torsdag 12 maj 2011

Det knastrar under skosulorna....

i blomland och trädgårdsland hos oss.
Jag är glad över det halvmulna vädret idag...gissar att det regnar varstans i periferin men jag tror inte att vi får regn. Bergen runt omkring oss , när de väl har blivit varma av solsken i många dagar...brukar stöta bort regnmolnen
Men hur som helst...så växer det så det knakar. Snart får vi ringa till Skogsägarförbundet och be om hjälp med skördandet av sparrisen...
Vi klagar inte men om ni ser ett par personer från norra Åland som börjar se märkligt sparrisaktiga ut så är det bara Uffe och jag
En rar liten sak har tagit plats hos oss i den steniga sluttningen utanför grindstolpen
Adam och Eva i egen hög rödaktig person står där och tittar på oss när vi går förbi
Bli gärna många och gärna vita också
Kungsängsliljan finns vid vår brandtrappa och lyser upp i kvällsskymningen...den andra mera färggranna versionen finns längre ner i trädgården...

Igår kväll vattnade jag Fyrklöverlandet i flere timmar....idag skall jag knäböja bland alla plantor och rycka bort ovälkomna tistlar ...

12 kommentarer:

  1. Åååååååå, vad jag tycker mycket om alla Frittilaria, särskilt de små, tyvärr har min pudica lämnat mig.
    Och Adam och Eva (tänk att man aldrig säger Eva & Adam!), det är barndomsminnen. Här har vi nästa inga orkidéer.
    Margaretha
    med gråmulet väder,
    mer regn kommer säkert,
    men det är ändå rätt
    skönt ute med 15 grader

    SvaraRadera
  2. Gissa om jag går i minnen!
    Har just kommit hem efter minisemester i Tyskland. Gissa vad jag hade med hem: 2 kg vit sparris från torget i Wismar.
    Tyskarna gillar den vita mest, tydligen, fast jag tycker grön är godare. Jag hittade inga plantor när jag letade häromveckan så jag har satt frön och ETT hade grott nu när jag kom hem. Så om 3-4 år kanske jag har sparris själv...

    SvaraRadera
  3. Vilket lyxproblem ni har era stackare ;-)
    Här har sorken ätit upp varenda sparrisplanta i år.

    SvaraRadera
  4. Jag försökte mig på att odla både jordgubbar, sparris och rabarber här en gång i tiden, och det gick INTE.

    Nu funkar det inte att kommentera heller....jag provar igen....och utesluter googlekontot...

    SvaraRadera
  5. Sparris och jag har en historia, som gör att mina smaklökar inte lockas av sparrisen, även om det är gott...:)))

    SvaraRadera
  6. Margaretha,
    Jag har aldrig sett en levande Frittilaria pudica, bara på bild. Visste inte ens att man kan odla den ljuvliga raringen i Norden.
    Adam och Eva finns i rikliga mängder på den här ön, kalkrik som den är. Massor av andra orkidéer också
    Karin som ligger på knä för det mesta idag och planterar vilda margueriter till kantväxter. Hoppas de gillar mina planer

    SvaraRadera
  7. Olgakatt,
    Vi äter givetvis den vita sparrisen också, med stor glädje men gillar den gröna mera eftersom vi tycker att den smakar mera än den ljusa.

    Lycka till med dina frön och nya plantor...du får säkert äta din egen sparris om si så där tre fyra år!

    SvaraRadera
  8. Christina,
    jag förstår sorkarna av hela mitt hjärta.
    Jag skulle göra precis likadant om jag var en sådan. Gnaga i mig för brinnkära livet och vara glad:).

    SvaraRadera
  9. Carina,
    jag kan tänka mig att det är svårt att etablera de växterna hos dig. Antagligen är det likadant med dillen. Märkligt nog för alla de här växterna härstammar från varma trakter innan de dök ner i Norden.

    SvaraRadera
  10. Pettas: Det värsta är att jag förstår dem också, men kul är det inte. De kan väl odla sin egen sparris, hrmf!

    SvaraRadera
  11. Ann-Mari,
    man har sina minnen!:D
    Tro inte att jag smakar på ankfötter jag heller,fastän alla säger att det är så gott.

    SvaraRadera
  12. Christina,
    absolut, jag håller med dig. Latmaskar är vad de är, hur nu en sork kan bli en mask men allt är antagligen möjligt!:D

    SvaraRadera