onsdag 9 november 2011

Kantstött

Vi har en hylla där jag lägger glas av olika slag som har fått små blessyrer....
Kanstötta hyllan
Jag tycker inte om att slänga iväg vackra saker bara för att en liten, liten bit har grävt en liten, liten spricka
utan försöker återanvända allt på olika sätt, till blomvaser, som ljusstakar...till lyst i allmänhet
Idag när jag gick förbi hyllan kom jag ihåg att det är den dagen idag...som jag har läst om i mina historieböcker för länge sedan
Det hemska som hände långt innan jag var född, men som har givit genklang långt in i framtiden
Något man aldrig får glömma
och som man inte får blunda för att händer i våra dagar också

Av en ren händelse, råkade jag titta in på den här bloggen en stund senare
och blev åter påmind om Kristallnatten

16 kommentarer:

  1. Å är det idag! Det är verkligen en fruktansvärd del av vår historia och tyvärr tyvärr är det ju ngt som hela tiden upprepar sig, trots att vi hoppas och vill tro att vi lärt oss något. Men runtom i världen sker ju dessa hemska saker hela tiden. I Afrika, Asien och Europa nu i vår "moderna" historia. Människor är så grymma.
    Din hylla tycker jag dock om! De kristallerna får gärna stå där och förgylla din vardag mer trots lite sprickor.
    :-)
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Ja, just det ,det är idag. VIDRIG del av historian.
    Här i DC finns the holocaust museum (Smithsonian institution). Så starkt, så frukstansvärt att besöka, men så lärorikt för samtliga att besöka det stora museet.
    Dina kristallet kan dock stå där de står och glittrar. Du har ju plats för dem också, det skulle inte jag ha, men i en gammal skola finns det plats och DET är bra.
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Saltistjejen,

    ja, så är det! Jag brukar faktiskt inte tänka på den här dagen normalt men idag så blev det så.
    Det verkar som om vi människor inte blir särskilt mycket klokare trots dyrköpta erfarenheter. Åtminstone när det gäller makt i alla fall.
    Det "roliga" är att det uppstår sprickor och kantstötta glas hela tiden, så det lär nog aldrig bli riktigt tomt på hyllan:)
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Annika,

    det är hemskt att bli påmind om det hemska, men jag tror att man aldrig får glömma....
    hmm...till och med i en gammal skola kan det bli ont om plats. Tro mig!

    Kram!

    SvaraRadera
  5. Jag är lite likadan, har också ett par kantstötta saker här och där. Men till slut kan jag bli så ledsen och hela tiden påmind om att de är trasiga, så de åker i sopen ändå..

    kram

    SvaraRadera
  6. Det är ofattbart allt som hände under de följande åren. Jag var ju liten då, men vet att mina föräldrar var fruktansvärt rädda 1940 då tyskarna gick in i Norge. Det smittade naturligtvis av sig på oss barn. Min pappa berättade också exempel på vad som hände i koncentrationslägren som fyllde mig med fasa innan kriget var slut, så folk kände till en hel del redan under de sista åren...
    Mitt barndomshem var öppet för många flyktingar, både från Tyskland och Norge.
    Kramar från Ingrid, som tycker att man borde skriva in den här dagen i almanackan till minne av detta.

    SvaraRadera
  7. Tina,

    ja, ibland blir det bara för mycket av allt man tar vara på:)och då är det skönt att kunna föra det till returen. Ekorrmanéer. Jag tror ju att jag skall kunna skapa någonting av allting, men när är förstås frågan.

    kram!

    SvaraRadera
  8. Musikanta,

    hur skall det inte vara för dig som har direkta minnen via dina föräldrar och all oro som fanns när allt detta hände, när jag som kom efteråt kunde känna av det. Barn är som svampar, suger i sig...

    Sverige gjorde en stor insats under krigsåren även när det gällde Finland. Det fanns många barn som fick tillfälliga fosterfamiljer i Sverige...en som jag kände väl, bodde i Älmhult.
    Kramar
    Karin

    SvaraRadera
  9. Det är viktigt att inte glömma. Snart är dom borta alla som var med om det hemska. Mina hemtrakter och pappas hemvist var inte så långt från Norge och han berättade om mörkläggning, ransoneringskort under dom åren och hur norskar flydde in i länet. I Gäddede har dom Flyktingloppet varje år och det går från Nordli över fjällen och in i Gäddede..som ett minne för alla flyktingar.

    Som det skrivits innan här så upprepas tragedierna ideligen..som det står i Psaltaren: Intet nytt under solen.

    Vackra glas pryder sin plats..kantstötta eller ej *ler*.

    kram
    Ingrid

    SvaraRadera
  10. Strömmas sida,

    det är viktigt, viktigt. Det finns de som menar att det aldrig har hänt, obegripligt nog.
    Det kom ålänningar också över fjällen från Norge som har berättat för eftervärlden om hur fruktansvärt hemskt det var...någonting som vi inte förstår hur man än försöker, gissar jag.
    Man får hoppas att vi skulle bli litet klokare av alla erfarenheter..

    kram
    Karin

    SvaraRadera
  11. Fast jag inte var född 1940 känner jag alltid på mig att det är något obehagligt i luften den 9 april och jag är uppväxt med massor av berättelser från kriget. Familjen hade bekanta bland flyktingar, en del av dem med tatuerade nummer på armarna...
    För några år sedan presenterades jag för en polsk kollegas judiska mamma som pratade en utmärkt tyska. Förklaringen till den språkkunskapen var ett flertal år i koncentrationsläger.
    Hur ska vi kunna förmedla till nutidens barn att det inte alls var längesedan? Antisemitismen tycks dessutom vädra morgonluft litet överallt i världen. Dystert, övermåttan dystert.

    SvaraRadera
  12. jag har vuxit upp med min farmors berättelser från andra världskriget. Ja, så mycket hemskt som hände och som fortsätter hända i olika delar av världen. Tycker precis som Olgakatt att antisemitismen vädrar morgonluft. Mycket dystert.

    Dina kristaller är iallafall vackra!

    Varm kram
    Lotta

    SvaraRadera
  13. Olgakatt,

    det är dystert, mycket! Det är just därför som det är så viktigt att aldrig glömma det som har hänt och som händer överallt i dagsläget. Människan är ett märkligt djur som så lätt lägger huvudet i busken och förtränger sanning och verklighet. Jag tänker på dem som kommer efter oss och undrar vad de har att vänta av livet med tanke på antisemismen.
    Vi får aldrig glömma det som har hänt! De som var med då börjar "ta slut" men berättelserna lever kvar i oss som är just nu.

    SvaraRadera
  14. Lotta,

    din farmor var precis mitt i händelsernas centrum så hon om någon visste.
    Jag känner maktlöshet när man läser tidningar och ser på nyheter världen över. Människan lär sig inte av det som har varit...
    Det gäller trots allt att inte tappa modet och att kunna förmedla framtidstro och tillförsikt. Att bli en riktig kär(r)ing mot strömmen:).

    Varm kram!:D

    SvaraRadera
  15. Ofattbart att ta till sig en så vidrig händelse, men efter min resa så kom vi mycket närmare verkligheten. Efterkrigstidens barn som man är så finns det alltid med, men hur ser dagens blivande samhälle ut här i vårt land.
    Bara en mans idé kan få sådana följder.
    Kram Anneli!

    SvaraRadera
  16. Annelis hantverk,

    det är ofattbart när man ser på det i efterhand men då så märkte man knappast vad som höll på att hända. Som alltid så uppstår någon form av masspsykos, det fanns många som trodde på Hitler även i vårt land, ända tills de fick upp ögonen. Verkligheten är grym.
    Och visst funderar man hur framtiden ser ut när folk i dagens samhälle och i politiken har skillnad på folk. Inte bra alls.
    Skrämmande.Ofattbart.
    Vi får se till att det inte händer igen, det som hände då...vi måste
    Kram
    Karin

    SvaraRadera