindre romantiska slaget fastän jag nog försökte fånga den så gott jag kunde från min plats i baksätet
Svitch, svitch, svitch.....längs resvägen kunde man se trakter, ofta med två kyrkor, en katolsk och en luthersk. Mängder av rovfåglar syntes men att fånga dem med kameran...nein, nein, Ich könnte nicht.:)
Fåglarna har naturligtvis mängder av mat som har gått trafikdöden till mötes längs vägkanterna
Hemska autobahn...brrr..
I den högra filen låg den tunga trafiken, vår tyska gps-röst hette Karin. Snyggt namn!:)
Vinodlingar finns intryckta överallt där det bara finns en liten möjlighet att odla någonting

Vår resa mot Rothenburg tog ca två timmar...
och när vi började närma oss den medeltida staden såg jag att julgubben(Sankta Nikolaus?) hade parkerat vid ett hotell längs vägen, där de hade lediga rum. Naturligtvis så blir ju tomtar också trötta. Och hungriga förstås.

Vi kom fram till stadsmuren och körde in genom en låg spännande port för att plötsligt befinna oss i en helt annan värld. En känsla av science fiction infann sig...var vi med i en film? På smala, kullerstensbelagda gator i små kvarter, drog vi fram till vårt hotell och körde in bakom en gammal låg träport där hotellets parkering var belägen. Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig att det fanns utrymme för bilar där. Synd nog så blev jag så häpen så jag glömde helt att jag hade en kamera i handen.
Det bor ca 12500 personer innanför och utanför ringmuren i Rothenburg. Innanför muren har man lyckats bibehålla det gamla trots att man bor rätt modernt....men det syns inte utåt
Från vårt hotellrum hade vi den här utsikten. Husen ligger tätt, tätt, tätt...
Vi gick ner i hotellrestaurangen och åt lunch i trevlig miljö. Jag åt "sauerbraten mit klößen", Uffe ente /and och de andra två, Lutz och Claudia valde korv med mos av något slag samt en kålrätt som såg ut som en bamsestor kåldolme. Vi lät som vanligt våra tallrikar gå runt så att vi alla kunde smaka av varandras mat. Det är alltid intressant att äta andra kulturers mat. Sauerbraten, surstek är gott, Klößen är potatis, råriven, formad till en boll och kokt. (Smakade Karlssons klister ungefär, förlåt, förlåt....men det lär också finnas många goda varianter.) Rödkål och rosenkål/brysselkål hör nästan alltid till och det äter jag väldigt gärna
Direkt utanför vårt hotell låg det långa lådor av något slag. Det visade sig vara fisksumpar på torra land. Nu var de inte i användning, men för längesedan användes de. På det sättet lyckades man hålla sig med färsk fisk. Fiskarna hade gott om uttrymme i sitt mörka tillfälliga viste

Vi började vår vandring mot stadens centrum.
Rothenburg ob der Taubern, uppstod på kullen ovanför floden Tauber. Romantische Straße, den romantiska vägen går förbi utanför stadsmuren. Stadens ursprung danades redan runt 960-talet.
Konrad 111 uppförde borgen Reichsburg år 1142 åt Hohenstaufiska ätten och runt den har staden sedan vuxit fram. År 1247 blev Rothenburg s.k. fri riksstad. Historiens vingslag kändes precis överallt där vi gick fram. Och inte bara dessa vingslag utan även dagens kommersiella sådana kändes av i de flesta små affärer som vi gick in och ut i. Vi var som horisontala jojon:)...men nästan ingenting inhandlades, vi var bara nyfikna på utbudet. Det finns mängder, och då menar jag verkligen mängder av precis allting och kanske mera därtill.
Från att ha vandrat i ett nästan folktomt Dirmstein dagen innan så kändes det helt annorlunda här. Förutom befolkningen så fanns det turister precis överallt, amerikanare, japaner, italienare, fransoser....ålänningar m.fl.....
Kockoklockor hur många som helst.....
Dockor, dockor och dockor. Det finns ett dockmuseum i staden som vi inte hann besöka
Marknadsplatsen, torget med den stora granen mitt på. Det fanns mängder av stånd överallt och ja, överallt:). In i gränderna längs torget, på andra torg...hela Rothenburg var som en enda stor julmarknad. Här satsar man på turismen minsann.
Märkligt nog, så hittade vi "äkta" Rothenburgskt hantverk här som påminde oerhört mycket om det maderianska, på saker vi har sett hemma, i Sverige, i alla länder vi har besökt....vi sökte med ljus och lykta efter ett rejält och äkta hantverk som gjorts i Rothenburg, som vi ville ta med hem till barn och barnbarn, men fick nästan ge upp....ända tills Uffe hittade ett träarbete, utsökt välgjort, av en japansk hantverkare! som bor i Rothenburg. Det köpte vi och tyvärr har jag ingen bild på det, vi gav bort det till dottern med familj utan att öppna det väl inslagna lilla paketet:)
Men jag hinner visa längre fram, närmare julen:)
Folk handlade glatt och villigt, och det är förstås huvudsaken. Tur att inte alla är som vi är, det vore ju för hemskt. Men en sak är jag väldigt säker på och det är att vi har ett väldigt bra utbud på fint och välgjort hantverk på Åland. Nu slår jag mig för bröstet men med all rätt....
Nå, nog med detta skryt nu!:) Men ibland måste man komma bort för att förstå hur bra vi har det på hemmaplan. Däremot fanns det väldigt vackra kläder i några få butiker men en blick på prislapparna och jag skyndade hastigt vidare...när jag blir rik någon gång skall jag fara tillbaka...

Det skulle behövas minst en bok för att beskriva allt vi såg i Rothenburg....som vanligt fångar mitt öga detaljer litet här och där
Fiffigt användningsområde för den Kinesiska lyktans vackra hölje. Granar litet här och där var pyntade på det sättet

Det här lär vara typiskt för alla gamla hus. Man öppnade dörren på taket och slängde ut det man inte behagade ha inomhus. En slags städlucka. Lutz som hade läst på historien litet bättre än jag har gjort, berättade att det hände att det kastades ut någon mänsklig varelse ibland som inte var önskvärd. Inte bara latrin, köksavfall och sopor således. Någon ovälkommen gäst, piga eller dräng fick också ta samma väg ut nu och då. De var grymma på medeltiden. (också)
Det finns en historia om hur Rothenburg räddades från undergång år 1631 under det 30-åriga kriget. Staden erövrades av de kejserliga trupperna under general Tilly. Staden hade gjort motstånd i hopp om att svenska trupper skulle komma till undsättning. Ingen undsättning kom och staden skulle skövlas och brännas.
Kvinnor och barn föll ner på sina knän inför Tilly och bad för staden som fick ett val. Om någon kunde tömma en glasbägare med 3 1/4 liter vin i ett enda svep, så skulle staden skonas! Den gamle borgmästaren Nusch antog vadet och svepte hela bägaren och Tilly skonade staden. På Ratstrinkstube finns det ett klockspel, som återger händelsen flera gånger varje dag. Den firas också årligen, med festspelet Der Meistertrunk (Mästarhävningen).
När vi var där så måste vi förstås titta på Nusch som fortfarande står där och dricker glasbägaren flera gånger per dag så att turisterna får se hur Rothenburg räddades. Det lär ha tagit tio minuter för Nusch att dricka bägaren utan att lyfta den från munnen. Han sov i tre dygn i ett kör efter det. Då var han 37 år och han levde många, många år efter det att han räddade staden.
Ibland vandrade vi nära ringmurens små gallerförsedda gluggar under vår runda i staden. Utsikten utanför var bedövande vacker....mörkret föll sakta
Att det regnade hela tiden glömdes totalt bort. Det fanns så mycket att uppleva, att titta på och att begrunda. Till och med det begynnande skoskavet förträngdes...
Fortsättning följer

Jag har en hel del att berätta om Rothenburg ännu, hoppas ni orkar hänga med.

16 kommentarer:

  1. Jag avundas er inte autobahnfärd i 150 knyck, huh! Men promenaden i den pittoreska staden följer jag ner än gärna med på. "Sopnedkastet" från fönstret påminner mig om "gardy-loo"-ropen i Edinbugh när man tömde pottan eller annat på samma sätt. Troligen härlett från franskan "garde l´eau", ungefär "se upp för vattnet". Antagligen bar man sig likadant åt överallt i alla länders städer där husen trängdes längs smutsiga gator. Örk. Skönt att åtminstone den seden upphört.
    Klart jag hänger med!

    SvaraRadera
  2. Jag skulle faktiskt vara rädd att åka bil så fort. Minns en hisnande taxifärd i Belgien. Jag och min jobbkollega trodde att vi inte skulle komma fram. Som tur var gick allt bra. Ingen sopsortering alltså. ;) När Michael och jag bodde på Hawaii förundrades vi alltid över att folk slängde skräp under sina hus (de står på pålar ofta). Såg hemskt ut faktiskt. Tack för alla bilder och reseberättelser. Kramar!

    SvaraRadera
  3. Olgakatt,

    det var Autobahn som blev malörten i bägaren under vår vistelse i Tyskland, men den gick inte att undvika om man ville fram i god tid. Mellan sovstäderna och allt det pittoreska var autobahn förbindelsen i de flesta fall.
    Och undan går det, vi förstod plötsligt varför man på nyheterna hör om stora olyckor, där ofta trettio-femtio bilar är inblandade. I den farten finns inte stor chans att undkomma. Ujuj!

    SvaraRadera
  4. Anne-Marie,

    märkligt nog så vänjer man sig vid allting. Jag till och med sov riktigt gott i baksätet där vi susade fram i mycket hög fart. Det fanns inte så mycket att vila ögonen på annat än andra bilar som för det mesta såg ut som färgade streck;)
    Sophanteringen fungerar bra i dessa dagar, de sorterar noggrant i Tyskland, men på medeltiden såg det nog helt annorlunda ut. Ut med skräpet rakt ned i gatan, så där bara...
    Det är inte så länge sedan som man slängde allting i sjön här på Åland, bara dumpade det och trodde att det som inte syns finns inte. Tack och lov så har vi blivit aningen klokare vad gäller den delen....hoppas det inte är för sent bara, att miljön har möjlighet att återhämta sig
    Kramar!

    SvaraRadera
  5. Ibland blir Autobahn nödvändig men ibland tar vi småvägarna också, för att hinna uppleva lite atmosfär. Har varit i vackra Rothenburg och minns en butik som sålde julprylar. Den var outstanding! Läste ovan om den 'blöta' sophanteringen på Åland, när slutade ni/andra med det? Bara nyfiken..

    kram o ha en fin dag!

    SvaraRadera
  6. Tina,

    absolut så är det så, det går att ta småvägar men då måste man räkna med längre körtid.
    Vi var till butiken med fyra våningar fyllda av julpynt!:)Har bild därifrån, eller utifrån i nästa inlägg.
    Jag tror att man slutade med doppet av sopor i havet någon gång på sjuttiotalet. Då hade man redan avslutat det både här och där men det var allmänt känt att färjorna kastade sopor över relingarna....mycket spolades i land.Jag har själv gått längs stränderna och sett förödelsen.. Huj, men det är sant. Tur att saker ändrar till det bättre..

    kram och ha en fin dag du också!

    SvaraRadera
  7. De som arbetat på hjälpstationerna efter motorvägarna i Tyskland, blir mycket sansade bilförare. Jag har träffat några som säger att värre arbete kan man inte ha.
    Ja, godare mat än Klößen/Knödel/kroppkakor finns det - även om det finns både trista och ännu tristare varianter (min väninnas här till de senare).
    Margaretha
    som gillar att
    köra fort, men
    inte gör det -
    miljöskadad?

    SvaraRadera
  8. Margaretha,

    jag kan tänka mig det! Att man blir en väldigt sansad bilförare. Vi har alltid fnyst en aning åt rapporter om när många har hamnat i samma stora olycka och tyckt att man kan väl köra som folk....blir det dimma, regn och dåligt väder och man fortfarande håller den fart som hålls så händer det som händer. Det inser vi nu när vi har prövat på...det finns ingen större chans att inte hamna i eländet om det händer
    Vi åt Knödel en annan dag som faktiskt var betydligt godare, men den innehöll både bröd och ost och var panerad. Inget för den som tänker på formerna, precis:)
    Karin som också har kört fort i sina dar men som är betydligt snällare på vägarna sedan hon skadade en hare så svårt att den måste avlivas. Bra att du har blivit miljöskadad på rätt sätt!:)

    SvaraRadera
  9. Hejsan! Vilken härlig blogg och vad många fina bilder - kommer tillbaka för att läsa vidare /Marina

    SvaraRadera
  10. Marina,

    hej! Tack! Du är välkommen åter!
    Jag besökte dig nyss och jag återkommer väldigt gärna jag också:)
    Karin

    SvaraRadera
  11. Nja, det är nog snarare så att testbilskörning och tillhörande fortkörning var en del av min uppväxt. Ett mer sansat körsätt har jag fått lära mig på egen hand.
    Förresten så tömde man nattkärl och annat avfall genom fönstren i Gamlingen (Stockholm) också - det har man nog gjort överallt. I smala gränder finns det ju inte så mycket hoppa-åt-sidan-marginal, så det kunde nog vara vådligt att promenera där.
    M

    SvaraRadera
  12. Margaretha,

    förstår att du har en del av farten kvar i minnet:).
    Inget nytt under himlen, man har med all säkerhet gjort likadant på de flesta orter vad gäller utsläpp direkt ut på gatan.
    Läste just att en ny orkan är på väg mot Sverige. I år tycks de komma på löpande band

    SvaraRadera
  13. Autobahn har jag aldrig kört på, men skulle förmodligen bli så nervös att jag skulle svimma av farten och allt det där. JA, om jag vore chauffören alltså.
    Finfina bilder som ger mersmak.
    Kramar!!!

    SvaraRadera
  14. Annika,

    :D, lika bra att du gör som jag. Sitter i baksätet och låter en erfaren Autobahn-chaufför sköta biffen. Inte bra alls med avsvimmade chaufförer.

    Kramar!

    SvaraRadera
  15. Intressant! Tack för att man fick följa med på resan genom bloggen! =D

    SvaraRadera
  16. Marina,

    det är bara roligt att du har velat vara med på resan!:)

    SvaraRadera