söndag 2 oktober 2011

Elina /Bongoklubben


Jag är med i Bongoklubben! Vilket innebär att jag är med i en berättelsestafett

Britt har just sprungit sin sträcka och lämnat över stafettpinnen till mig. Nu är det min tur att springa fram en historia som handlar om när jag inte trodde mina öron eller ögon

Krönikören är tongivare. Nu när jag har skrivit min del av stafetten lämnar jag över pinnen till Freja

Då jag inte trodde mina ögon och öron hände sig på den tiden när jag var yngre, (så plägar man vara när man skriver på den tiden) Jag jobbade som smörgåsnissa , undrar hur många som vet vad det är?:) på ett av de kryssningsfartyg (Apollo 3-an) som gick mellan Stockholm och Mariehamn.

Smörgåsbordet var som vanligt uppdukat med allsköns läckerheter och många gäster ”bordade” borden i matsalen. Vår härliga hovmästarinna hette Elina och var en liten, rar men bestämd dam, som kom från Åbo-trakten någonstans. Elina finns inte mera i den här världen.

Där hon satt placerad vid ingången till salen hade hon en bra överblick över allt och alla. Gäster, servitriser och den unga smörgåsnissan.

Just den här dagen som jag aldrig kommer att glömma, fanns ett par med bland gästerna som fick extra uppmärksamhet av Elina.

Orsaken till detta var att de nämligen lade en stor mängd rostbiff i damens handväska och således inte endast på tallrikarna. Märk väl! Det var inte tillåtet att ta mat med sig från matsalen! Misstankar om att just det här paret roffade lite extra mat åt sig hade funnits redan under tidigare kryssningar men inget hade kunnat bevisas......det var bara en stark känsla som fanns, men den här gången fick Elina se hur rostbiffen försvann in i väskans gap...

Paret åt sin mat, steg upp och gick mot dörren. Vi i personalen hade fått förvarningar om att hålla ögonen på rostbifftjuvarna. En vaktman dök upp och slöt upp vid Elina som hade förskansat sig med ett extra ”vapen":)

Vänligt men bestämt bad Elina, med vaktmannens bistånd, om att paret skulle öppna damens handväska. Hon berättade att de hade sett stölden. Förvånande nog så öppnade kvinnan sin handväska rätt omgående….man kunde ju ha trott att hon skulle ha nekat, men jag tror inte någon någonsin nekade Elina något när hon satte ögonen i en på det där speciella sättet...

När det hade konstaterats att rostbiffen låg där den låg, suckade Elina en smula och sade sedan lugnt: "Ni glömde såsen", samtidigt som hon tog fram en såskopp och hällde innehållet in i handväskan över rostbiffen….Hela matsalen blev märkligt tyst med en gång, inte ett bestick hördes mot tallrikarna, inte en röst…allt blev väldigt, väldigt tyst, det var nästan som när Törnrosa somnade…alla stelnade till i den ställning de var i, i hundra år ungefär….det enda som hördes var knäppet när handväskan stängdes av Elina… en handväska fylld av rostbiff och sås…två människor med mycket röda ansikten gick ut från matsalen och en märkligt förnöjd Elina ruskade liksom på sig och av sig och tog tag i vardagen igen

Jag som stod vid smörgåsbordet började åter sortera rökta ålbitar i en snygg rad när jag väl kom underfund att jag kunde andas normalt igen…

Så småningom var allt fullständigt normalt i matsalen ….precis som om ingenting hade hänt. Men alla undrade säkert hur damen med handväskan någonsin skulle få väskan ren igen…

Med facit i hand kan man förstås undra om det var fullt lagligt att göra så som det gjordes. Idag hade troligtvis Elina fått ett mindre fängelsestraff för åtgärden. Men jag tror hon hade tagit det med stor glädje....hon såg så nöjd ut:)


********

Vi kom hem just efter klockan elva i går kväll. Under gårdagen fick jag en smörgåstårte- och chokladtårtebeställning som skall levereras kl tolv idag...så morgonen har gått i arbetets tecken. Gårdagen blev fin och bilder finns..

Ha en fin söndag!

20 kommentarer:

  1. Jag skulle så gärna beställa ngt av dig. Kan du frystorka lite mat och ta emot fjärrbeställningar! Gärna några smörgåstårtor!
    Ha en fin dag!
    kram

    SvaraRadera
  2. Lisbet,

    tack för god idé. Här skall det bli smörgåstårta, tårta och annat godis på burk. Bara blanda i vatten och så vips, simsalabim, så är allting klappat och klart för stort kalas!:D
    Ha en fin dag! Du också!
    kram

    SvaraRadera
  3. Härligt minne!

    Roligt med den gamla bilden, jag tycker att frisyrer och kläder verkar vara från runt 1940.

    Bloggblad

    SvaraRadera
  4. Olagligt eller inte, var det fantastiskt välfunnet!
    M

    SvaraRadera
  5. Bloggblad,

    Ja, naturligtvis så skall ju såsen inte glömmas bort...:)

    Det är mycket möjligt att bilden är från tidigt fyrtiotal. År 1949 var det slut på den bemannade verksamheten på Sälskär så det är tänkbart, absolut.

    SvaraRadera
  6. Margaretha,

    javisst, somt hör ju bara ihop och skall inte glömmas bort:). Jag förstår Elina mycket väl, hon gjorde sådant som säkert många gärna hade velat göra men inte tordes.

    SvaraRadera
  7. Härlig läsning Karin. Elina visste hur en slipsten skulle dras. Kreativt, tycker jag. Och så undrar jag om paret kom rillbaka efter det här ;)

    Fint att lördagen gått så bra. Full fart idag igen ser jag -- jag som trodde ni skulle få vila lite!

    Lottakram!

    SvaraRadera
  8. Lotta,

    tack!:) Elina gjorde så som många vill göra ibland. Skrida till handling...
    Vad jag minns så såg vi aldrig paret ombord igen. Jag förstår dem:D.
    Vi är igång men i långsamt tempo....har nästan semesterkänsla för vädret är fortfarande fint..

    Karinkram!:D

    SvaraRadera
  9. Underbar historia! Jag kommer att tänka på ett avsnitt i en bok av Fritiof Nilsson Piraten. De rika och feta handlarna, däribland patron Esping, har middag på Hotell Horn ( i verkligheten Kramer i Malmö) och den magre kontoristen får följa med. Han har magra och hungriga barn hemma och smusslar mat i fickorna för att ta hem. Han vill förstås också ha sås så fickorna är fodrade med vaxduk!
    Skulle tro att det finns en verklig historia bakom, det hade ofta Piraten.

    SvaraRadera
  10. Olgakatt,

    Vilket fantastiskt minne du har! Jag menar som kommer ihåg namnet på patronen..så där bara. Jag vet ju att du är långt borta från din bokhylla hemmavid:)
    Det talas om en kommande regression i våra tider så kanske klädhandlarna låter sy in vaxduk i fickorna på kläderna ett tag framöver..
    Piraten hittade knappast på, precis som du skriver så fanns det oftast en verklig historia bakom.

    SvaraRadera
  11. Vilken rolig händelse och jag kan nästan se och känna tystnaden där i salen. Jag tror att det gamla gardet av personalen var mer handlingskraftiga och respektgivande än idag :-).

    SvaraRadera
  12. Vilken cool kvinna! Det var ju ingen mening att ta tillbaka rostbiffen, den hade ju ändå inte kunnat gå och servera igen. Och av just ert smörgåsbord snodde det paret nog aldrig mer---- Nu ska jat lägga ut mitt bidrag, tack för pinnen!

    SvaraRadera
  13. Strömmas sida,

    den kändes inte helt roligt just då, men väldigt nödvändigt på något sätt:)....
    Du har helt rätt, det fanns mycket kurage och karaktär på den tiden i personalen, som också höll ihop som en hel familj.

    SvaraRadera
  14. Freja,

    visst var hon cool!:) Det skulle hon ha gillat att få höra också. Hon var en väldigt ödmjuk person i sig själv.
    Jag tror inte de kom ombord flera gånger överhuvudtaget utan tog säkert en annan båt i fortsättningen. Men jag skulle tro att det var slut på stölderna.
    Tittar in till dig!

    SvaraRadera
  15. Hohooo vilken härlig händelse..precis så skulle man vilja göra, men inte vågar..Skönt måste det ha varit..inte mer än rätt tycker jag...hahhaha rätt åt tjuvarna.
    Kommer tänka på denna händelse om jag av nån händelse skulle äta på Ålandsbåten..
    Önskar dig en fin vecka...kram kram...

    SvaraRadera
  16. Oljekritan,

    :D, ibland vill man göra liknande saker...
    Visst var det rätt åt dem.
    En fin vecka önskar jag dig också Karina!
    Kramar!

    SvaraRadera
  17. Underbar historia!

    Det skeppet har man kryssat med, och det var inte jag som snodde rostbiffen......Lagom tills man käkat färdig så kom man ut på det öppna vattnet och då var det dax för sjösjukans biverkningar!

    Nattikram

    SvaraRadera
  18. Helen,

    torde inte ha varit du, nej, för då skulle du säkert ha varit en bra bit över hundra år just nu:) med tanke på åldern på paret som ville ha mera rostbiff än vad de fick rum med på tallriken.....
    Från andra hållet så väntade man på Tjärven tvärs och efter det blev det lugna vatten. Då öppnades matsalsdörrarna. Apollo trean var som att åka i ett äggskal när det blåste på

    Godmorgonkram!

    SvaraRadera
  19. Härligt Karin!! Vet inte när detta inträffade, men både min man och jag har jobbat på sjön (allt från Prinsessan, Diana 2 till Isabella) och har båda hört den här historien! Jag måste säga att jag trodde att det var en sk. urban legend, även om jag hoppades att den var sann - speciellt de gånger man själv såg saker man inte kunde fatta att folk gjorde, men inte täcktes ingripa...heja Elina!

    SvaraRadera
  20. Ann-Mari,

    måste tänka till litet nu...tror att det var sjuttionio..Det var en oförglömlig upplevelse, men kanske det är flera som har gjort samma sak,för någonstans i minnet finns en annan liknande historia även hos mig. Kanske att Elina tog exempel av andra före sin tid. Vad vet jag?:) Men visst är det heja, heja..:D
    Jag minns också tydligt hennes spändhet innan såshällningen, det var inte alls likt henne att göra någonting liknande,ursnäll som hon var, men jag tror hon hade sinnlagt sig om att nu fick det räcka..hon skulle snart gå i pension så hon hade ingenting att förlora på kuppen...

    SvaraRadera