tisdag 7 juni 2011

Grävligt projekt

Idag när jag körde in beställningsbrödet till Pilsnermackan såg jag att Maj-Lens kuddorna var ute och gick...

Vid det här laget tror jag att alla mina bloggvänner inser att jag är väldigt förtjust i kossor och jag bara måste stanna och titta på dem när jag har vägarna förbi...men det var egentligen inte det här jag hade som mål efter brödutkörningen utan....
ett grävligt gravprojekt väntade mig på begravningsplatsen i Mariehamn....
Det är förunderligt det här med skötseln av släktgravar. Fenomenet finns mera eller mindre i alla släkter, det är jag helt övertygad om, men ingen vill egentligen sköta om de gravar som redan har glömts bort för länge sedan.
Jag minns att jag som barn vandrade förbi den här graven någon gång tillsammans med mina föräldrar och en av mina fastrar. Då växte nässlor och stora vackra prästkragar lika höga på graven som jag själv var...och de vuxna suckade över hur den såg ut och så hände ingenting mera ....
Det är min farfarsfar Johan (som jag hittade på tavlan i Skarpnåtö hembygdsförening) och hans hustru Susanna, två döttrar och Johans svägerska som delar grav. Rakt framför den ligger Johans fru nummer tre (Maria) och snett ovanför fru nummer två, Sofia. Johan överlevde alltså tre fruar och dog som Mariehamns äldsta invånare den 1 februari 1944, 95 år gammal.
Men som sagt, graven har varit vanskött länge och väl. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn har inte givit sig tid att sköta den av olika orsaker och för att de har flyttat utomlands. Många av oss har aldrig träffat de här människorna överhuvudtaget, min person inräknad. Jag är inte ute för att belasta någon med dåligt samvete. Det har bara varit så här. Rakt upp och ner.Johan och alla som ligger i graven har man ändå tänkt på med glada sinnen.
Det hände för rätt många år sedan att jag tog en stor spade med mig och en väckarklocka och for till Johans grav och röjde bort alla nässlor och annat ogräs. Nu är det gott och väl över tjugo år sedan det grundliga arbetet utfördes. Jag har skött om graven med vänster hand under tiden, men de senaste åren sedan jag flyttade till Geta har den åter blivit lagd för fäfot. Och då händer det saker.
Väckarklocka?
Bara för att "väcka" mig själv när jag grävde och grävde, lätt som jag har att glömma både tid och rum när jag ger mig i kast med någonting, det fanns nämligen tider att hålla. Men visst uppstod det en rolig liten historia när en gravgårdsbesökare kom dit och fick höra väckarklockan ringa på gravstenen. Mannen skrattade till och undrade om jag trodde att de skulle vakna....då först fattade jag hur galet det hela såg ut:).

Idag gjorde jag åter om arbetet, mycket grundligt. Jag till och med hittade en trasig kaffekopp i gravens översta jordlager. Den har fungerat som stöd under en gravsten som ligger mellan de stora stående stenarna. Så litet av en arkeolog har jag varit:)
Nu är allt ogräs helt borta, jag har gjort ett ännu mera grundligt jobb den här gången och nu återstår fortsättningen. Hur den skall bli?
Dottern som snart är färdig landskapsarkitekt ville få uppdraget att planera graven. Vilket hon givetvis får. Uppdragsgivaren, jag själv, har sagt att den skall vara lättskött men vacker.
Steg ett är gjort, steg två kommer senare....och jag kommer med all säkerhet att införliva mina bloggvänner med gravens framtida öde.
Graven är evig, vilket betyder att den inte försvinner efter en tid utan måste stå kvar som den är. Men gärna uppsnyggad förstås:).
Om ni kunde ana hur många smålökar jag har hittat bland torvor och jord....när den gamla jorden tas bort skall jag sålla den och använda lökarna på nytt.
och när hösten kommer tar jag hem Ingeborgs gravsten och fyller guld i texten som finns men inte syns just nu. Bladguld har jag hemma.
Ingeborg var dotter till Johan och Susanna och förtjänade sitt uppehälle som lärarinna i Helsingfors
Och tro det den som vill, men
jag har haft jätteroligt på gravgården idag. Träffat gamla bekanta och barndomskamrater, som har varit där för att sätta blommor på sina käras gravar. Vi har suttit vid släktens fotända och kommit ihåg både det ena och det andra, diskuterat begravningar och kremeringar, historien runt alla människor som en gång har funnits...och vi har haft hjärtligt roligt...nästa gång tar jag termos och bullar med utifall att vi träffas igen.....
Man måste definitivt inte vara gravallvarlig alla gånger:)
Hemma igen hälsade alla tjärblommor mig välkommen! De är så ljuvligt vackra just nu...
och kaffekoppen tog jag med mig hem. Nu är den diskad. Undrar vem av mina släktingar som har använt sig av den en gång i tiden?

Nu blir det en annan form av jordligt arbete på gång. Skurupborren skall användas för att gräva ner kompost och fiskrens....men innan dess, skall vi äta gravad sik och potatis:)
Ha en fin kväll!

23 kommentarer:

  1. Jag hör nog till dem som tycker att det är praktiskt att inte behöva sköta gravar. Minneslundar, eller att sprida askan tycker jag är praktiskt.
    Kom att tänka på det gamla uttrycket "så här roligt har jag inte haft se'n jag var på begravning senast" - det var på den tiden man festade grundligt när man ändå träffades.
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. Margaretha,
    jag hör till samma kategori, men någonstans har jag "tagit" på mig eller " över " ett skötande av gravar. Ingen annan gör det och nu skall det bli en väldigt enkelt skött grav av anfäderna bara vi gör ett grundligt arbete innan dess. Helst skulle jag ha tagit bort kantstenarna och gjort det enkelt för mig, men det lät sig icke göras, utan den måste se ut som den alltid har gjort enligt föreskrifter av gravgårdsförvaltningen.
    Själv skall jag spridas för vinden den dag det blir aktuellt.

    SvaraRadera
  3. Håller nog med Margaretha men samtidigt gillar jag att promenera på kyrkogårdar och läsa på gravstenar. Veckan efter midsommar brukar jag gå till en grav här i byn och lägga dit ett strå med smultron. Där vilar en av mina allra käraste vänner som dog alldeles för tidigt och ett strå med smultron som jag kom med var nog det allra sista hon kunde smaka.

    SvaraRadera
  4. Olgakatt,
    jag håller med Margaretha, jag också!
    Det är ett helt självpåtaget arbete att rusta den här graven.
    En mycket rar gest av dig att minnas din vän som du gör:).

    SvaraRadera
  5. Vilket fint inlägg Karin!
    Dina tankar för mig osökt till mina egna släktgravar på Åland. nu vet jag att kusinerna sköter om dem men vad hade hänt om de inte velat..
    Det gäller att hitta glädjen i det man gör, tänker på nästkommande fika på kyrkogården. Jag påminner lite om dig här, när jag väl satt igång med något kan Maslovs behovsstege slänga sig i väggen..åländskt sisu?

    Kram Tina

    SvaraRadera
  6. Det vattnas i munnen...

    Tänk, att jag började skriva om misskötta gravar ikväll, men så lämnade jag det. Vi var nämligen till makens hemkommun efter vår utfärd med shopping av blomster osv och gick länge och väl på gravgården. Jag konstaterade torrt åt honom att han är den enda som har satt blommor... Nog om det, men människan har bråttom. Jag är glad för att ha en man som bryr sig.

    Ack denna värma! Jag säger det på ett positivt sätt! Försöker...

    kram

    SvaraRadera
  7. the shed,

    det är inte bara ett med det värdsliga:). Det lustiga med Johans grav är att förra gången som jag "städade" den en höst, funderade jag storligen på vad jag skulle plantera och dekorera den med. Så kom vintern och följande vår när det var dags för försköning, möttes jag av en grav översållad av blå scilla och vita krokusar. Helt makalöst vackert. Sarkastiskt konstaterade jag högt att Johan som var trädgårdsmästare hade skött saken själv:) men sanningen är väl närmast den att lökarna hade legat latent i jorden i många, många år och fick liv när jag rörde om. De lökarna har förökat sig otroligt mycket nu också och skall sållas bort för ny användning i höst.
    Åländskt sisu, Jaaaa:).

    Kram!

    SvaraRadera
  8. Lisbet,

    vilket sammanträffande! Det är svårt det där med gravskötseln ibland. Det hjälper inte att vara många; alla litar på varandra och så blir ingenting gjort. Nu har jag tagit mig an Johans och alla andras grav och nu skall den bli fin när den en gång finns. Egentligen är det riktigt roligt med ett annorlunda projekt där dottern är med också.
    ps. Susanna, Johans första fru som han hade alla barnen med hette Holm och var från Svartnäs (tror jag) i Munsala. En ann´har ju också österbottniskt blod i ådrorna:)

    Och det handlar om brådska, helt klart.
    Kram!

    SvaraRadera
  9. Ett tag sedan jag var inne hos dig...
    Lade upp dig på min blogglista men du bloggar genom en annan blogg så det kommer inte upp när du gör nya inlägg.
    Synd d för då glömmer jag bort mig ibland.
    men vilket jobb du gjort med graven ...enormt.
    Kommer nog att bli snyggt.
    Kul det där med väckarklockan...
    hade nog också funderat om jag hört en väckarklocka ringa på gravgården...och funderat vem av dom som ska kliva upp...hahahaha

    Ha det gott.

    SvaraRadera
  10. Rantamor,
    välkommen in! Nu måste jag nog kolla upp det här med bloggar, för jag trodde att vi alla var inne på Blogger. Så litet man vet ibland. Var någonstans är du, på vilken blogg? Förklara för en dumsnut om du hinner och vill!
    Blir säkert bra med graven vad det anbelangar, någon gång längre fram.
    Kom ihåg en sannberättelse just nu:)
    Ekonomen i Mariehamns församling trodde inte sina ögon när han fick en telefonräkning på samtal som hade skett nattetid från gravkapellet där någon hade beställt en taxi. Efter en del efterforskningar visade det sig att en av de sommaranställda från fastlandet, som jobbade på gravgården hade övernattat i gravkapellet i väntan på att färjan till Mariehamn skulle anlända. Han ringde på taxi därifrån och därför blev det som det blev...ibland kan verkligheten överträffa sagan.

    Ha det gott du också, med alla rökta sikar och rabarberefterrätter!

    SvaraRadera
  11. Vilket härligt inlägg Karin. Men jag fattar inte hur du får tid till det. Jag tycker det är otroligt fint av dig att göra fint och härligt om det kan bli ett glatt möte med andra där. Tror inte de som vilar där misstycker, de kanske var med på ett hörn. Men så rolig du är med väckarklocka, hade nog funderat också om jag såg en tös med väckarklocka på graven. Jag tror nog jag föredrar sprida aska, min far valde det för att han inte ville att någon skulle vara tvungen att ta hand om graven. Han var klok han. Dåliga samveten har vi nog av. Kramar

    SvaraRadera
  12. Magdalena,
    tack!:D Tid är vad man gör det till, annat får stryka på foten och vänta snällt. Jag hade ändå en väntetid i Mariehamn som måste fördrivas på något sätt och då passade det riktigt bra att få undan den här saken så här långt.
    Jag själv skall spridas för vinden när den dagen kommer. Precis som du skriver så uppstår bara dåligt samvete för dem som skall sköta om gravarna.
    Den här graven är evig och får inte röras eller tas bort, så är föreskrifterna. Min farfarsfar köpte den under sådana villkor. Nu hör graven till den kategorin att den räknas till historia och därför....men att ha historien fylld av ogräs liknar anka:), bättre åtgärda då.
    kramar!

    SvaraRadera
  13. Jag tycker att det är fint att ha en gravsten med namn och uppgifter om födelse- och dödsår att gå till och minnas - vi sköter om både mina föräldrarns, farföräldrars och morföräldrars gravar.

    Dessutom betalar vi en liten försumbar avgift till kyrkogårdsförvaltningen för plantering av sommarblommor och för att ogräs och gamla löv rensas bort.

    I Stockholm, där MM:s mamma och pappa ligger begravda besöker vi kyrkogården några gånger om året. Kyrkogårdsförvaltningen sköter om graven f.ö. och lägger tom. en krans på graven till Allhelgona om vi inte kan komma dit då.

    Jag har väldigt svårt att förstå dem som vill bli begravda i minneslund etc. Jag tänker alltid varje gång jag är på kyrkogården att varje sten representerar en eller flera människor - jag ser stenarna som individer...

    Många gånger är minneslunden och askspridningen ocskå endast ett mycket billigt alternativ till en gravsten från de efterlevandes synpunkt.

    Jag tycker du är värd all respekt och beundran för att du gjort dina anfäders grav så fin!
    Kramar från Ingrid

    SvaraRadera
  14. Jag, personligen, vill inte ha en grav. Jag vill bli kremerad och spridd i havet. MEN, jag älskar kyrkogårdar, älskar att ströva omkring och läsa på gravstenarna.
    Mest älskar jag Närpes kyrkogård, och har alltid gjort det. Jag har undrat över så många öden där, och många har jag fått svar på.
    Precis som du säger så möter man alltid en massa bekanta på kyrkogården, eller mest är det mamma och mormor som möter bekanta. Det händer varje ggn.
    VAD FINT att du nu åtar dig din gamla familjegrav, det riktigt värmer i hjärtat på mig. För visst är det det ledsamt att se övergivna och övervuxna gravar.
    Ska med glädje följa med dina blogginlägg från kyrkogården. KUL med väckarklockan!
    Stora bamsekramar från Reston-Annika

    SvaraRadera
  15. Musikanta,

    personligen känner jag att jag vill bli ett med det hav jag älskar, men alla har sina egna önskemål och funderingar. Man tänker på så många olika sätt och för många är det väldigt viktigt att ha en grav att gå till, med full respekt från min sida. Och visst sitter jag själv på knä och småpratar med mina föräldrar vid deras grav, fastän jag vet att det är mitt eget inre samtal....vill man resa vidare via havet så kan man också tänka som så att vem som helst av de efterlevande kan gå ner till vattnet och lägga handen i det för att känna närhet. Kanske att det är en naturlig tanke för oss som har sjömansblodet i ådrorna?
    Men finns det gravar så tycker jag att det är skäl att hålla dem snygga i möjligaste mån, om inte för annat så för att hedra dem som en gång har varit.
    Skönt är att man nu för tiden kan avgöra själv hur man vill ha det redan innan.

    Kramar!
    Karin

    SvaraRadera
  16. Annika,
    så vill jag också ha det.
    Jag fick höra av en av mina bekanta igår att man arrangerar gravgårdsvandringar i augusti med två guider som berättar vad de vet om människorna som en gång har varit. Rent historiskt sätt, små anekdoter osv. Känner att jag vill vara med och lyssna, säkert skratta också.
    Här skiner solen och vi har varmt, 26 grader i skuggan. Nu har vi nästan som ni har det:)
    Kramar!

    SvaraRadera
  17. Fint att du vårdar, speciellt som det känns som att du gör det av respekt och vilja, inte för att det förväntas av dig! Väckarklockan är kul; kan nog vara bra när man har ett tajt tidschema - det är så lätt att man blir uppslukad av det man gör :)
    Tänker på dig som bakar nu när det är så hett - hoppas du har svalt bageri :)
    Tack för dina fina ord på mitt inlägg!

    SvaraRadera
  18. Ann-Mari,
    jag gör det av respekt och egen vilja, ingen förväntar någonting alls i den vägen:).

    Mitt bageri är allt annat än svalt just nu:). Svetten lackar och därför är det så innerligen skönt med citronmelisskrubbtvätt varje dag.

    Din flicka har stor talang!

    SvaraRadera
  19. Jag säger som alla andra här att du har gjort ett fint arbete. Samtidigt erkänner jag att jag är dålig på att sköta gravar.
    Själv vill jag nog inte ha någon grav som folk får dåligt samvete för att de inte sköter. Det viktigaste är att lämna fina minnen, tycker jag.
    Otroligt skön sommardag idag, lite svalare än de senaste... så idag har jag till och med orkat göra lite nytta!
    Trevlig kväll!

    SvaraRadera
  20. Ailas,
    Tack! Det är ju bara början:). Det resterande kommer så småningom när vi hinner, dottern och jag.
    Jag är av samma åsikt som du. Ingen grav efter mig att hålla reda på. Du har helt rätt, det gäller att kunna lämna fina minnen och upplevelser, men å andra sidan så tror jag att man skall acceptera att allt har sin tid och att allting fortsätter....
    Här har det varit åsklikt och blåsigt men vackert och varmt.
    Trevlig kväll önskas dig också!

    SvaraRadera
  21. Kyrkogårdar är sköna ställen. Lugna, man hinner fundera lite på livet i största allmänhet och man träffar folk. Som du säger - man kan ha jättetrevligt där också!

    SvaraRadera
  22. Karlavagnen,
    så kan man ha:), även på en kyrkogård.
    Ge puss på nosen åt lilla Nisse!

    SvaraRadera
  23. All respekt till Dej, som sköter en av släktens gravar i Mariehamn. Andra sprids ju för havets vindar nu förtiden. Kram från Viveca S-m

    SvaraRadera