måndag 18 juli 2011

För en gångs skull....

håller väderleksrapporten vad den har lovat, utbrast Uffe när vi for hemåt ikväll efter en god middag tillsammans med våra vänner i deras sommarstuga en bit härifrån oss.
En känsla av åskväder i antågande har känts hela dagen.
Vi åt varmrätten under bar himmel på ett solvarmt berg....
Ett stenkast ut från strandstenarna guppade en fågel i det glittrande vattnet....
När det var dags för efterrätten, steg vi upp och gick in, regnet öste ner...

"Nu kommer vi inte igen", sade våra vänner, "det är sista gången vi är här".
Naturligtvis så försöker man intala både sig själv och dem att så är det inte....säkert är ni här igen nästa sommar

Men allvaret i deras ögon gick inte att ta miste på....
Precis som de skivade "trätallrikarna" som står upprätta mot deras stugvägg är de själva på något sätt. Årsringarna får symbolisera dem båda, ständigt tillsammans i livet. De har varit med om flykt mitt under brinnande krig från öst till väst...de har varit med om glädje, om gråt, om allt vad livet bjuder. Nu har också ett besked givits oss om att de inte kommer hit igen....
och jag tror att det är på fullaste allvar...
Avsked vänner emellan är inte lätt, men en sak med goda vänner är att man aldrig tappar varandra helt. Någonstans djupt därinne finns en skönhet. Den som berättar att vänskap blir starkare hur långt man än far ifrån varandra, över gränser man inte kan göra någonting åt...
Vi har sagt adjö, vi ses säkert igen. Och jag tror så, det känns så. Bofinken som finns hos dem kommer snart att undra, att vart tog de vägen mina människor som ger mig brödsmulor varje dag, innan den flyger vidare till nya människor. Ett blad vänds och så fortsätter allting igen, fastän ändå inte på riktigt samma sätt. Något fattas en....
Vi möts och vi skiljs.
Livet är.
***********
Här har vi haft en riktigt maratondag med mycket spring i benen....många människor har hittat hit...nästan etthundrafemtio...:) Jätteroligt!
Men mör är jag och mör är Uffe....
Nu väntar vila innan det åter är dags att ta tag i en ny dag.

18 kommentarer:

  1. Det är alltid sorgligt att ta' farväl och inte veta (eller veta säkert) att man aldrig kommer att ses igen.
    det finns ju de som säger att det viktigaste är att man har träffats - men jag vill nog gärna återse mina vänner.
    Margaretha
    på väg in i stugvärmen

    SvaraRadera
  2. Ja, här håller prognosen också...REGN O HALV STORM! Usch...
    Avsked är sällan roliga men man får se till att det blir många. Jag menar då träffas man ju oftare också..

    Stor kvällskram!

    SvaraRadera
  3. Avsked är är inte lätta...men förhoppningsvis ses ni igen! Det känns ju så och det är bra.

    Fina bilder Karin och härligt att ni hade så många besökare!

    Kram

    SvaraRadera
  4. Margaretha,
    det är nästan säkert ett avsked för alltid det här men man kan ju aldrig veta säkert och det är en tröst i sammanhanget:)
    Jag vill också gärna återse mina vänner
    Karin, en stund i den svalare delen av arbetsmiljön

    SvaraRadera
  5. the shed,
    nu skiner solen igen på oss, det blev inte långvarigt, regnandet.
    Ja, så borde det förstås alltid vara; många avsked som ger återmöten, men ibland viskar vinden om det definitiva avskedet på grund av hög ålder hos kära vänner:)

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Lotta,

    så är det!:)
    Tack för rara ord!

    kram!

    SvaraRadera
  7. Att skiljas åt är jättejobbigt, särskilt med dem man tycker mkt om...att skiljas för gott, hu det är ju som att dö en smula.....jobbigt..hoppas de kommer tillbaka i allafall...Här regnar det inte..men är äckelkvavt så man mår pyton..så regn är nog på g..
    Sitter här och kurar och har feber och snuvA TYCKER SYND OM MIG SJÄLV..men det går över ju..
    Ha det bra lillakusinvitamin från karina

    SvaraRadera
  8. Oljekritan,
    vi måste nog vara släkt!!:D. Jag snörvlar jag också men febrar inte. Det hjälper att tycka synd om sig själv, absolut:).
    Här är åter kvavt fastän regnskurar med åska igår kväll. Rötmånaden börjar snart.
    Ha det bra du också lillakusinvitamin från Karin

    SvaraRadera
  9. Jag får upp en massa konstiga tecken och krumelurer (kanske beror det på långsam och knasig landetuppkoppling för min del), så jag kan bara kommentera bilderna. Var och en är vacker och talande på sitt sätt (även utan text alltså!). Har svårt att välja, men den med fågeln i himlen och strålarna. Och rosen. Mmmm!

    Vet inte vilka avsked det rör sig om, men oavsett ÄR sådana jobbiga. T o m när vi vinkat av en stojig barnfamilj efter en vecka och hälsar lugnet välkommet stynger det till i hjärtetrakten. Dem man älskar, saknar man. Så är det bara.

    SvaraRadera
  10. Jag förstår inte heller någonting... får bara upp en massa konstiga symboler. Men kopierar jag och sedan klistrar in dem i ett annat dokument, kan jag läsa texten! Vad har hänt med dina tecken?
    I alla fall, jag är glad över att ni haft många gäster!
    Själv har jag plockat hallon idag, så lite duktig har jag allt varit.
    Fortsatt trevlig tisdag!

    SvaraRadera
  11. Kan heller inte läsa vad du skriver. Har försökt att kopiera, men det går inte att få fram vanlig text. Ser ut som Windings lite grann. Kommentarerna däremot är läsbara. Konstigt!
    Kramar!

    SvaraRadera
  12. Kesu,

    jag förstår inte heller vad som felas, för här ser allt ut som det skall göra och de som har kommenterat tidigare har inte haft problem och när jag själv testar från annan dator ser allting helt okay ut. Det måste ha någonting med Blogger att göra.
    Tack för dina vackra ord!:) Hoppas att tacket inte ser ut som krumelurer när du läser mitt svar.
    Ha det gott och pussa Sickan på nosen!

    SvaraRadera
  13. Ailas,
    här sitter jag och antagligen skriver någonting som ser ut som krumelurer på andra sidan Ålands hav:). Vet inte vad det hela handlar om.
    Nu skall jag skutta ut i vinbärsbuskarna
    Ha det bra bland dina hallon!

    SvaraRadera
  14. Musikanta,
    så märkligt, men antagligen ordnar det hela upp sig av sig självt. Så har det gjort tidigare när Blogger krånglar och har sig.
    Kramar!

    SvaraRadera
  15. Jag ser bara texten i Webdings, men klistrade in den i anteckningar, så blev den läsbar. Men det senaste inlägget ser helt normalt ut.
    M

    SvaraRadera
  16. Margaretha,
    jag såg att texten i inlägget är annorlunda än vad jag brukar ha den, så någonting har hänt medan jag skrev. Skönt att allt normaliseras.

    SvaraRadera
  17. Kanske var något tillfälligt med texten, för den funkar att läsa här i US nu.
    Du beskriver så väl känslorna av att ta farväl, ont och svårt, men samtidigt så mycket glädje över den tiden ni tillbringat tillsammans. Jag tycker det var gripande och fint skrivet.
    Kramar

    SvaraRadera
  18. Magdalena,
    jag tror att jag själv är orsaken till den tillfälliga störningen, men det tänker jag inte erkänna:D, haha.
    Avsked är så definitiva ibland att de är svåra att ta till sig ,man vill hoppas på att det bara är en tillfällighet. Tack för dina rara ord.
    kramar

    SvaraRadera