fredag 22 juli 2011

Nu är det sexton timmar....

sedan jag steg upp och började den här dagen....dags att varva ner ett tag innan nästa dag:)
Dagen har varit väldigt intensiv och härlig, många gäster har besökt oss....
Jag lade just sista handen vid moussetårtorna som skall vara klara imorgon, Sören från Överängs Kvarn var hit med mera mjöl för en stund sedan
En eftersläntrande vallmo blommar. Jag hörde en mamma berätta för sitt barn idag när de gick förbi glasbollen att det är en jättestor glödlampa....
Glasbollen är en nätboj eller vad man nu skall kalla den...nätflöte? Rätta mig gärna om jag har fel namn, men den har med all säkerhet guppat på havet i olika slags väder
Måzart är här alla kvällar. Alla kvällar är jag kottevakt:) ända tills kottarna kommer. När de väl är på plats, flyger Måzart iväg mot havet...om jag inte sitter på trappan och vaktar finns ingen mat kvar åt kottefamiljen...skön avkoppling på kvällstid, jag lovar.
Äta lite naturell yoghurt under väntetiden och bara sitta där och titta på allt och ingenting..toppen!:)
Det har varit väldigt kvavt, fuktigt och varmt under dagen. Uffe tog en extra dusch när han tvättade Embla ren ikväll från en tjock matta som hon hade på sin mage:). Nu kan vi tuta och köra litet längre ut på havet igen utan att känna att vi drar på ett stort lass sten samtidigt

Plötsligt så var han där, tiggaren. Räckte fram en liten lapp som någon hade textat åt honom på svenska. "Jag är en fyrabarnsfar med en fru som har en muskelsjukdom....och en massa text till...sedan radade han ut en lång rad med handmålade skyltar av varierande slag på trappan och bad mig köpa....jag tittade på en nyckelpigeskylt, på de andra och så sade jag nej, jag behöver inte...han bad om tjugo euro, men jag sade fortfarande nej. Han gick ner till femton...och åter blev svaret nej, jag behöver inte. Då bad han om vatten att dricka. Han insåg att jag inte skulle köpa. De bedjande ögonen som just fanns där försvann, han var resignerad och försökte inte längre sälja någonting utan lomade sakta iväg mot vägen
Och kvar stod jag, förundrad över mig själv. En människa som alltid har lätt att dela med sig var helt oförsonlig och kompromisslös.
Hur kunde det bli så?

Många är de som har kommit hit med en textad lapp på svenska. En kvinna med dåliga tänder var den första...då köpte jag en datorkopia av hästar som hon påstod att hon hade målat själv. Jag tyckte att hon behövde gå till tandläkaren och köpte en tavla för rätt många slantar. Hon påstod att hon var ensamstående med en liten dotter. Jag tänkte att det är bra att ha en bild på hästar åt Orvar, ett av mina dagbarn, för han hade så svårt att förstå att hästar inte sade bäää
Visste att jag blev lurad, lät mig luras:).

Ett år senare var hon här igen, hade tydligen glömt bort den förra historien om sin dotter...nu var den en annan. Jag påminde henne om att jag kände igen henne när hon lät ögonen vandra runt i kontoret, synade datorerna en aning för länge...hon försvann och jag låste dörren noga

Så fortsatte det med nya människor, de bara fanns här helt plötsligt som komna från intet....ända tills jag fick se en stor silverglänsande Mercedes svänga in vid infarten och plocka upp dem som med ett resignerat kroppspråk visade att nej, det gick inte att sälja här. Inte nu heller. I bilen satt några andra "tiggare". Ända sedan den dagen säger vi nej till alla som försöker sälja någonting åt oss med tårdrypande livslevnadsberättelser nerplitade på ett papper.

Och ändå vet jag att jag kommer att fundera på om mannen har en sjuk hustru och fyra barn som svälter, innan jag somnar ikväll.

Nu till trappan för att vakta kottar:)

26 kommentarer:

  1. Jag köper heller aldrig något av dem som kommer och ska sälja saker vid dörren, med undantag av grannbarnen som säljer jultidningar.

    Här i Sverige har alla nya svenskar bidrag som ska räcka till deras försörjning, så ingen ska behöva tigga. Tråkigt är att man skickar ut kvinnor och barn att tigga eller stjäla - de har ju inte mycket att säga till om i det fallet...
    Kram från Ingrid som fortfarande inte kan fatta vad som hänt i Oslo i eftermiddag...

    SvaraRadera
  2. Hejsan! Första gången jag tittar in här. Tycker mycket om det du skriver idag. Det väcker tankar. Jag har också sagt nej. Flera gånger. Har lite svårt att skänka pengar till de som har märkeskläder på sig, plagiat elller ej. Svårt att tro att de verkligen är behövande....Finns mycket att säga egentligen om det... Nu ska jag fortsätta kika på din fina blogg! :)
    Ann-Louise

    SvaraRadera
  3. Förstår vad du menar med oförsonlig och kompromisslös....

    Jag har oxå väldigt lätt att dela med mej, men när det kommer någon med en lapp i handen, knackar på min dörr och visar med handen att dom inte kan tala, då "drar jag öronen åt mej".

    För någon dag sen så fick jag besök av sådan kvinna och jag gav henne inte ens chansen att visa mej lappen... Tyckte mej ha sett henne i något annat sammanhang... Sa nej tack och stängde dörren. Rätt eller fel gjort...? Det får jag aldrig veta, men visst gnagde samvetet en aning efteråt...

    SvaraRadera
  4. Usch, det är så himla jobbigt när det ställs framför en på det viset. Och visst finns det många behövande, men av princip säger jag också nej. Det finns för många som utnyttjar och drar nytta av de vänliga människor som finns. Hellre ger jag något istället till ställen jag vet att det kommer till nytta och inte till mannen i mercan.
    Det är så härligt att läsa om hur ni har det. Ni måste ha bland den godaste maten i Skandinavien, tyvärr blir jag nästan alltid hungrig när jag läser om allt det göttiga och undrar varför ni är så långt bort.
    Igelkottar måste vara så mysigt att ha.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Vad trist att det skall behöva vara så. Här i Weed ser man många fattiga människor som har trasiga kläder, inga tänder osv. Men jag brukar också säga nej. Så trevligt att era kottar fortsätter att komma. Du har inget dåligt dagsschema - allt du bakar, kottevakt, fotografering osv. :) Kramar!

    SvaraRadera
  6. Musikanta,

    jag tycker att det är en svår bit det där ,men efter Merca-incidenten så slår jag dövörat till. De har någon typ av hallick som sänder ut dem för att sälja med det ömma samvetet som grund. Jag tror alla gånger på att de som går runt kanske inte har det särskilt bra men ....nej!!
    De här människorna kommer troligtvis från de baltiska staterna eller från Ryssland,svårt att säga men de bor inte här utan försöker sälja varor utan att egentligen inte få göra det. På Åland krävs tillstånd för sådant.

    Det är någonting helt annat med jultidningarna:), Ofta är det ju barn från bygden som gör det och i sällskap med en förälder i bakgrunden.

    Kram från Karin som försöker förstå att åttio ungdomar omkom på Utöya igår och åtta i Oslo för en människas hand. Helt bedövande...

    SvaraRadera
  7. LyckligaPraliner,

    Varmt välkommen! Du gör mig glad!

    Det är svårt det här med att säga nej, när man egentligen inte är sådan i grund och botten. En samvetsfråga helt enkelt men ibland måste man bli litet hårdare fastän man mår litet kymigt av det.

    Du har en väldigt trevlig blogg själv också!

    Karin:D

    SvaraRadera
  8. the shed,

    man blir hård när man inser att det inte är så "cleant" som det borde vara.
    Enklast vore förstås om man slog dövörat till och bara gav pengar och var nöjd med det...

    Samvetet får sig en törn, helt klart men ändå så säger jag konsekvent nej till alla med lapp i handen och bedjande ögon. Jag kan förstå att många faller till föga för att döva sitt samvete, när man får läsa om hur sjuka och ensamma, fattiga osv alla är...vad är sanningen?
    Inte lätt!

    Ha en fin dag med kramar
    från ett mulet, småblåsigt, 24 grader varmt och kvavt Geta:)

    SvaraRadera
  9. Magdalena,
    det är himla jobbigt och tar på en del också, fastän jag försöker skaka av mig känslan av att inte ha hjälpt en medmänniska.

    Vi ger saker och bidrag via organiserade källor, sådana som vi vet att för fram kläder och andra fyllnadsbehov direkt till ställen där sakerna verkligen behövs.

    Vårt koncept är enkelt, bra råvaror, färska och smakliga, harmoni och vad allt vi kan bjuda våra kunder. Inget trolleri.
    Igelkottarna är en trevlig detalj i sammanhanget. Folk ser gångarna de har anlagt i runt omkring på gården och ler:)

    Kramar

    SvaraRadera
  10. Anne-Marie,
    Det är trist att det är så.

    Tröstar mig med att det finns ställen som kan hjälpa om det verkligen finns verkliga behov.

    Kottarna finns och kommer säkert att vara här så länge ända tills det är dags att invintra sig igen.:) Vi är jätteglada över deras sällskap. Så trevligt att era kottar fortsätter att komma.
    Dagschemat är intensivt, ja, men roligt!

    Kramar!

    SvaraRadera
  11. Jag har en hög med "silvriga" tavlor som jag köpte för ett antal år sedan. Då var det vanligt att ngn dök upp nu och då med textad lapp... Nu är det inte så ofta som ngn säljer hos oss. Vi är väl på ngn svart lista, inte vet jag.
    Jag har svårt att vara konsekvent. Det är ju skillnad på säljare, tiggare osv... Massproducerade tavlor köper jag inte längre, man kan ju ana att det finns ngn slags "firma" bakom.

    Ha en fin dag!
    kram

    SvaraRadera
  12. Lisbet,

    det är svårt att vara konsekvent, man får följa med, känna av en aning om vad det hela handlar om. När signalerna är desamma som då mercedesen hämtar upp, så får det vara. Så, var det igår.
    På den punkten är jag helt konsekvent nu för tiden, fastän tvivlen ändå finns där och det dåliga samvetet..
    Vi har inte så många andra som kommer hit och försöker sälja någonting, någon direkt tiggare i egentlig mening har jag nog aldrig sett till. Alla vill sälja någonting med förklaringar om sjuka familjemedlemmar osv..ett förtäckt tiggeri kanske.
    Ingen enkel bit av livet.

    Ha en fin dag du också!
    kram

    SvaraRadera
  13. Förstår hur det känns..känner likadant när man nekar en tiggare något..det läskiga är att de tiggande är så fräcka. Inte ödmjuka som man tänker dem...Inte de som tiggar i vårt land i allafall..de finns även i Örebro och sitter utplacerade i city, med pengaskål och några småbarn som lockbete...man hoppar till och tycker det är konstigt att de finns i Sverige, här tror man inte att någon går bidragslös...Så förstår man att fattiga provar allt..och förundras och..ja jag stoppar inget i deras bössor trots att jag är en generös person..vet inte varför, de känns inte äkta....men kommer en tiggande pojke fram till mig i tex Turkiet, då ger jag honom en slant..
    Skönt det där att bara sitta och titta, det lät bra...vänta in så små kottar får äta, så harmoniskt..du låter lycklig Karin...gött!!
    Kram och god Lördag till dig//Karinakusedina

    SvaraRadera
  14. Oljekritan,

    det är så även för min del. Här känns det inte befogat att tigga. De som bor här får sina bidrag oavsett. De här människorna, typ igår kväll, kommer någon annanstans ifrån, gör sina raider och går runt till alla i bygden och blir upplockade av någon med bil efteråt. Antagligen sitter de på färjan på väg bort härifrån nu....
    Även på Madeira har vi sett tiggerier, där man låtsas vara utan ben( man ser dem under tygsjoken om man tittar efter) och sitter på gatan för att få en slant av turisterna. Tyvärr förstör de oärliga tiggarna det för de ärliga, de som verkligen behöver hjälp....och visst delar jag gärna med mig när det känns rätt.
    Jag är lycklig!:D
    Kram till dig också med önskan om en fin lördag!
    Karin

    SvaraRadera
  15. Hu så svårt att avgöra HUR MAN SKA HANDLA. Jag vill inte känna mig hård eller lurad....Därför försöker jag stänga dörren kvickt eller gå förbi. Det satt en man på gatan i Halmstad häromdagen. hu jag kan inte tro allt som står på skylten....Ett hemskt annat hu idag från norge. OJ så fruktansvärt....Kram från Eva

    SvaraRadera
  16. Eva,

    det är hemskt mycket hu med tanke på Norge just nu. Ofattbart och smärtsamt.

    Det är svårt att avgöra hur man skall göra ibland.
    Ibland får man också gå med dåligt samvete efteråt...

    Kram!:)

    SvaraRadera
  17. När jag arbetade och ofta åkte tunnelbana i Stockholm dök det upp tiggare. Man lärde sig att känna igen dem. Det var deras "jobb" kan man säga. Jag gav aldrig något, däremot kunde jag ge en hundralapp till frälsningsarmen som åkte runt med kaffe och smörgåsar till uteliggarna tidgt på morgonen.
    Kram
    Kerstin

    SvaraRadera
  18. Ölandsvindar,

    det är nog så man får bidra med hjälp, precis som du gjorde.

    Karinkram!

    SvaraRadera
  19. Har länge förundrat mej över så mycket man erbjuds köpa här bak i skogen. Teckningar, skjortor, skyltar, skinnjackor... Jag väljer att inte köpa och koncentrerar givandet till ryska fadderbarnen, köper Situation Stockholm och nu senast majssäckar som Gottfrid Stenroos delar ut till de svältande i Tanzania. Jag hoppas och tror att den hjälpen kommer fram.

    SvaraRadera
  20. Gunilla,

    det kanske just är här bak i skogen som det går lättast att sälja? Även här försöker vi nå dem som är i behov av hjälp via organisationer som vi vet att fungerar. Jag tror också att den hjälpen du nämner kommer dit den ska komma.

    SvaraRadera
  21. Härliga bilder du tar Karin! Jag skulle precis som Magdalena, vilja sitta hos er och äta av all den goda maten och fika.

    Jag tror många av oss har gjort precis som ni, först ger man men sedan märker man i vissa fall att det är "business" över det hela och då stänger man av. Jag är också fundersam och orolig att man missar de som inte ingår i den kategorin. I NY finns det många som ber om pengar och sitter med olika skyltar. Det är svårt att gå förbi.

    Lottakram!

    SvaraRadera
  22. Lotta,
    Tack!
    Jag hoppas att du och Magdalena kan sitta här en dag tillsammans med oss!:)

    Det är just den där känslan av att någon "hjärna" ligger bakom det förtäckta "tiggeriet" som upprör. Och det som finns där som en röd tråd är att man skall tycka synd om för att de har någon som är sjuk eller är ensamma osv osv..
    Det är som någon form av sol och vår, det hela.
    Åtminstone i de här sammanhangen.

    Karinkram!

    SvaraRadera
  23. Jag hoppas att du kan somna gott ikväll, trots dina funderingar. För frågan är hur han kunnat ta sig dit... liksom en del andra frågor.
    Jag har också blivit lurad av "tiggare", så nu blir det NIX även här.
    Senast var det en mamma med ett litet barn som var sååå ensam och fattig. Min väninna och jag gav henne en liten slant var... sedan såg vi hur en flott barnvagn och en man väntade en bit bort och hur de skrattade åt oss...
    Det var inte trevligt!
    Hoppas däremot att du får en trevlig kväll!

    SvaraRadera
  24. Ailas,
    jag sover gott:)!
    Hur han har tagit sig hit är samma mysterie som vi upplever varje gång. Plötsligt så är de som nedkomna från himlen:), men antagligen fanns en bil en bit längre bort....
    Hoppas att du också får en trevlig kväll i kväll:)!

    SvaraRadera
  25. Tiggeri i Norden ska inte behövas alls och jag ger eller köper heller inget. Vad som däremot berört mig är tiggare i Kina eller Ryssland som exponerar sina missbildningar och skador och garanterat har det eländigt. Inga dolda ben under tyg där, utan man får stumparna i ansiktet. En gång föll jag till föga inför en gammal rysk kvinna som sen stod och bugade och välsignade mig mig med korstecken en lång stund. Det var förfärligt och jag ville bara gråta.

    SvaraRadera
  26. Olgakatt,

    det är just det som jag också menar, Tiggeri i Norden behövs inte alls, men de som kommer hit är inte härifrån men utnyttjas av typer i fina bilar. De är mera eller mindre prostituerade på sitt sätt.
    Även där jag har dragit fram ute i världen har man sett helt annat än detta, där folk inte har det stöd som vi kan få i Norden. De får ge sig ut på gatorna för att tigga ihop till brödfödan, men det som är värst även där är att folk utnyttjar situationerna helt samvetslöst.
    En man (sann historia) gav pengar till en pojke i rullstol någonstans i Afrika, svängde sig om gick sin väg och fick höra ett skott bakom sig. Pojken hade blivit ihjälskjuten av någon som behövde pengarna bättre.

    SvaraRadera