söndag 7 augusti 2011

En gammal vän....

Vi trodde att hon inte fanns längre. Inte sedan i vårvintras när hon vandrade härifrån på isigt underlag och försvann in mot Söderöjen har vi sett henne....
men igår vid åttatiden på morgonen fick jag se henne från mitt bagerifönster. Klöver är gott och det finns i rikliga mängder
så det är bara att ta för sig av allt det goda...nafs, nafs.....
...jag smög ut i trädgården för att komma henne närmare....men då hade hon bara gått upp i rök eller också lagt sig platt någonstans....:D. Hon fanns inte längre någonstans....vår gamla Isa.

Här sitter jag och försöker samla ihop mig, komma in i mig själv igen efter gårdagens häftiga utövningar vad gäller lekamlig utdelning i Sjökvarteret. Jag tog kameran med för att föreviga situationen, men det fanns inte någon som helst möjlighet att ens tänka kamera....

Tanken var att alla de 210 personer som vi skulle ge mat skulle komma i lämpliga doser för att hämta mat, men så fungerar det ju inte....:D. Förstås! ALLA kom på en gång och dessutom var de 240 personer. 30 personer blev helt utan. En direkt arrangörsmiss som vi inte kunde göra någonting åt och som inte låg på våra axlar. På något sätt hoppas jag att det ändå ordnade sig för de 30 hungriga....Café Bönan finns ju.

Tack och lov att det finns frivilliga krafter som är handlingskraftiga och ser när de behöver hjälpa till. Utan Lena som vispade grädde, utan Annika som lade upp pannkaka på fat, utan en namnlös dam som skar upp bröd bakom väggen av segel, så skulle det inte ha löpt på så bra som det gjorde...stort tack till er alla från Uffe och mig.

Stämningen var god och intensiv, många språk pratades, alla förstod varandra. Då är det roligt att jobba, mycket roligt.

Nu väntar en ny dag med solsken i blick!

24 kommentarer:

  1. Men oj så tokigt det lät. Alltid lite tråkigt när man försöker få till något och det strular pga missöden. Det där flytet som snabbt vänds till kaos. Tur att ni lyckades vända skutan på rätt köl, trots allt. Kan tänka mig att du var trött i mössan efteråt och kunde pusta ut! Fina vänner som hjälpte till..

    Kram o trevlig söndag!

    SvaraRadera
  2. the shed,
    ja, det är alltid olyckligt när folk blir utan mat, helt i onödan bara p.g.a en bortglömd uppdatering om antalet från arrangören, som har haft gudinog att hålla ordning på trådar under seminariet som förestod avslutningen igår kväll.Jag tror att det lätt kan bli så när det är många som sköter ruljangsen. De litade säkert på varandra att uppdateringen var gjord, vilket den inte var. Där finns en risk när man är många kockar om samma soppa.
    Det gick vägen i alla fall tack vare närheten till Café Bönan.

    kram och fin söndag önskas för din del också!

    SvaraRadera
  3. Rådjuren är snabba, där ena sekunden och väck i nästa...
    30 st som blev utan mat, ajaj inte roligt. Visst är det typiskt att många arrangörer inte tänker sig för när dom bokar?! Skönt att allt ändå avlöpte väl och visst är det härligt att jobba när många hjälps åt. Fler händer som rycker in när det behövs är toppen.
    Ha en fin söndag!
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Vilken tabbe av arrangörerna! Men kanske det inte var heller deras fel, kanske de trettio inte hade anmält sig... Hoppas då att det var de "rätta" som blev utan mat. Jag brukar också vara en av de anonyma som står ngnstans med sina hjälpande händer, det finns liksom medfött... :)
    Så roligt att Isa har visat sig igen. Kanske hon väntat på att maten ska vara helt perfekt.
    Här ska jag faktiskt kocka med lilla prinsessan som är på väg hit nu. Hon vill inte med till villan idag. Där ska vara talko och hon och jag sköter marktjänsten och kokar mat åt talkofolket. Ser ut att bli uppehållsväder.
    Ha en fin dag! kram

    SvaraRadera
  5. HeLena,

    ja, rådjuren har en förmåga att bara försvinna precis så där när man knäpper med fingrarna. Puts väck, nästan trolskt:).
    Det är nog rätt typiskt när många sköter om samma sak, det blir alltid litet halkande hit eller dit.
    Nu ordnade det sig bra ändå, får jag hoppas. Vi kunde i vilket fall som helst inte plocka fram mera än det vi hade med oss. Och det blev aldrig gnissel, bara en stunds besvikelse och så gick det över. Det fanns ju ett salladskafé i knutarna. Värre kunde det ha varit.
    kramar!:)

    SvaraRadera
  6. Lisbet,

    sånt händer tyvärr, själv kan man också göra bort sig. Vad som felades och var det felades vet jag inte och nu är allt redan historia! Någonting att lära sig av.
    Ja, vem gillar inte klöver?:D Gärna gröna och prasslande...
    Hoppas att stora och lilla kockan får en fin dag tillsammans!
    Min cykel är ute och cyklar utan mig. Igår fick en av våra stamkunder låna henne....

    kramar!

    SvaraRadera
  7. Ojoj, vilken dag! Det är med sådana erfarenheter i bagaget som man vet att det mesta fixar sig på något sätt, men jag förstår stressen.

    SvaraRadera
  8. Lycka när gamla vänner hör av sig!
    M

    SvaraRadera
  9. Det låter lite stressigt det där med de 30 som inte fick något till livs. Vilka dagar!
    Och hon är verkligen fin, det lilla rådjuret. Men hur kan du skillnad på dem? Fast i och för sig, jag har en kråka som alltid finns på samma ställe på kyrkogården som jag passerar på väg ned till tåget. Jag är säker på att det är samma kråka varje dag :-)

    SvaraRadera
  10. Se där så fint besök:) Det börjar väl bli dags att bunkra upp inför vinterpromenaderna till de kära gästerna...

    SvaraRadera
  11. Lena,

    allt fixar sig!:) På ett eller annat sätt, världen rullar alltid vidare oberoende.

    SvaraRadera
  12. Margaretha,

    ingen tvekan om det:)! Roligt att se henne igen.

    Karin

    SvaraRadera
  13. Lotta,

    stressade tror jag aldrig att vi hann bli. Det var bara att konstatera fakta och försöka ordna allt till det bästa, vilket jag nog tror att det gjorde.
    Alla har de sina speciella egenskaper, sina särskiljningar. Vi har haft dem framför ögonen varje dag under lång tid så man blir bekant. Bara sättet att röra sig på kan vara ett tecken på vem det är som kommer på besök.
    Jag tror också att det är samma kråka du träffar:)

    SvaraRadera
  14. Gunilla,

    här har jag bunkrat hela sommaren. Varevigaste liten brödkant som blir över torkas och läggs i säck:). Litar på att Lantbruks har havre och renfoder när det beger sig.
    De ligger bland örnbräken och lupiner här i trädgården på nätterna, äter inte någonting av varken blommor eller i trädgårdsland. Välfostrade:D.

    SvaraRadera
  15. Det måste gått livat till med alla dessa människor och jag hoppas verkligen också att ingen behövde vara hungrig! Då blir man inte så glad.
    Kul att er gamla vän var synlig igen!
    Jo, förresten, jag läste någonstans en förklaring varför fästingarna skulle ha ökat så mycket; det skulle vara för att rådjuren har så många och att rådjursstammen har ökat kraftigt. Vet inte om jag riktigt tror på denna förklaring, men experten i fråga lät säker på sin sak.
    Jag önskar trevlig kväll... nu behöver du allt lite vila!
    Sv: Vilken nytta gör tvestjärten? :)

    SvaraRadera
  16. Ailas,

    det var rena festivalstämningen:) och ingen gick med all säkerhet hungrig därifrån. Ett av stadens eminenta caféer fanns där som närmsta granne.
    Givetvis så ökar fästingarna när de har moderdjur att söka sitt blod ifrån, en ganska självklar sak. Säkert är det likadant med kor och andra utedjur, katterna inte att förglömma. Vi plockade fästingar titt och tätt när vi hade sådana.
    Tvestjärten äter andra små skadeinsekter t.ex som bladlöss. Det finns människor som lägger upp tvestjärtsbon/krukor i trädgårdslandet för att få hjälp av dem. Jag har också krukor där men inte av den tanken från början, utan de har blivit kvarglömda men nu är de bebodda av tvestjärtar som förser sig med de små lössen som inte vi vill ha.De äter gärna småruttna grönsaker också:)
    Trevlig kväll önskas för din del också!

    SvaraRadera
  17. Vad roligt det är när man känner igen djuren så där!
    Jag längtar redan efter att starta fågelmatningen i skogen igen. Tänk om inte svartmesarna och alla talltitorna hittar tillbaka - vad besviken jag kommer att bli..

    SvaraRadera
  18. Ojjo oj oj vilket sjå..det är tur att hjälpande händer finns när det händer..så många människor som skulle utfodras, tur att det gick bra..
    Vad fin Albanus ser ut, skepp är så vackra tycker jag...med det i blodet...tror jag...
    Fint att djuren är "hemma" igen..
    Lustigt,det var svårt att komma in på din blogg ikväll...
    Fina bilder jag ser, bläddrar några dagar i dina bloggar..
    Skönt att vara hemma igen tycker jag, men haft det trevligt minsann..
    Ha det så gott lilla Kusinmin..Karina

    SvaraRadera
  19. Förra rådjuret som kom i min väg resulterade i en luftfärd med landning i ett betfält när hästen jag satt på hoppade kråka av överraskningen.

    Illa med fler munnar än anmält, det blir lätt litet misstämning. Hoppas att det togs med gott humör och vilket som så är det nu historia som du säger.

    Befinner mig i Falun på vandrarhemmet som har wi fi och paddan är med.

    SvaraRadera
  20. Mian,

    de hittar! Var så säker!:)

    SvaraRadera
  21. Oljekritan,

    de brukar finnas när de skall finnas, de hjälpande händerna:). Visst gick allting bra, de "hungriga" blev också mätta.

    Naturligtvis så har du sömmarströmskt havsblod du också:)
    Hoppas att Blogger släpper in dig till mig, jag har dörren öppen.

    Så är det, borta bra men hemma bäst.
    Ha det så gott du också Karina!

    SvaraRadera
  22. Olgakatt,

    dråpligt farliga luftfärder! Du har väl hjälm på dig?

    Det blev inte någon misstämning, tack och lov.

    Ha det bra där du är och också i fortsättningen på den väg du är på väg på. Hur blev det där nu då?:)

    SvaraRadera
  23. Ni jobbar verkligen hårt och fixar alla situationer...jag är impad! 240 är många. Jag såg dina båtbilder också, ska titta en gång till för det var så fint.

    Kram

    SvaraRadera
  24. Lotta,
    jag tyckte att jag svarade på den här kommentaren tidigare, men tydligen fastnade den inte lika bra som bilderna gjorde när jag var knäppsk:D.
    Vi jobbar hårt när vi har catering och övrig verksamhet samtidigt, men så är den här branschen, men vi trivs som fiskar i vattnet och för det mesta är det roligt!

    kram!

    SvaraRadera