torsdag 6 oktober 2011

Stenar

HeLena håller i dirigentpinnen för oktobermånads alla fredagsteman. Den här veckans fredagstema heter kort och gott stenar....
Vad det anbelangar så är vi stenrika!:) Vi har mängder av stenar i vår trädgård. Av granit förstås, röda och gråa och vi hittar hela tiden nya som tjälen "ploppar" upp ur jorden
Också i innegömmorna finns det många kilogram sten av varierande slag. Jag kan inte namnen på dem alla ännu, men vackra och slipade är de och i olika färger
Det finns stora stenar överallt här hos oss. Jag försökte räkna dem som finns i sluttningen mitt framför mina ögon när jag tittar ut genom fönstret och kom till minst ett tjugotal, bara på den lilla ytan.
Det ser nästan ut som om någon har kastat dit dem en gång i tiden (okay, jag vet! inlandsisen!) Men tänk om det var en jätte! Det finns skrönor sedan urminnestid om stora stenar som kunde snurra runt! När stenarna hörde kyrkklockorna ringa så snurrade de runt, förstås med trollens hjälp. Så trodde man i Geta, så trodde man i Sibbo, så trodde man på många ställen....
Våra stenar har inte snurrat runt vad jag har sett, men det är väldigt sällan vi kan höra kyrkklockorna ringa. Nästa gång vinden för kyrkklockans klang hitåt skall jag hålla ögonen extra noga på stenarna....absolut! Jag lovar berätta om de snurrar! Jag kanske rent av vågar sätta mig på en och åka med av bara farten:D?
Så finns det förstås dimstenar i skärgården. Då det är dimma är det oftast lugnt väder och svårt att orientera sig på större vatten. Ännu svårare blir det om solen inte syns så att man inte har någon fast punkt att hålla kurs efter. Nu finns det moderna navigationsmedel och verktyg som har åsidosatt betydelsen av dimstenen, men förr när de inte fanns i samma utsträckning som i våra dagar, kom en dimsten verkligen till sin rätt. Det fick vi oss berättat när vi var till Sälskär för en vecka sedan.
Det är samma dimsten på den översta bilden som jag har lånat ur boken om Sälskär, som på den här ovan, där Bengt Häger visar hur man rullade en fotbollsstor sten på den stora stenhällen som i sin tur står på några små stenar. Eftersom den stora stenen ligger på små stenar blir det en god resonans mellan hällen och berget. Visste man att det var folk på väg mot skäret och dimman slöt tätt omkring dem ute på havet, så hjälpte man de "nödställda" med att rulla lilla stenen mot stora hällen som då gav ifrån sig ett muller som hördes långt över fjärden. På så sätt kunde de navigera efter ljudet. Bengt berättade att när han och hans familj levde på Sälskär visste de inte ens om att dimstenen fanns där den finns, men att man troligen har använt den långt innan dess. Däremot konstaterade han att den nog skulle ha behövts många gånger.
Runt alla skär och klippor i skärgården finns det förstås mängder av stenar. Bilden är från Sälskär och visar, förutom alla stenar, också några fiskarbodar med gamla anor. Bodarna har förstås fått nytt tak sedan de byggdes under 1500-talet. Bodarna är byggda av sten och de användes till att förvara salt i så att de fiskare som kom till Sälskär kunde salta in fisk och säl medan de låg ute till havs och tog vara på vad havet bjöd dem. Det finns upptecknat om att svenska strömmingssaltare förde med sig salt till särskilda uppsamlingsplatser på Åland vilka fungerade som salterier. Sannolikt är det folk från Norrtälje som har byggt saltbodarna av sten på Sälskär.
På vägen hem från Sälskär såg vi får som kom ut på de stenhårda granitklipporna på Äppelö, för att nyfiket titta på oss som åkte förbi i Silvana.....
Ja, sedan finns förstås runstenar, gravstenar, ädla stenar, lyckostenar, gallstenar, njurstenar, saltsten, tandsten och ....och....och....
Jag kan bara inte låta bli att visa bilden som Boris Krielen har tagit av en råtta i bergsklättrartagen...eller om den befinner sig mellan två stora stenar? Boris är professionell bergsklättrare och lyckades ta bild av en annan liten klättrare....:D
Festligt eller hur?

32 kommentarer:

  1. Finns det mycket orm när det är så stenigt?

    På tal om dom "sjösjuka kasperdockorna" så kom jag att tänka på när jag bodde i Uppsala och Oslodottern bodde hemma så åkte hon och jag båt till Åland. Båten var inte så stor och just den dagen var det stormigt. Hade ju hört talas om att bli "grön av sjösjuka". Men trott att det bara var ett talesätt. Men dottern var verkligen sjösjuk och grön i ansiktet.
    Hursomhaver så gillade jag Åland, det lilla jag såg av ön.

    kram

    SvaraRadera
  2. Strömmas sida,

    det varierar med åren vad gäller ormtillgången. Finns det mycket sork, finns det mycket orm.

    Man ser verkligen ut som de sjösjuka kasperdockorna när man är sjösjuk. Ett hemskt tillstånd för övrigt.
    Roligt att du gillade den här ön. Du får göra ett nytt besök när det blåser mindre någon gång:)

    kram

    SvaraRadera
  3. Stenrika! Så fiffit. Då är jag det med ;)

    Älskar sten, i alla former och färger.

    Så vackra och fina bilder, från öar och skär. Det är exotiskt!

    Kramar

    SvaraRadera
  4. Stenar är fascinerande. Här finns det massor av stenar, många med vulkaniskt ursprung. Tänk vad mycket jag fick lära mig här om stenar. :) De snurrande stenarna låter spännande. Du får berätta om du kan hoppa på och snurra du med. Kramar!

    SvaraRadera
  5. Lotta,

    vi ÄR stenrika! Tror nog att alla ålänningar är det, för det finns massor av sten på den här ön:)
    Stenar är fascinerande och med tanke på hur gamla de är så blir de ännu mera fascinerande. Tänk om de kunde berätta!
    Ha en fin dag Lotta! Här har vi blåsigt bara värre; Ophelia lär vara här och efterspela:)

    Kramar!

    SvaraRadera
  6. Anne-Marie,

    världen består ju av stenar, så vi är nog alla mera eller mindre stenrika:).
    Jag gissar att jag nog är rätt snurrig själv när jag tror att stenar kan snurra men givetvis så hoppar jag på i karusellandet!

    Kram!

    SvaraRadera
  7. Klart att stenar har namn, men har inte tänkt på det tidigare. Tack för upplysningen i morgonmörkret.
    Jag fullkomligt älskar stenar, plockar med mig vart jag än kommer. Sista bilden fick mig att kvickna till lite extra, stenkul!

    Kram o trevlig helg!

    SvaraRadera
  8. Tina,

    just det, stenkul! Det finns tydligen råttor som också ägnar sig åt bergklättring.
    Jag är likadan, samlar stenar på mig både här och därifrån. När jag är i Danmark krävs bil, för då skall stora klitterstenar med hem...dem glömde jag förstås att visa i inlägget.

    Trevlig helg-kram!:D

    SvaraRadera
  9. Visst snurrar de, men långsamt och värdigt så att det knappast märks. Vi har en på vår ö som majestätiskt vänder sig varje gång den hör kyrkklockorna på grannön ringa (det gäller att inte vara stendöv).
    Hoppas den lilla musen kom dit den skulle, det ser vådligt ut - och roligt, men jag har lärt mig att aldrig skratta åt barna och djur, så jag försöker låta bli.
    Margaretha
    som understundom
    hugger i sten

    Lägg icke blommor, band och fransar
    på vården över deras ben,
    ej livet gav dem gröna kransar
    men sten. På vårdarne lägg sten!

    Oscar Levertin,
    På judiska kyrkogården i Prag
    (i Legender och visor, 1891)

    SvaraRadera
  10. Margaretha,

    så det är så det går till, lååångsamt, inte snurrigt i allmänhet. Då förstår jag också! Då förstår jag också att jag inte skall förvänta mig någon form av karusellstenar alls. Och förstås, det borde jag ha förstått att naturen inte bryr sig det minsta om vad vi människor tänker och sätter för fason på den....den gör som den själv vill...snurrar stenarna långsamt, långsamt.
    Den lilla musen kan man bara le åt, för visst undrar man ju hur den skall ta sig ur dilemmat. Det där är ungefär som när man står med ett ben i båten och det andra på bryggan och inte kan göra varken si eller så, när båten drar iväg utåt...då får man ofta låta sig falla och låta tyngdkraften tala

    Karin som just var ute bland de långsamt snurrande stenarna. Ophelia drar på runt knutarna och de gamla björkkvistarna dråsar i marken. Nu behövs hjälm!

    SvaraRadera
  11. Underbart vackra stenbilder - kul med temat, jag såg stenar lite överallt när jag åkte in till Norrköping igår...

    Intressant med dimstenen - låter som om det vore något för Johan Theorin...
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
  12. Musikanta,

    tack!:D

    Ja, så var det då denne Johan Theorin. Tack för påminnelsen!:)
    Kram!

    SvaraRadera
  13. Granitklipporna är så vackra. Mannen är vår Obelix, han samlar på stenar. Om någon granne gräver något och vill bli av med en stor sten, vill mannen. Nu har jag lagt förbud på det :-)
    Skrattade åt alla stenar du hittade :-)
    Tjusig råtta! De klarar vad som helst...
    trevlig fredag
    kram, Ann-Mari

    SvaraRadera
  14. Så vackra stenar du visar! Ofta har de en otrolig historia och har varit med sedan istiden. Spännande med dimstenar! Och så så söt den lilla råttan var :-)
    Helgkramar från Lotta

    SvaraRadera
  15. Ann-Mari,

    nog är det så! Graniten är vacker och den har ju ni också däruppe i norr!
    Javisst, ja, det finns ju bautastenar också...har du trädgården full när du är gift med Obelix? och vildsvin förstås.
    Råttor klarar allt!
    Trevlig fredag för din del också!
    Karin ger kram!

    SvaraRadera
  16. Lotta,

    ja kan du tänka dig att man tycker att en råtta helt plötsligt är söööt! Dutteduttangullig rentav där den också klättrar jämsides med Boris, haha..
    Vi bor i ett hus med nittiotusen tegelstenar också, det glömde jag bort i sammanhanget. Så nu blev vi plötsligt ännu stenrikare, när minnet vaknar.
    Ha en fin helg!
    Kram!

    SvaraRadera
  17. Å det var mkt sten....

    Tack rara för historien, en småler kanske åt sina egna men här blev det ett gapflabb.

    Världen är ju liten ibland sägs det och jag måste fråga om du känner någon som heter eller hette Paul Ljungberg?

    En likaledes helg till dig!
    Kram

    SvaraRadera
  18. Helen,

    ja, många många....:D

    Ja, tänk att man inte kan lita på en grynkorv ens,haha..

    Nu just är världen för stor, jag känner inte någon som heter Paul Ljunberg, men kanske någon annan gör det som läser det här?:)

    Vi har det bra båda två i helgen, helt klart!
    Kram!

    SvaraRadera
  19. Som jag skrev hos mig idag så ÄLSKAR jag steniga kuster. Inget går upp mot dem!
    Och där bor du bland stenar och troll!!
    Love it!
    Ja, jag har också hört skrönan och kyrklockorna och snurrande stenar.
    Dimstenar låter totalt fascinerande och väldigt otäckt.
    Kramar!!

    SvaraRadera
  20. Annika,

    ja, jag tänkte på det när jag läste ditt inlägg:).
    Tror nog att jag får stå för trollet själv:).
    Men dimstenen var den som hjälpte dem som befann sig i dimman, men jag håller med, det är ruggigt otäckt att inte veta var man är när man sitter i dimman och inte ser någonting alls. Man tappar orienteringen så lätt, så lätt.
    Kramar!

    SvaraRadera
  21. Stenarna är verkligen fina och vi har en som värmeunderlägg. Röd granit från Åland. gissa om vi tänker ofta på er!
    Kram från eva i Tyresö

    SvaraRadera
  22. Eva,

    javisst ja, så kan man också använda dem och jag som har hällstensugnar...det blir bara flere och flere stenar att räkna till stenrikedomen!:)
    Förstår att ni tänker på oss när ni lägger kastrullen på Åland!:)
    Kram !

    SvaraRadera
  23. Så intressant med dimstenen. Jag hade aldrig hört talas om det tidigare. Tänk vad man kan lära sig i bloggvärlden!

    En av mina bästa vänner är galen i sten. Det blir alltid väldigt tunga väskor när man reser med henne... Båda barnen samlar på vackra stenar. De ligger i diverse burkar, på hyllor, under sängen och lite här och där.

    SvaraRadera
  24. Krönikören,

    dåtidens radarreflektor med ljud!? Undrar om jag fick till det på rätt sätt nu, men bra ser det ju ut i alla fall, haha...
    Människan har alltid varit påhittig och säkert har man kommit på det där med dimstenen av en tillfällighet från allra första början, ungefär som man gjorde med omeletten:).

    Det fanns en tid som jag också var smått galen i sten. Danmark har blivit betydligt lättare på grund av mig...du skulle ha sett kappsäcken när jag reste med tåg genom Sverige mot Stockholm, för att inte tala om hur lååååånga mina armar blev. Och tulltjänstemannens min var oförklarlig:)
    Mina stenar ligger i trädgården och i växthuset.

    SvaraRadera
  25. En ny användning för knytnävsstora stenar fick jag lära mig av hovslagaren häromdagen: om en häst vill kasta i sig maten för fort - det är inte bra för magen- så ska man lägga stenar i krubban så att hästen måste sortera och därmed äta långsammare! Hästar är utomordentliga sorterare och undviker minsta nubb. Nötkreatur däremot äter allt, spikar eller antennsladdar, allt åker ner. Inte hälsosamt alls så i kostall måste man vara noga.
    Här är en till som fått långa armar av att plocka stenar med hem.
    Den bergsklättrande gnagaren är oemotståndlig!

    SvaraRadera
  26. Ha ha.. du är stentokig.-.Det är jag med...stengalen..har stenmassor överallt..Plockar med mig stenar, från platser..minnesstenar...det är så fint..med stenar..( inte tandsten hihhii eller gallsten) Har en vackert röd platt sten..från Åland...faktiskt snodde jag med mig två..en vacker vit med hål i också..Du skriver så kul om stenar..Utan stenar kan vi inte må bra...de finns liv i dem, fast man säger stendöd...stendöv, man hör ju hur de låter, stenkul..hm undrar vad det är..ja det finns mkt sten..Undrar hur många stenar som fått byta miljö...Fina bilder kära kusinen min..
    Vet du..di andra kusinerna träffas i kväll i Stklm. Med Chri..Kusinflickebarn (till Leif och Olof)...känner dem dåligt jag, tyvärr..men det går att ändra på..Trevlig helg//Kram Karina

    SvaraRadera
  27. Olgakatt,
    så intressant vad gäller hästar och kor!
    Det visar väl en del på att hästar är intelligentare, en aning. Getter äter ju allting i sin tur men om de äter sten vete väl gudarna:). En del fåglar äter småsten för att upprätthålla matsmältningen.
    Den lilla bergsklättraren är verkligen oemotståndlig. Jättego´!

    SvaraRadera
  28. Oljekritan,
    :D, då ligger stengalenskapen i släkten då!Bergsäkert! Vi är som myrorna, men vi tar med oss stenar från när och fjärran till våra stackar.
    Leifs döttrar heter Louise(Lollo) och Gunilla,
    Olofs Lena, Solveig, Anne-Helene och Lisbeth
    Jag känner dem inte jag heller, i någon större utsträckning men har träffat dem någon gång i min allra grönaste ungdom, några av dem också senare. Lisbeth har jag haft kontakt med via Uffes facebook.
    Så blir det när det finns stort avstånd emellan oss.
    Ha en fin helg!
    Karinkram!

    SvaraRadera
  29. Stenbra helt enkelt!
    Kram kram!

    SvaraRadera
  30. HeLena,

    Tack, du har lyckats ta dig genom järnridån, märker jag! Grattis till det stenhårda genombrottet:D.
    Kramar!

    SvaraRadera
  31. Spännande att läsa om detta med dimstenar. Och att stenar vrider sig när de hör kyrkklockorna, den hade jag inte hört förr. Tänk vad man lär sig i fredagstemat. :-)

    SvaraRadera
  32. Bejla,

    dimstenar finns litet varstans längs kusterna både här och i Finland, kanske också i Sverige. Men de flesta börjar bli övervuxna och försvinner på så sätt.
    Man lär sig massor i fredagstemat:)

    SvaraRadera