fredag 4 november 2011

Alla Helgonsdag/Jag minns

Det är jag själv som har hittat på temat för den här fredagen och nog har jag funderat en aning på vad som gjorde att jag valde just det:).
Jag har inte någon som helst tradition att besöka gravar just den här helgen. Jag minns överhuvudtaget inte att min familj under min uppväxt skulle ha gått till gravarna för att smycka dem och tända ljus en kväll som denna.
Men ändå, har jag under ett antal år i vuxen tid, vandrat under mörka, ibland både iskalla och snålblåsta Allhelgonakvällar, längs gravarna på Mariehamns och Jomalas kyrkogårdar och tänt ljus för nära och kära som inte finns här längre. Inte så mycket på de allra närmastes gravar, för mina föräldrar tyckte att det var väldigt mycket viktigare att bete sig som folk när de levde:)....
Ändå är jag säker på att de log i sin "himmel" när de hörde Kaveh spela låtsastrumpet för dem för ett antal år sedan när han kom med till graven vid midnattstid
Att ljungen hade brunnit ner på graven blev paradoxalt nästan komiskt. Pappa hörde till frivilliga brandkåren när han levde och jag "pottrade" litet på honom om dålig släckning:)

Jag har däremot varit med som sällskap till vänner som har blivit ensamma och haft sorg
Stunderna har varit fina, alla ljus som har brunnit har liksom "lyft" livet till en annan dimension
Greta och jag hade faktiskt riktigt roligt på kyrkogården en Allhelgonakväll när hennes make hade dött. Innan vi gick in i kapellet till minnesstunden över dem som hade lämnat jorden det året så tänkte vi tända ett ljus på graven. Det var mörkt i det hörnet av kyrkogården och det tog en liten stund att ta bort nysnön som hade fallit när vi slutligen fann ljuslyktan. "Märkligt" sade Greta, "jag tyckte att jag tände ljuset redan en gång för att det skulle börja brinna lättare i kväll". Det tog en stund innan vi fick det att brinna och när ljuslågan lyste upp gravstenen såg vi att vi var vid fel grav.
Vi sökte upp den rätta graven som vi fann i en rad bakom och stod där och gjorde om hela processen med tändandet när vi såg och hörde ett följe komma till graven som vi just hade tänt ljuset på. En familj med mor och flera vuxna döttrar kom till makens/faderns grav och vi hörde hur de var smått gramse och gruffade över att brodern i familjen inte kom med....ända tills de kom fram till sagda grav. Då ändrades röstläget på dem alla när de insåg att brodern i familjen visst hade varit där redan före dem...."det trodde jag inte" hörde vi någon av dem säga glatt.

Bakom "vår" gravsten stod vi och fnissade som två tonårsflickor när vi insåg att vi hade räddat äran åt den son som inte hade infunnit sig. Hans kväll var räddad!
Gretas också, för titt som tätt fick hon plötsliga skrattanfall senare i kapellet där vi hade bänkat oss för att delta i minnesstunden. Själv satt jag och tittade på en guppande knallröd sko längst fram i kapellet och förundrades över hur sorgen tar tag i oss människor. Kvinnan med den guppande skon log med hela ansiktet och såg jätteglad ut trots att hennes barn bara någon vecka tidigare hade tagit sitt liv. Hon var fortfarande i stor chock förstås. Med en fnittrande Greta bredvid mig som också hade djup sorg insåg jag att man inte kan sätta någon särskild etikett på hur en sorg ser ut. Den bara är som den är på gott och på ont....
Greta flyttade tillbaka till sin barndomsstad Jakobstad där hon nu ligger begraven. Jag tänder ett minnesljus i mitt hjärta för henne:).
Jag brukar vara till "mina" gravar och vinterrusta dem mycket tidigare än jag har varit i år men idag blev de alla granrisprydda. Det var mycket folk på gravgårdarna....överallt
Jag kan inte minnas att det var särskilt vanligt att gå till gravarna den här dagen när jag var yngre. Det är någonting som har vuxit vartefter tiden har gått och visst är det vackert med alla ljus som brinner överallt på kyrkogårdarna en kväll som denna.
Väl hemma i Geta igen fick jag plötsligt en ingivelse att se havet, så jag gjorde ett tvärt kast i färdriktningen och for mot Geta hamn och tittade ut mot Norrhavet...
Havet ger mig alltid minnen av nära och kära som en gång har varit
och i dess närhet finns också närheten till dem
Men likväl, så behöver jag egentligen inte en särskild dag för att minnas...de finns ju
i mitt sinne, i mitt minne varje dag

De andra som deltar i fredagstemat hittar ni i bloggens högra kolumn.
Ha en fin Allhelgonakväll!

29 kommentarer:

  1. "Sorgen har inga fönster".
    Vet inte om det är ett citat eller talesätt, men det kom för mig när du talade om de sörjande.
    Margaretha
    som inte
    har ett
    endaste
    allhelgonamine

    SvaraRadera
  2. Margaretha,

    tycker att det rasslar till någonstans där bak i hjärnkontoret när jag läser dina ord...men minns inte var jag har läst dem tidigare

    Karin

    SvaraRadera
  3. Inte heller jag (eller mina föräldrar) har någon tradition att besöka kyrkogården.
    Mormor och morfar finns i minneslunden och var farfars och farmors grav ligger vet jag inte exakt, kyrkogården är så stor.
    Jag tycker om att prata om och minnas mina mor- och farföräldrar vid olika situationer i vardagen, jag har aldrig känt något som helst behov av att gå till kyrkogården för att minnas (eller hedra).
    Kanske blir det annorlunda när sorgen kommer "en generation närmare".

    SvaraRadera
  4. Vilket fint inlägg. Jag håller med dig om att havet också påminner många gånger om dem som gått vidare och inte länge finns med oss. Hi hi ler åt historien om sonen i familjen som ni räddade äran åt genom att först tända ljus vid fel grav. Du har också rätt i att sorg faktiskt kan se väldigt olika ut. Men jag tror de som inte länge är med oss ler däruppe just denna helg. Det är ett fint sätt att minnas dem som gått bort genom att umgås och dela sina bästa minnen med varandra av dem en mörk kväll.
    Ha en fin helg.
    Kram!

    SvaraRadera
  5. Mian,

    personligen är det via min före detta grannfru som jag första gången var med om Allhelgona och alla ljus. För henne var det helt naturligt och hon kunde nog inte tänka sig det annorlunda heller. En självklarhet.
    Generationen närmare har jag, men jag vill inte påstå att det har förändrat särskilt mycket inom mig, men har man en grav så skall den skötas och det är nog mest det som för mig till gravgårdarna.

    SvaraRadera
  6. Väldigt fint skrivet. Å visst låter Sorgen har inga fönster väldigt bekant... Ska skaka lite på skallen och kolla om något dyker upp.

    SvaraRadera
  7. Desirée,
    Tack!
    Ja, ibland blir man en räddare i nöden helt oförhappandes:). Det är lätt att lägga skuldkänslor på andras axlar för att man inte beter sig som förväntas av en.
    För min del, så har havet en stor betydelse i de flesta sammanhang, säkert på grund av att jag är född på en ö.
    Absolut är det fint att minnas och att göra det tillsammans med andra om man så vill.
    Ha det riktigt bra!
    Kram!

    SvaraRadera
  8. Karlavagnen,

    tack! När du har skakat fram svaret kan du väl höra av dig? Hur mycket jag än skakar på knoppen händer ingenting hos mig. Ännu:).

    SvaraRadera
  9. Vad vackert du skriver, och så fint!
    Gillar verkligen dina ord idag (det gör jag varje dag, men).
    Sorgen har inga fönster klingar bekant för mig också.
    Vid havet tycker jag också att jag kan reflektera och minnas så bra. Det är ngt med havet som lockar fram tankar och sinnesstämningar.
    Ler lite år ljungen på din fldrars grav, och ditt sätt att "banna" din pappa på, fint och gulligt...
    Kram!!

    SvaraRadera
  10. "Tiden går men minnen består" eller något liknande iallafall. Mina nära och kära jag mist finns i min själ och i mitt hjärta för alltid. Det är konstigt det där med sorg. Det tar sig verkligen olika uttryck och ibland verkar det inte riktigt hälsosamt...

    Min mamma dog när jag var tolv år gammal och många gånger har jag tänkt att så hemskt det var för henne att lämna oss barn. Hon var 43 år gammal och min pappa blev änkeman vid 44 års ålder. Vilken sorg.

    Hemma hade vi ingen tradition att besöka kyrkogården och tända ljus. För mig är det inte så viktigt. De finns ju hos mig ändå med eller utan ljus tända. Men det är otroligt vackert och stämningsfullt när kyrkogården skimrar av alla tända ljus i mörkret :)

    Tack för ditt fina inlägg och det fina du skrev om elden. Jag kunde verkligen höra det du beskrev. Nästan rysligt härligt att läsa. Tack fina du!

    Jag vill också tacka väldigt mycket för grattis hälsningen! Jag hade en helt otrolig dag. Hoppas ni får en fin helg! :)

    Ann-Louise

    SvaraRadera
  11. Det finns nån mening med det mesta, även om man inte alltid kan förstå det just när det händer...när ni tände fel ljus :-).

    Jag minns inte heller att mina föräldrar tände ljus på gravarna denna helgen...
    Jag kan tända ljus på min pappas grav om och när jag åker de 10 milen dit..det behöver inte vara precis denna helgen.

    kram

    SvaraRadera
  12. Det är ur "Löv till läkedom", 1986 av Lars Andersson.
    M

    SvaraRadera
  13. "En människas sorg har inga fönster" ska det vara.
    m

    SvaraRadera
  14. Jag kom att tänka på att sorgen har olika ansikten och var och en sörjer på sitt vis..i olika stadier.
    När jag var liten så var döden så skrämmande. Dom sörjande bar helsvarta kläder och dok på hattarna..ganska länge också..vad jag kan minnas.
    Sorgeår kallades det väl?

    kram igen :-)

    SvaraRadera
  15. Inte heller jag har några traditioner kring denna helg och på grund av avstånd till mina käras grav hade det ändå varit svårt att genomföra seden.

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  16. Annika,

    tack! Jag tror att vi berörs på ett särskilt sätt för att vi alla har någon slags beröring med varandra via havet trots stora avstånd. I och för sig så består vi alla av mycket vatten....har samma energier?

    Pappa och jag hade/har vårt eget språk:)

    Kram!

    SvaraRadera
  17. LyckligaPraliner,

    det finns en gränslös kärlek. Fastän vi dör ifrån varandra så finns vi alltid för varandra ändå. Inte behöver vi gå till våra gravar för att minnas och för att känna, de är ju inte där...
    Det måste ha varit svårt för dig som var så ung när din mor dog och all sorg som följde i de spåren. En insikt som de flesta inte vill vara med om men som man inte kan påverka. Den sorgen har givit dig en ryggrad av särskild kaliber. Skönt att du upplever att hon finns där hos dig.

    Varm kram Ann-Louise!

    SvaraRadera
  18. Strömmas sida,

    :D, så är det nog!
    Ett ljus kan man tända var än man är....det är ungefär som att sätta handen i vattnet till hälsning, någonstans i världen och man vet och känner att det finns en mottagare som tar emot den.
    kram!

    SvaraRadera
  19. Margaretha,
    nu föll polletten ner med ett skrammel. Så är det ju! Är inte Lars Andersson från Värmland?

    Tack! Nu blir det jag som ber biblioteket i Geta att ta in den om den inte redan finns.
    Karin

    SvaraRadera
  20. Strömmas sida,

    jag minns damer med sorgflor och herrar med armband högt uppe på ärmen, när jag var barn. Under sorgeåret hade damerna sorgfloret för ansiktet, men sedan fick de ta bort det. Jag minns också hur förundrad jag var över att vissa människor gick med ett svart tyllstycke framför ansiktet ända tills jag blev så gammal att jag förstod vad man berättade för mig.

    Kram!

    SvaraRadera
  21. Ailas,

    naturligtvis så försvinner ev. traditioner som att tända ljus på någons grav, när avståndet är stort. Men jag minns inte att det var särskilt viktigt tidigare, seden kom kanske för tjugo år sedan att tända ljus på gravarna. Men jag kan ha fel:)
    Ha en bra helg!

    SvaraRadera
  22. Dina ord rör sig fram så fint på sidan, det är en njutning att läsa som alltid.

    Jag delar din känsla - jag minns och tänker så bra nära vatten. Och att det inte behövs en särskild dag för att minnas. Min likväl, är det fint att tända ljus på landets alla kyrkogårdar den här helgen.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  23. Lotta,

    tack:). Jag är glad om du känner det så.

    Det finns en samklang i vattnet som jag inte kan förklara, men på något sätt blir tankar och känslor frigjorda och får vingar.

    Över stora vatten kommer en stor kram tillbaka till dig!

    SvaraRadera
  24. Kram till Dig i dag! Förståndiga kvinna! Jag "bär" de mina som inte finns i mitt hjärta! Har inget behov av att springa på kyrkogårdar och tända en massa ljus. Nu får jag alla emot mig...hm,hm men det bjuder jag på: jag tror att är man trygg i sig själv och ej har dåligt samvete för de som inte finns. Finns inget behov av att på en speciell dag gå och tända ljus.
    Må väl och njut av dagen.

    SvaraRadera
  25. Karin, jag tycker så mycket om ditt sätt att skriva och rosen, sååå vacker. Min föräldrar sa precis som dina "att det var väldigt mycket viktigare att bete sig som folk när de levde:)...." och det som kom i mina tankar i och med det här temat är att min mamma är den som har gjort det lättare för mig att vara långt ifrån min pappas grav. I och med att hon alltid sagt att -man behöver inte gå till graven för att sörja....

    Men visst är det fint med alla ljusen på gravarna och visst är det en tröst för många att gå dit. En god vän som miste sin make alldeles för tidigt åker till graven för att "prata allvar med han som försvann" och för att få kraft att förstå att han faktiskt inte finns längre.

    Önskar dig en alldeles underbar helg! Kram!

    SvaraRadera
  26. Monica,

    Knappast får du alla emot dig:). Som du ser på kommentarerna till det här inlägget så tänker de flesta likadant. Man skall följa sitt hjärta. Däremot tror jag inte att man tänder sina ljus för att man har dåligt samvete, det gör man för att man vill det, helt säkert.
    Vi har alla våra egna utgångslägen. Allting är relativt, även i de här sammanhangen.
    Må väl du också, ha det riktigt, riktigt gott!

    SvaraRadera
  27. Ewa,

    Tack!:)Rosen fanns på en grav i närheten av min farfars grav. Kunde inte låta bli att "plocka" den:)
    Jag tror nog att det är viktigt för många av oss att ha en grav att gå till när döden kommer och sorgen är. Vi som bor på en ö mitt i havet har också lärt oss att havet har blivit den sista viloplatsen för många sjömän...
    Man går dit där man känner närhet, tror jag.
    Jag önskar dig detsamma Ewa!
    Kram!

    SvaraRadera
  28. En härlig historia, den du berättar om när ni tände "fel" ljus och räddade sonens ära...Och visst är det skönt om det går att skratta mitt i sorgen. Det påminner mej lite om förra veckan när jag var på en minnesstund som hölls nio dagar efter en begravning. När vi stod där runt graven och prästen läste några ord började den gamla änkan plötsligt svära och domdera åt maken i graven som vågat göra något så dumt som att lämna henne...Alla försökte väl hålla sej och inte börja skratta, men till och med prästen såg oförskämt glad ut när änkan drog den ena osande harangen efter den andra. Själv tyckte jag hela scenen var som tagen ur en fars! Annars gillar jag starkt att gå på kyrkogården när ljusen är tända, det känns inte det minsta skrämmande utan är bara vackert.

    SvaraRadera
  29. Grekland,
    tack:)!
    Sonen klarade skinnet åtminstone den kvällen, helt säkert.
    :D, givetvis så var änkan förbannad! Det är väl ingen som helst ordning att gå och dö så där bara utan att fråga om lov. Jag tycker det är skönt när folk är rakt upp och ner i sin sorg och i sin glädje. Allt hör ju livet till.
    Jag känner så väl igen den där känslan....sorg tar sig olika uttryck. Jag var jättearg på min mor för att hon dog, kunde inte hålla igen ilskan alls. Inte vid graven men just efter att hon hade dött reagerade jag med spontan ilska. Jag svor faktiskt jag också och slog till och med näven i bordet....så var det bara och det gick inte att hålla tillbaka, det måste ut...sorgen har många ansikten

    Det finns absolut inte någonting skrämmande med att gå på kyrkogården bland alla gravar en sen kväll när ljusen lyser. Det är bara vackert och fint, känns bara bra. Absolut!

    SvaraRadera