fredag 28 oktober 2011

Fredagstemat....

HeLena har valt att vi som är med i fredagstemat idag skall välja ett årtal från 1900-talet och berätta någonting om det. Jag har haft svårt att välja. Inte för att det inte har funnits någonting att skriva om, utan det är precis tvärtom. Det finns så mycket att skriva om:)
När det blir så kan jag nästan gå i stå och blir som åsnan mellan hötapparna ....men allt ordnar sig på något sätt och så även denna gång:)
År 1914 kom nästan självmant i möte med mig
Så här såg Finnöskolan ut i början av nittonhundratalet, skolan som nu är vårt hem och vårt företag under namnet Pettas. Mot vägen fanns ett staket och en grind...nu finns inte grinden längre och staketet har ersatts av en häggmispelhäck. Ser ni barnen som sitter där i gräset?

Finnöskolan började i privat regi redan år 1909 i grannhuset närmast oss. Enligt Kejserliga Senatens utslag av den 7 november 1912 ålades kommunen att ta över skolan i Finnö på grund av att privatskolan hade ådragit sig skulder på 3000 mk, vilka kommunen hade tagit hand om.

En ny skola började uppföras, vårt nuvarande Pettas. Ett lån om 7000 mk upptogs för byggandet. Därtill skulle varje hemman åläggas att för bygget gratis utföra tre kördagar med häst. Den som inte gjorde det skulle betala ett belopp om sex mark för ett par hästar och fyra mark för ett hästdagsverke. Samtidigt beslöts att varje torpare skulle utföra tre dagsverken på bygget utan ersättning. Om någon underlät att göra det skulle han betala två mark per dag.
I oktober år 1914 konstaterades att skolhuset var färdigt och klart för att avsynas.
Därefter skulle tomten inhägnas och brunn grävas.

Jag skrev att år 1914, kom mig till mötes. Orsaken till det är att inhägnaden som kommuninvånarna fick göra som dagsverken för två mark per dag (kungjort i kyrkan) nu i dagarna skall börja plockas ned och bäras bort till platsen där vi brukar bränna ris. Staketet har tjänat färdigt och faller i hög....nästan hundra år gammalt. De allra vackraste spjälorna som inte är helt ruttna skall jag lägga i en hög för sig....(precis så där som Povel Ramel gör) och återanvända ett tag ännu på ett eller annat sätt.
Vid ingången på vår tomt finns inte grindarna kvar men däremot kan man se järnsmidesdetaljer från den tiden då det fanns sådana. Jag kommer att plocka bort dem från grindstolpen med vördnad och spara dem på något sätt så alla kan få se dem som kommer hit. Låta hantverkarens fina beslag leva vidare...
Som ni ser så lutar staketet betänkligt och är så svagt vid det här laget att till och med våra igelkottar som är här under sommaren, går igenom spjälorna så stickorna yr...det är dags att plocka ner det pittoreska inslaget
Den grå laven förskönar....
Underbara färger. Undrar hur många barn som har gått på staketet, så som barn brukar göra. Tänk om spjälorna kunde berätta om hur det var år 1914 och alla år därefter...
När jag kom hit för elva år sedan fanns det fortfarande två grindar kvar i grindhålet som leder rakt österut. De låg i gräset och en räddningsoperation blev nödvändig. Nu har de tjänat som skrank i örtagården...de är fortfarande i rätt så bra skick och lever säkert till sin hundraårsdag om tre år, kanske längre
På väg mot nästa grind såg jag att syrenens bladverk har blivit vackert brunt...
Jag vill ju visa handtaget...många är de som har dragit fast grinden bakom sig när de har kommit och gått...
och jag virvlade vidare i min strävan att hitta minnen från år 1914....timjan blommar ännu
örnbräkenbeståndet hann vi aldrig klippa ner....nu lägger det sig som en matta på marken och försvinner ner till maskarna att tugga på under vintern
lönnarna har sina prickar....virus på gång?
En bevuxen staketstolpe, snart ett minne blott...så murken att den knappast går att bränna ner. Den får brinna av egen kraft och bli till jord
En bit ifrån blommar höstastern som jag har fått som gåva av Nina
Tistlarna blir vackra när de vissnar ner
för att inte tala om lupinernas fröställningar som ser ut som vingar. Eller kanske de rycker på axlarna, smått resignerat och säger att allt har sin tid....de kanske känner att jag känner vemod för att allt det gamla, vackra som omhägnar vår tomt snart är ett minne blott

Här tycks hasp och hake ha använts flitigt under många år........ så rycks jag med ett brak och brum tillbaka till år 2011.....
när sonen kommer ner för backen....Jag blir glad...
och konstaterar förstrött på vägen in i huset tillsammans med honom att murgrönan äntligen börjar göra skäl för sitt namn....den har börjat att klättra uppåt.

Tack Helena för oktober månads alla fredagsteman! Det är alltid en liten utmaning att ta sig an ett sådant. I november är det min tur att stå med dirigentpinnen i handen.
I höger kolumn i bloggen kan ni läsa vad jag har givit på förslag till att skriva om.
Alla som deltar i fredagstemat hittar man på HeLenas blogg.
Jag skall ta mig själv i kragen och skriva in alla deltagare i min blogg till nästa fredags tema.
En fin fredagskväll önskas!

28 kommentarer:

  1. Så synd att staketet inte orkar stå för sig själv längre - nu när det blivit så vackert.
    Det är som med oss människor - när vi samlat på oss visdom och skönhet - då är det dags att vandra vidare...
    Hundra år är ju en väldigt kort tid - egentligen.
    M

    SvaraRadera
  2. Margaretha,

    visst är det synd att det inte orkar längre. Ändå, har det hängt med länge, fastän hundra år är en kort tid men de hade inte impregnerat köpvirke som vi har utan rejält kärnvirke istället. De gamla fönstrena i huset är fortfarande i mycket bra skick. Men så står de förstås inte på marken som staketet gör.

    Det gäller att samla på sig så mycket visdom och inre skönhet som möjligt innan det är dags...ändå skall man helst resa med lätt bagage:)

    SvaraRadera
  3. MEN så vackert skrivet! Sådan kärlek till det gamla på något sätt och en nyfikenhet om vad staketet sett genom alla dessa år.

    Kramar från ett kallt CT

    SvaraRadera
  4. Taina,

    tack för det! Nog skulle det vara roligt om man kunde titta bakåt genom staketspjälorna på alla barn som har sprungit på den vår gårdsplan:)

    Kramar från ett höstvarmt Åland

    SvaraRadera
  5. Väldigt fint skrivet och så fina bilder. :)

    Stor helgkram till dig!

    SvaraRadera
  6. Men oj så många underbara bilder från en gången tid! Tänk om man skulle få kliva in i den tid som var då om bara för ett kort besök.
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  7. Helt underbart inlägg! Och vackra bilder.
    Kramar till dig och ha en skön helg. Roligt att se ert hus som det såg ut 1914. Hade varit kul också om du hade lagt upp ett foto från samma håll som det ser ut idag.
    Kramar från Ingrid som önskar dig och Uffe en skön helg.

    SvaraRadera
  8. Karin,
    Alla mejl till dig studsar. Får dem tillbaka, spelar inge roll från vilket konto jag skickat dem. Försöker igen innan jag går och lägger mig, och om inte det går, i morgon bitti.
    M

    SvaraRadera
  9. em: kolla adressen! Skall vara madame@aland.net

    SvaraRadera
  10. Ewa,

    tacktack!:)

    Ditokram till dig!

    SvaraRadera
  11. Annelis hantverk,

    det skulle vara roligt att få testa den möjligheten. Men tidsmaskinen är inte uppfunnen än annat än i filmer och böcker...
    Trevlig helg önskas dig också!

    SvaraRadera
  12. Musikanta,

    tack!:)
    Jag har nog haft vårt hus som det ser ut på bild i nulägetm ett antal gånger på bloggen. Tänkte på samma sak som du skriver om men trodde att jag antagligen blir tjatig.:D. Får ta ett höstligt foto av huset imorgon.
    Hoppas att du hittade höstsoppan som du frågade efter receptet på i förra inlägget!
    Kramar från oss två!

    SvaraRadera
  13. Margaretha,
    måste skratta, visste inte ens att jag har skrivit svar åt dig här. Trodde jag gjorde det på mejl. Den ålderdomen, den ålderdomen....ack ja

    SvaraRadera
  14. Vilket fint inlägg. När man vet historien om det gamla staketet så förstår jag att man känner stor vördnad för det. Nog är det vackert fast det håller på att falla ihop. Kul att ni har tagit tillvara på så mycket av det gammla och fina. Ha en bra helg och jag ser fram emot de ämnen du har valt för nästa månad.

    SvaraRadera
  15. Desiree,

    Tack:D! Så är det med det mesta som man vet historien omkring. Det får ett helt annat värde då. Faktum är att det på sina ställen är i sådant skick att det kommer att falla i bitar bara av att man tar i det men en hel del spjälor skall jag nog kunna skapa någonting tillfälligt av när andan faller på.
    Ha en bra helg du också!

    SvaraRadera
  16. Skönt med denna respekt för tidens gång.
    Ni känner det där.
    Tänk jag hittade raden med barn fast jag letade länge. De sitter framför din dörr.
    Men det kanske var svårt med allt tvångsarbete.
    Många måste hjälpa till för att det skulle bli en skola och böter var kanske ett måste?
    Intressant alltihopa.
    Kram från eva i disigt Tyresö

    SvaraRadera
  17. Eva,

    Det är självklart att respekt och vördnad finns för alla som har slitit och jobbat för att få en skola till sina barn. De sitter framför vår dörr, helt rätt:).
    Jag gissar att det var det enda sättet att få ekonomin att gå ihop och torparna som troligen inte hade så många slantar fick hjälpa till på sitt sätt med kroppsligt arbete istället. Det låter hårt men troligen tänkte ingen på det på det sättet då. Och alla skulle hjälpa till på något sätt. I dagböckerna som finns här kan man läsa att det fanns många torparbarn bland eleverna.:D
    Det finns hur mycket som helst att skriva om tiderna som har varit...allt har sin historia i en hundraår gammal f.d. skola.
    Kramar från ett soligt Geta

    SvaraRadera
  18. Vilket fint och intressant inlägg. Detta måste var det tidigaste nittonhundra inlägget. Ha en fin dag.

    SvaraRadera
  19. Nilla,

    tack!:)
    Nu har jag inte läst allas inlägg ännu, men troligtvis är det så som du skriver.
    Ha en fin dag du också!

    SvaraRadera
  20. Fint! Gamla saker är spännande, finns alltid en historia bakom...
    Dina teman blir roliga! Genast började knölarna mala...
    Ha en skön helg!
    Kram!

    ps. du kan kopiera min lista och lägga upp den hos dig... ds

    SvaraRadera
  21. HeLena,

    Tack för det och jag kan höra hur knölarna mal...
    eller som det hette i någon tv-såpa för länge sedan, det mahler och mahler...:D
    Tack för listerbjudandet, tar det gärna!
    Kram!

    SvaraRadera
  22. En gång till Margaretha,

    det var inte ålderdomen! Det var Uffe!
    :D

    Karin

    SvaraRadera
  23. Skicka hit Uffe omgående - så slipper jag skylla allt på ålderdomen!
    Margaretha
    som har gått
    i barndom

    SvaraRadera
  24. Tänk vilket fint inlägg ett gammalt stake kan ge upphov till! Verkligen läsvärt. Och det är roligt att se hur ni tar tillvara allting, minsta sak får ett värde. Och fins höstfärger på dina bilder.

    SvaraRadera
  25. Margaretha,

    ja, vi kunde ju dela på honom så vi slipper skylla på ålderdomen:)
    Han är på väg!
    Tror jag....

    SvaraRadera
  26. Grekland,

    tack!
    Vi försöker ta vara på så mycket som möjligt.
    Och tillsvidare är färgerna vackra i naturen, fastän man märker att även den tiden snart är förbi.

    SvaraRadera
  27. Gamla hus med historia och själ har alltid fascinerat mig. Man känner nästan direkt när man stiger innanför dörren om det varit bra händelser i huset. Gamla skolor är ju också speciella.
    På 50-talet, innan jag börjat skolan så fick jag hälsa på min faster som var lärarinna i en byskola. Där var också en länga med utedass..vedkamin i skolsalen och då dom skulle äta så satt dom på bänkar ute i kapprummet. När rasterna var slut så stod hon på trappen och ringde in med en klocka i handen. Hon bodde på övervåningen. När jag tänker efter, så är jag så glad att ha fått uppleva det.

    Du bor så fint och ni båda lägger ner er själ i hus och gård.

    Vad kul att du har varit här i Östersund några dagar. Synd att vi inte kände till varandra då så hade vi kunnat träffas. Men det kommer kanske fler tillfällen *ler*.

    SvaraRadera
  28. Strömmas sida,

    väggarna talar i gamla hus och byggnader. Så känner jag i alla fall. Ibland talar de goda ord, ibland mindre goda:)

    Jag har förstått att det var väldigt mycket på det sättet i den här skolan också, så som du beskriver skolan du besökte som barn.

    Det här huset är vårt hem och vårt företag men också någonting vi förvaltar så gott vi kan och förmår. Här blir vi aldrig sysslolösa:)

    Det var våren 1996 som jag besökte Östersund. Du kanske inte var där just då. Men det går flere tåg dit upp, så säkert någon gång om livet vill.

    SvaraRadera