söndag 11 september 2011

I skogen...

på min kvällspromenad, kom jag fram till ett ställe där ingen bor längre....men där man kan se att händer har arbetat hårt en gång i tiden...
Bara att sätta dessa stenar på plats krävde sin man...
Ett metersmått hänger kvar på lidersväggen....vinden har bidragit till att måttet har svängt av och an och nött bort färg från väggen...tidens tand..
Borsten väntar på att bli använd...från andra hållet tar sig kaprifolen in....vill täcka det oborstade
....ingen matar fåglarna längre...färgen flagnar...
Vildvinet gör sitt för att pryda förfallet.....
Hästskon står för lycka....
...men här tittar ingen ut längre...
I trädgården finns en underbart vacker hortensia?...jag är inte säker, men tror att det är så...en enda..
...en ros lyser upp i det långa gräset....
och en till....men inte flere
och på vägen därifrån ser jag dessa små eldar på berget...
...ingen tar vara på veden...den står där och brinner för sig själv...snart är den bara en förmultnad hög som larver och maskar tar hand om..
och kan man kalla det här att känna sig upp och ner?...en ampelgran?
En liten aaaning så känns det ikväll....vi har stängt för säsongen, sex personer hittade hit vår sista öppetdag för sommaren, innan Öppna gårdarhelgen om en vecka......det kan inte hjälpas men en smula vemodigt känns det.....sommaren är definitivt förbi.

Men som man brukar säga, kungen är död, leve kungen...eller huken eder neder, nu laddar vi om:)
Nu kavlar vi upp ärmarna för att ta emot besökare under inkommande fredag och lördag...
Sedan fortsätter hösten med en räcka av kurser, cateringuppdrag och översättningar...
allt rullar på fastän annorlunda ......en ny säsong är på gång:)

18 kommentarer:

  1. Så fina hus du hittar, får nog ta mig en sväng till ön och upptäcka jag med. Skulle nog inte hitta så bra, utan irra runt och få ringa efter hjälp tillbaka..
    Ja, nu känns sommaren avlägsen men jag välkomnar ändå hösten. Som du säger så är det bara att gilla läget och njuta till även den årstiden.

    kram och ha det gott!

    SvaraRadera
  2. Tina,

    det är nog litet synd om det här huset som jag hittade idag....det behöver få hjälp med sminkningen...känner sig ensamt, kände jag.
    Jag välkomnar också hösten, den kommer att försvinna fort som bara den med så mycket som vi har att göra..nu gäller det bara att hänga med i svängarna:)
    Det gäller att gilla läget och visst är det skönt när det yr och stormar och man får vara inne och tända ljus och se på brasan i kakelugnen

    go´natt-kram!:)

    SvaraRadera
  3. Du har öga för det skira, vackra, orörda, annorlunda, kvarlämnade, bortglömda ....mitt i naturens egen rytm. Ja, du vet ju vad jag brukar säga: poesi! Bild- och textpoesi.

    Fint att avsluta den här dagen med

    Kramar!

    SvaraRadera
  4. Det känns så vemodigt med övergivna hus - men så hängde också hästskon så att lyckan rann ur den.
    M

    SvaraRadera
  5. Lotta,

    du säger det, naturens egen rytm. Allt har sin tid, så är det bara. Ändå hoppas man på att någon vill ta vara på och få stället att leva upp igen...få en levande själ.

    Godnattkram!

    SvaraRadera
  6. Margaretha,

    de som fanns där tidigare,finns fortfarande kvar i allt arbete de har utfört en gång...
    Så tänkte jag också om hästskon, den hänger fel...hmmm...nu tar jag hammare med mig nästa gång jag går åt det där hållet:)...kanske det hjälper att jag hänger den på rätt.

    SvaraRadera
  7. Fick en fråga på FB idag av en vän: Ser du fram emot vintern. Man skulle svara ja eller nej. Jag svarade naturligtvis ja eftersom jag, som du, ser fram emot allting.

    Hemskt vore det väl om man inte såg fram emot en hel årstid. Lite jobbigare kanske för småbarnsmammorna (är numera insatt i den problematiken) att som Mirren klä på tre barn varje morgon och åka iväg till dagis samt klä på två igen när hon hämtar dem. Definitivt lättare på sommaren!

    Och visst blir man lite beklämd när man ser övergivna hus särskilt på hösten. Det var roligt i alla fall att ta del av dina tankar och foton kring detta.
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
  8. Musikanta,

    givetvis så ser man framemot alla årstider, alternativet är ju att sitt och titta i backspegeln hela tiden och vem har nu tid med sådant?:)
    Att vara småbarnförälder kräver mycket tålamod, mitt i allt när man har fått ett barn färdigklätt och börjar med nästa så skall nummer ett plöstligt på toa...och när det är gjort så är det dags för nummer två...
    Det är definitivt lättare på sommaren, men det är det ju för oss som skall klä på oss själva också.

    Vackra hus som står och förfaller är beklämmande. Hoppeligen så hittar en ung familj stället och får bo där...medan det går att renovera ännu..omgivningen är mycket vacker.
    Kramar!

    SvaraRadera
  9. Så vemodigt om huset..hoppas verkligen någon renoverar det och tar hand om det!
    För övrigt ..sommarhälsningar..här nere fortsätter sommaren länge länge än..saknar inte hösten.. ok ..bara att plocka Kalamataoliverna förstås...
    ha det gott

    SvaraRadera
  10. Gamla hus som har en historia. Man kan nästan känna tidens vingslag. Gillar din bild på stenarna som lagts på plats med eftertänksamhet. Ni verkar ha fullt upp med nya uppgifter nu efter sommaren. Vad skönt det måste vara när man är egenföretagare. Kramar!

    SvaraRadera
  11. Anneli,

    jag kände också vemod, har sett huset när det var i sin fulla blomstring. Bara på några år förändras mycket när ingen bebor ett ställe längre. Mycket snabbt förfall.
    Ni har säkert sommar ett par tre månader ännu:). Härligt. Här skulle det vara märkligt om vi hade det, vi som är vana med de olika årstiderna.
    Ha det gott du också!

    SvaraRadera
  12. Anne-Marie,

    tidens, historiens vingslag ger sina tydliga spår i allting, både i och omkring ett hus som inte bebos längre.
    Att vara egen småföretagare är en livsstil, ibland får man ligga i som bara den för överlevnaden, buffra upp när man har flyt för tider då företaget går på sparlåga. Mycket handlar om säsonger...Man är sin egen lyckas smed, verkligen. Vi trivs!
    Kram!

    SvaraRadera
  13. Det är verkligen vemodigt och ledsamt att se gamla, förfallna hus. De slår på en sträng i mitt hjärta...
    Sorgligt är det.
    Men, vackra detaljer. Dörren till lidret är ju så vacker, och fönsterna är så fina.
    Hur länge har gården stått obebodd?
    Kram!

    SvaraRadera
  14. Annika,

    det är vemodigt, ja. Påminner en kanske också om ens egen förgänglighet samtidigt.
    Gården har varit obebodd kanske fem till sex år...är inte helt säker men däromkring.

    Kram!:)

    SvaraRadera
  15. Övergivna hus och inlämnade fina handarbeten på loppis kan göra en tårmild. Ibland kan man rädda ett handarbete genom att köpa det men inte ett helt hus! Bra att du tänker hänga hästskon rätt!
    Jag köpte en fantastiskt välknypplad duk för 10 kr en gång i Röda Korsets butik.

    SvaraRadera
  16. Olgakatt,

    det finns skatter som inte tas på allvar och då tänker jag i första hand på fint hantverk, handarbete. När man tänker på hur mycket arbete och skicklighet det ligger bakom många fina sådana som bara slängs i en låda med annat och säljs för en femma eller tia. Helgerån!
    Det blir nog någonting av typen hemfridsbrott när jag går till det ensamma huset, för någon äger det...men de tackar mig säkert när lyckan återvänder:) och en barnfamilj flyttar in...

    SvaraRadera
  17. Hejsan! Vilka jättefina foton från det gamla "Torpet",kände igen mig,gick där i somras :) Roligt att följa dina äventyr i bloggen och på samma gång får jag lite hemlandstoner eller vad man nu skall kalla det! Hösthälsningar Tove, född i Bonäs.

    SvaraRadera
  18. Hej Tove,

    roligt att du har hittat hit! Välkommen!
    Självklart känner du igen "torpet", det förstår jag mycket väl:).
    Nu blåser det hårt i de här trakterna. Hösten är är helt säkert här.
    Ha det gott-hälsningar med hemlandstoner!:)

    SvaraRadera