torsdag 12 januari 2012

Axelremsväskan...




var bekväm att bära. Med remmen runt halsen och vidare snett hängande över kroppen under den högra armen satt den säkert. Den var vit och solkig....
Färgen påminde om den smutsiga snön längs trottoarkanterna där hon vandrade fram. Antagligen var den rektangulära, rätt så stora väskan en gåva som hon hade fått av grannfrun Carita. Det hände nu och då att hon fick ratade väskor och hattar av henne. En lyx för en liten jänta som inte hade tillgång till några extra vaganta vanor över huvudtaget.
Och nu kom väskan väl till pass under hennes julutsopar-runda i stans norra delar. Att hon var ensam på sin runda berodde på att de andra grannbarnen som hon annars brukade ha sällskap av, inte fick gå längre bort än det kvarter de bodde i.

Kajsa Kavat (faderns smeknamn på sin dotter) tog sig friheter och gick ut i världen på egen hand för att upptäcka kvarteren som låg längre bort.

Mycket riktigt så bar den nyvunna, självpåtagna och olovliga friheten också frukt, för väskan var fylld till bristningsgränsen, locket gick inte att stänga på grund av allsköns godheter och frukter, när hon vandrade hemåt igen efter att ha knackat på många dörrar för att sopa ut julen för att få önskvärda karameller. Väskan var minst sagt trind, den hade fått en mage som putade ut...

Just innan hon närmade sig sitt kvarter dök det plötsligt upp två äldre killar i tonåren…

Hon minns att de stod vid Kalmers El på Styrmansgatan.- ”Hit med karamellerna annars åker du på stryk!” De var hotfulla och räknade med att få innehållet i väskan i rappa tag.

Märkligt nog så såg hon allting som från sidan om ifrån, som i slow motion...kanske en naturlig självbevarelsereflex? För rädd blev hon aldrig, men lika förvånade som killarna måste ha blivit så blev hon själv när hon såg hur hon med sopborstens hjälp dammade till anföraren av de två, med hela sin sexåriga kraft så det sjöng i planeten på honom.

Det hade ingen räknat med, inte ens hon själv. När killarna hade hämtat sig från den första chocken, var hon redan på väg över gatan och for iväg som en liten oljad blixt med ena handen hårt tryckt på det glappande väsklocket så inte karamellerna skulle falla ut...nu var goda råd dyra. Hon hörde hur killarna började komma ifatt henne, ilskna som bin, kränkta av en liten uppnosig jänta som inte ville dela med sig av sin skatt.

Hur det skulle ha gått kan man undra, men det killarna inte kände till var att det fanns ett litet hål i häcken till Woivalins gård som nu kom väl till pass. Där brukade hon ta sig igenom nu och då när de lekte "käppen är stulen", kompisarna och hon. Snabbt som ögat slank hon in där och innan killarna hade tagit sig igenom grindhålet längre fram (de var för stora för hålet i häcken) så hade hon redan ”flugit över” staketet till Rundbergs gård och var i sina hemmavatten. Så snabba ryck uppför yttertrappan och dörren smällde fast bakom henne i trappuppgången!

Räddad! Hjärtat bultade våldsamt. Hon stod en stund och tittade ut genom det nedersta fönstret för att se om de hade mage att ta sig in i huset…men efter en stund såg hon att de slokörade och småsvärande drog sig mot grindhålet och försvann mot Bio Savoyhållet till. Den ena av dem med en extra röd vänsterkind.

Föräldrarna gjorde stora ögon när de såg hur stort innehållet var i väskan och förundrades över att det fanns sååå mycket godis till alla barn i hemma- kvarteret. Att hon hade varit ut i stora världen utanför vågade hon inte berätta…

Vad jag minns gick hon aldrig ensam ut på julutsoparrundor efter det:). Åtminstone inte ut i stora världen utanför hemmakvarteret i alla fall.

Det här minnet dök plötsligt väldigt oväntat upp när jag läste Yohanna i Las Palmas blogginlägg om utsoparminnen. Hennes minnen är betydligt fridsammare än mitt. Och naturligtvis så var inte alla utsoparkvällar som den här...den är undantaget som bekräftar regeln. Givetvis.

*****

Här är det snöslask på gång, det hala är aningen mindre halt, det är grått, några plusgrader.

Ha en fin torsdag alla!

Alla bilder i inlägget är lånade från Internet!

22 kommentarer:

  1. Härligt med en sån kavat unge! Så blev det en praktkvinna av henne, också!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olgakatt,

      det är underligt hur minnen poppar upp ibland...jag kommer till och med ihåg hur en av killarna såg ut. Turligt nog så visste de inte hur jag såg ut, jag var ju utklädd:)
      Du skånska praktkvinna, det drar ihop sig så smått...:)

      Radera
  2. Vilken historia!! Vilket MOD. Kajsa Kavat? ABSOLUT!
    Mysig historia i efterhand, men jag förstår ju att det var skrämmande till max.
    Du kände inte killarna alltså?
    Hur gamla var de? I din ålder?
    Modigt och SÅÅÅÅ himla bra gjort.
    Kram till dig, Kajsa!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Annika,

      ja, säg inte annat:)!
      Egentligen var det inte skrämmande när det begav sig. Jag bara agerade...det var efteråt som hjärtdunket kom
      Killarna var helt obekanta för min del, de var kanske 13-14 år gamla och jag var sex år.
      Modigt eller inte modigt, det var frågan det...det gick nog på rena rama reflexerna. Det förstår väl vem som helst att man inte skall försöka ta godbitar av någon som har sopat sig till dem i anletets svett;) Grrr..
      Kram till dig Annika!
      Kajsa!

      Radera
  3. Vilken historia! Först sitter jag och funderar över julutsoparrunda, som jag aldrig har hört talas om förr. Sedan går tankarna till en modig liten flicka som hade ett mycket lämpligt smeknamn. Så modig du var! Bra gjort. Gissar att du skulle agera på samma sätt idag, minus hålet i häcken kanske...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krönikören,

      vi har utsopardagen imorgon här på Åland. Då klär barnen och också vuxna ibland, ut sig och knackar dörr, ropar att nu är julen slut, nu skall julen sopas ut...så sopas det symboliskt runt fötterna på husfolket och som tack får man godis.
      Antagligen så skulle inte sopborsten användas i dagsläget men gott och väl så kunde en handväska komma i användning om nöden så krävde:)...hålet i häcken måste vara mycket större också förstås. Märkligt nog;).

      Radera
  4. Det var modigt, gillar det du skriver!

    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tina,

      jag tror inte att man kan tala om mod när man är sex år, tror nog att det handlade mera om rena självbevarelsedriften och en viss indignation. Inte tusan skulle ju någon ta karamellerna av mig så där bara:).

      Tack!
      Kram!

      Radera
  5. Minnen kan vara så starka, trots att åren har gått...fint du skrivit...en hisnande historia..ja även i dessa dagar..är det självbevarelsedriften som vi behöver. Utsopardagar har jag aldrig hört talas om...julgransplundring är det i Örebro..men det verkar annorlunda på Åland...ska fråga mor...Fina minnen du minns..I morron har vi utsopardag på jobbet...har gjort många godispåsar att dela ut till skolpersonalen.(lärarna).undrar om de ska hålla sams..Kram Karina

    Kram Karina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oljekritan,

      det här minnet bara poppade upp, så där bara...
      Julutsopning, julgransplundring är detsamma ungefär, bara att här går barnen runt och knackar dörr, sopar...får godis. Precis så som ni gör när det är påsk.

      kramar!

      Radera
  6. Åh så bra skrivet och vilken tur att jag kom förbi här och såg att du hade skrivit om det. De andra som skriver brukar lämna en liten länk hos mig så jag ser och kan länka tillbaka i sammanställningen.
    Så jäkla kul att du skrev, för det var en annan tjej som skrev om sina soprundor på Åland. Nu får hon en till att dela med.
    Sättermig och sammanställer nu så återkommer jag.

    Hälsningar
    Yohanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Yohanna i Las Palmas,

      tack!:)
      såg att du också hade haft problem att kommentera. Det är litet si och så med kommentarsfältet just nu men förhoppningsvis så skall det börja löpa på som det ska.
      Skall göra som de andra!:)

      hälsningar Karin

      Radera
  7. Hej där, fröken och fru Kavat! Du skriver briljant!
    Vilken historia.

    Jag vill skicka dig massor av bloggkärlek. Min alldeles egna award ser ut så här: <3 <3 <3

    Den skickar jag till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lotta,

      Tack!:) Hade svårt att sova och satte mig upp och skrev istället till Jon Blund återkom:).
      Tack för all din bloggkärlek! Den kommer tillbaka som en hjärtefylld bumerang över havet. Med god fart också, för det blåser hååååårt så håll idig när den landar...

      Tack
      Kramar!

      Radera
  8. Vilken härlig berättelse! Man blir så glad - över en så rolig tradition och en så modig jänta :-D
    Jag har hört om julutsopning, men visste inte att det gjordes så. Synd att inte detta spritt sig, för efter julen har man massor av godis ingen orkar äta :) (til skillnad från den nya Halloweentradiotionen, till vilken man måste köoa ge-bort-godis)
    ha en fin fredag
    kram
    Ann-Mari

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ann-Mari,

      Tack!
      Du får starta upp utsopartraditionen i dina trakter. Hela familjen klär ut sig och börjar knacka dörr. Glöm inte sopborstarna
      Någon ska vara den första:)
      Ha en fin fredag med kramar från ett blåsigt Åland
      Karin

      Radera
    2. Du kan berätta du. :) Tack för den trevliga berättelsen. Får börja skriva Kajsa i stället. :) Kramar!

      Radera
    3. Anne-Marie,

      Tack!:). Ibland blir man den lilla jäntan igen, som bor någonstans längst inne i en...
      Kajsakram!:)

      Radera
  9. Du har verkligen berättandets gåva :-). Man kan nästan själv känna den lilla flickans hjärtslag. Du var en tuffing som satte killarna på plats :-).
    Jag hade inte hört talas om den traditionen att sopa ut julen.

    Ja, alla är förlorare när det skrivs såna utlämnande böcker. Även författarens egna barn och det tar som aldrig slut på eländet.

    Önskar dig en fin helg
    kram
    strömma

    SvaraRadera
    Svar
    1. Strömmas sida,

      tack! ser nog inte på mig själv som sådan men kanske ...
      Det är just det att jag inte är säker på om jag var särskilt modig eller tuff, jag bara agerade...ville ju ha mitt godis som jag hade "sopat ihop". Jag minns känslan av orättvisa...de hade ju inte gjort sig förtjänta av det goda...

      Skall titta på Skavlan ikväll. Författarinnan är på plats.

      Önskar dig detsamma!
      Kram
      Karin

      Radera
  10. Ha, ha, ha :-) Du skriver med sådan inlevelse så man tycker sig se allt framför sig. Modigt eller dumdristigt spelar ingen roll (nu), de fick vad de förtjänade :-).
    Jag läser din blogg men kommenterar sällan - tycker om att läsa om dina tankar och reflektioner över händelser i din vardag.

    //Lille-Mor

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lille-Mor,

      :D. Jag gick nog blott och bart igång på rena självbevarelsedriften. Tankar om något annat fanns inte, inte någon med eftertanke före i alla fall, eftertanken kom senare, om den ens gjorde det:).

      Välkommen tillbaka!
      Karin

      Radera