tisdag 6 september 2011

Regnet smattrade....

mot fönsterblecket när vi vaknade för en stund sedan...det blåser...
I går kväll tog vi en liten rekognoseringspromenad på berget norr om oss, dit alla rådjur försvinner när de genar över vår tomt, där hararna skuttar och Örnie brukar mellanlanda med jämna mellanrum. Nu tyckte vi att det var vår tur att se hur allting som växer på berget har klarat sommarens torka
Det fanns många tecken på att det har varit rejält torrt. Blåbärsriset som har lyckats rota sig i mossorna i de små kärr som finns där, var vackert rött. Blåbäret hör till ljungväxterna och har det fina latinska namnet Vaccinium myrtillus . Ett blåbärsris kan nå den aktningsvärda åldern av trettio år, någonting som man kanske inte tänker på....rådjuren tycker om att äta riset under vintertid
Ett litet bestånd Getrams kämpar på för sin överlevnad. Beståndet av dessa liljeväxter har sakta men säkert blivit större för varje år men kan knappast bli större än så här....berget kommer emot. Mossan måste växa för att getramsen skall göra detsamma.

Getrams kallas ibland också för Salomos sigill. Varje vår frambringar växtens jordstam en ny stjälk, som när den vissnar på hösten lämnar efter sig ännu ett djupt "ärr" som ser ut som ett sigill. En liten rolig detalj, i enlighet med signaturläran, är att på grund av att jordstammens sigill ser ut som svullna leder så ansågs den under medeltiden kunna bota vatten i knäna. Minns att vi inte befinner oss i den tiden längre. Jag menar att man inte skall ta det bokstavligt och gå ut och samla in medicinalväxtens jordstammar och försöka bota sig själv...vi har mycket pålitligare hjälp i våra dagar:)
Getramsens bär är giftiga
Ett tecken på att hösten är i annalkande.....
Vi hittade många små mossbelupna ställen som var fyllda av lakritsriska. Den enda riskan som lär vara giftig. En stark doft av anis spred sig över bergsklackarna där riskan växer. Om jag inte missminner mig så kan man använda lakritsriskan till att färga ullgarn med
och förstås...hela berget är överfullt av stenlav, Parmelia saxátilis, också kallad färglav eller stenmossa. Jag har färgat ullgarn ett antal gånger och tycker att det är jätteroligt, fastän det kräver en hel del förberedelser och arrangemang med vatten, grytor och så vidare. Men roligt är det och fint resultat får man alltid. Oväntat sådant också när det gäller färgnyanser. Nu är det väldigt länge sedan känns det som...Stenlaven brer ut sig som gråbruna, skrovliga plättar. Idag när regnet upphör kunde vara en väldigt lämplig tidpunkt att samla lav om man ville växtfärga med den. Den är svår att ta loss när det är torrt, den smular sönder och blir till intet. Det är lättast att lossa den med en kniv. Stenlaven ger brun färg, från guldbrunt till mörkt rödsvartbrunt och har en utmärkt hållbarhet. Även gröna varianter kan tas fram på olika sätt. Växtfärgning är oerhört intressant.

Naturligtvis så tittade vi oss omkring för att se om vi skulle se några av våra fyrbenta vänner i närheten...men vi såg inte några djur alls....
förutom jag förstås som hade Uffes ryggtavla framför mig då och då med den här retfulla filuren på sig.

I motsats till gårdagens väldigt somriga väder ser dagen ut att bli grå och våt. Trädgården får vänta och innearbetena som ligger på hög tas om hand istället. En tripp till metropolen Mariehamn står också på agendan.
En fin tisdag önskas!

24 kommentarer:

  1. Ja han ser verkligen retfull ut den filuren.
    Så speciella växter det finns där nere, Getrams har jag aldrig sett eller hört den historien om att den botar knän. Men det finns mycket att upptäcka i naturen om man har dom ögonen med.
    Ha en fin dag!

    SvaraRadera
  2. Anelias hantverk,

    är nog inte säker på att getramsen botar knän, men de trodde det på medeltiden:).
    Vetenskapen går framåt hela tiden och andra knep används i dag.
    Ha en fin dag du också!

    SvaraRadera
  3. Godmorgon,
    Vi åt getramsens rötter, som godis, när jag var barn. Uppenbarligen är roten inte lika giftig som bären.
    Margaretha
    som nog tycker
    att det är synd
    att skrapa loss
    den vackra laven
    för att färga -
    fast visst blir
    resultatet fint

    SvaraRadera
  4. Margaretha,

    godmorgon!
    Uffe sade samma sak, att han också åt rötterna när han var barn. Det är bara bären som är giftiga. Roten är ätlig med minst två tydliga bevis, eftersom både du och Uffe är vid liv:)
    Med tanke på att det tar lång tid för laven att växa så är det nog synd, men i och för sig så finns det i så riklig mängd att det kan vara förlåtet. Växtfärgat är väldigt vackert.

    Karin

    SvaraRadera
  5. Kåda, granskott och getramsrot var barndomens godis - inte utan att jag känner mig en gnutta ålderstigen!
    Margaretha

    SvaraRadera
  6. Getrams tycker jag är så vacker, och jag tycker den hör skärgården till!
    Ja, nu går vi mot höst. Här smattrar också regnet mot fönsterblecket idag...
    Att skrapa lava från berg tycker jag inte gör så mkt. Berget blir vackrare på många sätt och sedan blir det vacker färg av det hela, som du säger.
    Lakritsriska låter ju väldigt gott, men man ska alltså akta sig för den, hua...
    Kramar!

    SvaraRadera
  7. En gång i min ungdom trodde vi att vi plockat mandelriska(men det var laktitsriska).
    Vi somnade allihopa men blev inte sjukare än att vi vaknade allihop efter en eller annan timma. Hua det enda misstaget i pappas svampliv!
    Getrams är så vacker. I Haverdal växer Stortrams....som nu har stora blå bär troligen också giftiga?
    Så vackert det blir när riset skiftar färg!
    Kram från eva i Tyresö

    SvaraRadera
  8. Margaretha,

    kåda har jag tuggat som tuggummi, granskott äter jag varje vår, men getramsen har fått vara ifred för min del. Måste förstås testa hur det smakar nu:). Vi börjar nog höra till relikerna, skulle jag tro...kvinnorna från Hedenhös.:)

    SvaraRadera
  9. Annika,

    du skulle höra på Uffe som är biolog...han tycker inte om att man går på vitmossan ens..så nu tassar jag så försiktigt, nästan flyger över vissa arter när jag vet att mycket dör på grund av mina fotspår i naturen. Men stenlaven må bli använd, för det finns så mycket av den här hos oss. Hur som helst så kommer jag inte att skrapa rent berget ovanför oss, hinner inte växtfärga annat än till påsk då äggen blir gula av lökskal.:)
    Du skall akta dig för lakritsriska, läs vad Eva i Tyresö har varit med om här nedan...hon somnade...men överlevde tackom och lov.
    Kramar!

    SvaraRadera
  10. Eva,

    så skönt att ni bara somnade för någon timme, men jag kan tänka mig att efter den sovstunden så visste alla hur lakritsriskan fungerade. Svamp är bedrägligt om man inte känner till. Jag har ätit gallsopp, färsk en gång, i tron på att det var en Karl-Johan. Jisses så sjuk jag blev..efter det tar jag inte fel igen utan är väldigt noggrann när jag plockar.
    Storramsens bär är giftiga så plocka inte och se till att inte barnen äter den. Bären innehåller glykosider som påverkar hjärtat och kan vara särskilt farliga för barn.
    Karinkram!

    SvaraRadera
  11. så härliga höstbilder du bjuder på!! tack för kommentaren hos oss! kramis

    SvaraRadera
  12. Fiffiga systrar,

    kom på att jag har sett er korg eller en liknande fylld med ull. Kanske att det rentav är en ullkorg från början?

    SvaraRadera
  13. Jag går (flyger) helt på Uffes linje. Blir så upprörd när jag ser hur folk sparkar loss mossa och lav bara för nöjet att göra det - eller tanklöst sitter och river upp den.
    Margaretha
    igen

    SvaraRadera
  14. Margaretha,

    på den linjen har jag också hamnat. Nu tassar jag så försiktigt, så försiktigt...med största respekt.

    SvaraRadera
  15. Härliga bilder, som små konstverk

    SvaraRadera
  16. slöjdLena,

    Tack för det!:) Naturen är fylld av både små och stora konstverk!

    SvaraRadera
  17. Förra sommaren fick jag arga blickar från föräldrar till tyska barn som i ett naturreservat roade sig med att demolera mossa när jag på knagglig tyska strängt meddelade att det var VERBOTEN! Men dom slutade i alla fall så länge jag såg på...
    Vissa tyska besökare har helt missförstått allemanrätten.

    SvaraRadera
  18. Olgakatt,

    :D, ibland måste man agera sur kärring för naturens skull, men jag tror inte att det är avhängigt på ett visst folk. Jag tror att det har med hur folk är i gemen...här uppe på berget har man krossat glas hejvilt utan att tänka det minsta på konsekvenserna och att man skräpar ner. Så in i vassen respektlöst. Samma sak är det med lavar och mossor. Grrrr...

    SvaraRadera
  19. Den lille gnagaren var kul!
    Vädret är förfärligt hos mig, jag måste säga att färga garn skulle jag vilja göra. Hade en granne som är textilkonstnär och hon hade en hel vägg med växtfärgade garner. Jag tittade på vid ett tillfälle men skulle vilja pröva själv någon gång..
    Man får ju ha lite saker och ta till när man regnar inne så här ofta nuförtiden!

    kram på dig!

    SvaraRadera
  20. Tina,
    gnagaren är festlig!:)Vi har den på ett par temuggar också, fått som gåva från tyska vänner.
    Uj då, har du fortfarande skräpväder?! Här skiner solen sedan 12-snåret och har varit riktigt vackert hela kvällen också.
    Det är väldigt roligt att växtfärga garn. Pröva när du får tillfälle. Bäst är det att vara ute och i närheten av mycket vatten.

    kramkram!

    SvaraRadera
  21. eva i Aten,

    javisst är det mysigt med regn. Man får så gott samvete för att stanna inne. Solen kom åter vid tolvsnåret.

    SvaraRadera
  22. Lovar att aldrig, aldrig äta en lakrtisriska (men namnet gillar jag).
    Kan dock inte lova att inte skrapa berg rena...Sorry, Uffe...Berg på egen tomt dock, om det lugnar. Förstår att det är hemskt i en biologs öron, men berget blir så mkt vackrare utan...SORRY igen...Förstår att vi hädar...

    Kram!

    SvaraRadera
  23. Annika,

    bra löfte, helt onödigt att somna som Eva gjorde:).
    Du är en riktig häderska du, haha...men du kan väl bära mossan till skogs i alla fall, lägga den vackert någon annanstans...

    Kram!:)

    SvaraRadera