fredag 14 oktober 2011

Mitt i allt

när vi åt middag, tittandes en aning förstrött på talgoxarna utanför köksfönstret som pickade bröd i sig vid sitt matbord, så kändes det som att i natt går nog siken in. Inte mera än så tänkte jag, för i nästa stund slog jag ifrån mig eventuell nätläggning som omöjlig. Imorgon klockan tio blir det ju kurs här hos oss, i örtkännedom tillsammans med Nina på Lustans.
Så stod han då där i full mundering för nätläggning! Uffe! Den tanke jag hade haft höll han på att förverkliga. -"Du har så mycket att göra så jag lägger dem själv ikväll," sade han i förbi farten på väg mot dörren. Gissa vem som fick fart under galoscherna?:) På mindre än en minut hade jag slängt på mig varma kläder för att fara med ut på sjön och lägga nät. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig, göra en kontramanöver i all hast. Arbetet finns ju kvar. Inte vill jag missa detta, tänkte jag och rusade på dörren och sprang till bilen....
och stannade upp en stund för att bara ta in alla guldfärgade moln på himlen i väster....jag blir alltid lika förundrad över hur vackert det kan vara och så omväxlande från kväll till kväll. Den ena är inte den andra lik

Vi var litet senkomna, men det fanns tid att lägga näten utan pannlampa:). Himlen var oerhört vacker sedd från bryggan vid Lökholmen....och en liten prick mitt i allt detta guld såg jag
att rörde sig mot oss....en prick som blev större...
och större. En prick som gör mig så oerhört euforisk varje gång...det är nästan så att jag tror att jag också kan lätta och flyga iväg
tillsammans med Örnie
Så fort han hade sett oss vid bryggan lättade han från sin utkiksplats på "sitt" berg. Nu är det åter höst och han har lämnat den yttersta skärgården efter en sommar där säkert nya familjemedlemmar har kläckts och lämnat boet för länge sedan....
Och som vanligt gjorde han en lov över oss, innan han försvann in mot skogen och mot berget igen..
Därute ligger näten. Tidigt imorgon bitti drar vi iväg för att ta upp dem. Innan solen har gått upp helt....jag måste ju vara hemma när klockan är tio och alla kursdeltagare anländer:D

12 kommentarer:

  1. Underbara bilder som vanligt Karin! Så trevligt med Örnie som håller er under uppsikt, :)
    Lycka till med kursen imorgon!

    SvaraRadera
  2. Verkligen underbara bilder! Och kronan på verket örnen som kommer glidande:) Det lönar sig att ha kameran med alltid.

    SvaraRadera
  3. eva i Aten,

    tack! Himlen var otrolig igår kväll, sällsynt vacker. Örnie hör till, vi känner honom alla här i trakten.
    Tack!:)

    SvaraRadera
  4. Sirkka,

    Tack, det kan bli så ibland när man har kameran med. Det var snudd på att jag inte kom ihåg att ta bilder på grund av allt det vackra och så Örnie till! Eufori är ordet!:)

    SvaraRadera
  5. Å vad fint Karin. Jag håller med dig om att man aldrig slutar fascineras av himmelen. Tänk att något så vacker kan dessutom vara helt gratis :) Samma med fina Örnie. Mysighetskänsla i alla bilder som vanligt.
    kramar

    SvaraRadera
  6. Fågelmatning! Fiske! Örnar!
    LIVSKVALITÉ!

    SvaraRadera
  7. Magdalena and Co in US,

    Himlen är så levande så det finns ingen som helst möjlighet att ledsna på att titta på den. Det är ungefär som när man tittar in i en brasa...en levande eld.
    Tacktack:D!
    kramar!

    SvaraRadera
  8. Mian,

    precis så är det!:)
    Egentligen har man det oförtjänt bra men så vet jag om det också och är oerhört tacksam för varje sådan stund.

    SvaraRadera
  9. Det är fantastiskt när man har varit gift länge att man tänker precis samma tankar utan att behöva säga något. Din Uffe var nog glad över att få sällskap i alla fall trots att han tänkte på att du hade mycket att göra. Snällt av honom!
    Bra att du alltid har kameran med dig när det bjuds på så härliga fototillfällen!

    Ha en skön helg önskar Ingrid som inte riktigt har hämtat sig än efter nästan en vecka med barnbarnen. Saknar dem redan!

    SvaraRadera
  10. Musikanta,

    Visst är det så fastän jag inte tror att det helt och hållet beror på hur länge man har varit gift utan kanske mera på hur man är som människor i helhet. Med endel fungerar det bättre än med andra:). Givetvis så lär man sig förstås hur man fungerar när man lever ihop titt och tätt, behöver inte ord.
    Han har nog svårt att få mig att stanna på land:). Jag vill med!
    Jag förstår din saknad! Man går litet sönder när man lämnar de raringarna.
    Ha en fin helg!
    Kramar
    Karin

    SvaraRadera
  11. Här och då...var du nog en typisk röd person *S*.
    Det är oftast vid dom snabba helomvändningarna som är mest effektiv och har kul också.

    SvaraRadera
  12. Strömmas sida,

    :D, du har helt rätt, jag var nog väldigt mycket en röd person precis just då, så nu är det bevisat! jag har röda inslag i min väv.

    SvaraRadera