torsdagen den 28:e oktober 2010

När jag slutade tro på storken/tomten, fredagstema

Jag trodde inte på storken när jag var en liten jänta.
Nog hörde jag att man sade att storken hade kommit till den eller den familjen,
men redan då visste jag att man nog inte kom till världen med storkens hjälp.


På storken tror jag däremot :)

och att den får egna ungar. Men rent logiskt så kan ju inte storken
komma hit med några småttingar, de stannar i höjd med Skåne, ungefär:)
Nå, det visste jag förstås inte som barn, än mindre vad Skåne var.
Jag har nog alltid varit rätt nöjd med att ta saker och ting rakt upp och ner utan att ha tänkt och funderat särskilt mycket på orsak och verkan, så hur man blev till var inte särskilt intressant. Jag fanns och för min del räckte det gott och väl att jag hade fått vetskap om att man hade hittat mig i soptunnan, efter min förfrågan om min tillblivelse.


Tanken att någon hade lagt mig i soptunnan var betydligt mycket mera spännande än om storken hade kommit med mig. Vem som gjorde det ,var förstås osäkert, men i en liten jäntas hjärna så blev det en kvinna av litet bättre familj, mycket välklädd, som puffade ner mig i tunnan så där i förbi farten och som skulle komma och hämta mig till något herrgårdsliknande liv, när hon åter kunde ta hand om mig.
Att jag sedan blev upphittad innan jag for iväg till sopberget vid Rönnbergstorg, var bara en ren och skär tur.
När fru Sommarström gick ut en dag med sopor till soptunnan så råkade jag ligga där, söt och skär som en liten gris...och genast vann jag allas hjärtan....(tänkte hittebarnet:)

Jag var säkert påverkad av filmerna på Bio Savoy där mina föräldrar jobbade under kvällstid, (som jag fick se fastän jag inte borde ha fått göra det), för även på den tiden kunde det vara svårt att få barnvakt. Bröderna var så mycket äldre så de hade i stort sett redan övergivit barndomshemmet och levde sina egna liv. Att se efter en liten yster skrapabulle till syster, låg inte i första prioritet. I all synnerhet som hon var snabb på att skvallra om tjuvrökning och annat prekärt om flickvänner…
Men trots ointresset om hur man blev till så tyckte ändå min sex år äldre kusin Karina att det nog var dags att lilla kusinen som var sex år, behövde bli upplyst om hur man kommer till världen. Jag minns fortfarande hur hemlighetsfull hon blev samtidigt som hon började viska. Direkt förstod jag att det där hemliga hon skulle berätta, var så magstarkt så att föräldrarna borde lämnas utanför. De skulle knappast klara av att få höra hur det hela fungerade.

Sagt och gjort, vi drog oss undan yttervärlden och kröp ner i Hetekasängen som låg under mammas säng. Med en knix drog man ut den underliggande sängen till natten. Men inte då, vi trängde oss ner i lådan/sängen och där, med stor inlevelse berättade Karina med händernas hjälp hur mina föräldrar hade gjort mig. Fortfarande minns jag hur synd jag tyckte om min kusin som ännu inte hade fattat att jag var ett hittebarn. Sådant där som hon visade mig, höll inte människorna jag bodde hos, på med.

Och jag fick vatten på kvarn, för kvinnan, fru Sommarström, som påstods vara min mor, hade hört oss tissla och tassla i det fördolda under sängen och drog fram kusinerna som låg i den underliggande Hetekasängen.
-"Vad är det här för dumheter?" frågade hon och spände ögonen i min kusin, vilket ytterligare bekräftade att min kusin inte hade en aaaning om hur jag hade blivit till. Hon kanske hade blivit till på det sättet, men inte jag:). Jag visste ju allt det där redan, jag som hade fått se ett och annat på filmduken i mörkret på Bio Savoy när ingen barnvakt fanns för den minderåriga i familjen. Att min mor alltid ( vilket hon nog var på riktigt ändå), när det drog ihop sig till litet mera intima scener på filmduken passade på att fråga om jag ville ha Coca cola och tog mig i handen och ledde ut mig, var väldigt irriterande. Dels brukade jag aldrig få Coca cola i vanliga fall och när jag väl skulle få det så var det som mest spännande på filmduken.
Attans också.

Min tro på storken var således svag för att inte säga undermålig..med facit i hand så har jag nog aldrig slutat tro på någonting som jag aldrig har trott på



Att det sedermera också blev min kusin Karina som fick mig att sluta tro på tomten, vilket jag tror att jag gjorde, var kanske en olycklig tillfällighet. Efter det att tomten hade varit och delat ut sina klappar hos familjen Sommarström och Wahlsten som brukade fira jularna tillsammans, följde en femårig jänta i jultomtens släp när han följdes ut av en av bröderna.


Att storebror och tomten inte märkte att någon gick i deras släptåg blev upptakten till avslöjandet.Storebror fick plötsligt ett busil och klämde in jultomten bakom ytterdörren så att han skrek högt och ljudligt. Och kan ni tänka er, det lät precis som min kusin Karina!

Jag glömmer aldrig bort deras ansiktsuttryck när de såg mig och insåg att allt blev uppenbarat; att tomten blott och bart var en människa i lånta fjädrar.

Ja, så gick det till när jag slutade tro på tomten!

Jag tackar för min del när det gäller fredagsteman; oktober rinner ut och i november blir det Musikanta som tar över stafettpinnen! Nu ser jag framemot att få sätta tänderna i hennes spännande teman:D.

29 kommentarer:

  1. Spännande läsning!
    Tur att jag inte är med på fredagstemat, för jag har aldrig trott varken på tomte eller stork!
    Men tisslet och tasslet om naturens gång hör väl till vad man än tror eller vet - eller tror sig veta.
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. Margaretha,
    så spännande det nu kan vara i en fem till sexårig jäntas hjärna, som nu i vuxen ålder inte är säker på att hon någonsin har trott på varken det ena eller andra. Men tomten ville hon gärna tro på, fast hon tvivlade till en viss grad nu och då, som t.ex. när hon fick ett kilo smör och ett par glas senap till julklapp som litet barn. En praktiskt lagd moster tyckte att det passade bra för familjens del...men den lilla jäntans tro på tomten fick sig en rejäl knäck:D

    SvaraRadera
  3. Haha hittad i soptunna. Det har jag aldrig hört förut och jag säger som du.. vilken tur att du blev hittad innan den åkte iväg till det stora sopberget.

    Tack för alla teman i oktober. De har verkligen satt oss på prov.

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  4. maisoui!
    Tack själv, jag tycker att alla verkligen har ansträngt sig för att göra intressanta och fina inlägg:D.
    Och skratta inte nu, men min man och jag såg varandra för första gången på en återvinningsdepå:D, så det där med soptunnor och soptippar är nog en del av mitt öde, verkar det som.

    Trevlig helg!

    SvaraRadera
  5. Jo tack, jag är på benen, men vilar mycket. Flunsan tog på krafterna...

    Nu har jag åter en gång uppdaterat mej här på bloggen din och det är så mycket intressant och kul läsning!

    Och dina bilder! Speciellt de senaste fågelbilderna är sååå fiiina!

    Och barnbarnet, så ljuvlig han är!

    SvaraRadera
  6. Lisbet,
    flunsor brukar ta på och länge efteråt oxå.
    Skönt att du är på benen:D.

    Tack sååååå mycket för alla snälla ord!

    SvaraRadera
  7. Den är faktiskt riktigt fin! Inspirerande. Jag orkar inte själv med scrapbooking, fast jag tänkt på det många ggr och har material i massor, samlat under årens lopp. Har inte ro att sitta med ett foto och pyssla runt det i timtal :) Kort är mera för mej. Snabba ryck och snabba tag!

    SvaraRadera
  8. Lisbet,
    antagligen måste jag titta in i boken nu när du frestar mig:D. Jag låter mig frestas med andra ord...få se sedan hur det går...

    SvaraRadera
  9. Jätteroligt inlägg att läsa, både om tomte och stork. Att man kommit till familjen genom att bli hittad i en soptunna, var en variant av barnets tillblivelse som var helt ny för mig :-).

    När jag var ung var en kyss den enda ömma scenen som utspelades på bioduken, så där kunde man inte lära sig något. Det stod också alltid ett sängbord mellan sängarna i skådepelarnas sovrum, så där kunde ju heller ingenting farligt hända...

    Luriga teman du hade hittat på - men roligt (lite sorgligt också) att skriva om.

    Varm kram och en skön helg önskar Ingrid

    SvaraRadera
  10. Musikanta,
    tack för det! Soptunnan blev nog en spontan sista utväg för min hulda moder, för att få lugn och ro från en liten frågvis dotter. Att prata om sex var inte precis vardagsmat på den tiden.
    Det hade nog hunnit bli litet mera än en kyss på filmduken när jag växte upp:), tillräckligt mycket mera för min mor, i varje fall, som alltid drog i väg med mig när det hettade till.

    Varm kram och skön helg även för din del!

    SvaraRadera
  11. ...stackars kusin Karina :-) Vilket härligt inlägg du har skrivit! Ha det så bra.

    SvaraRadera
  12. hihi.. jag kan inte låta bli :-)

    Hoppas du får en go helg!

    SvaraRadera
  13. Haha,härlig beskrivning av hur du funderade på den mystiska tillblivelsen. Själv minns jag också hur jag och en kompis i 5-årsålderna kröp längst in under sängen och undersökte varann för att försöka lura ut hur det gick till. Men riktigt klart för mej hur det var fick jag nog inte förrän jag gick i andra eller tredje klass!

    SvaraRadera
  14. UNDERBART! Vilken rolig rolig och så bra skrivet.

    Själv hoppar jag över fredagstemat idag...sorry.

    Kramen

    SvaraRadera
  15. Mysigt inlägg! Har nog aldrig trott på storken. Ever!
    Tomten däremot tror jag fortfarande på ;-)
    Kul med kusin Karina och soptunnehistorien.
    Hetakasäng!! DET hade min mormor också, och nu står den i min mosters gäststuga på skären. Sov i den i somras.
    Kram och tack för finfina teman!!!

    SvaraRadera
  16. Ja du ser, jag är ju för vimsig och kan inte ens skriva rätt "rolig rolig". Jag menade rolig historia såklart!

    SvaraRadera
  17. Nilla,
    jag gissar att Karina nog kunde ha fått ett och annat blåmärke:)! Tack och ha det bra du också!

    SvaraRadera
  18. maisoui,
    gissade det:D,haha...
    ha det bra!

    SvaraRadera
  19. Grekland,
    ja, man får vara glad att man kom underfund med det hela så småningom:).

    SvaraRadera
  20. Annika,
    det kunde inte ha varit mycket till bottenspänning i den Hetekan som du sov i, i somras. Visste inte ens att de fanns kvar. Jag tror att den jag låg i som barn var en relik från stenåldern minst:), haha...man låg ju som i en grop, fast bekvämt var det ju förstås.

    Kramkram!

    SvaraRadera
  21. Taina,
    jag begrep nog:D; jag är ju rätt vimsig jag också, så vi talar samma språk, därav förståelsen.

    Kram!

    SvaraRadera
  22. Vilken rolig och intressant läsning! Vad spännande att tro att man har en annan bakgrund eller familj! Och tänk om kusinen hade vetat att du egentligen var mer "världsvan" än hon! :)

    SvaraRadera
  23. Anna, Fair and True,
    tänk det har jag aldrig tänkt på att jag egentligen hade en helt annan världsvana:D haha...
    dessutom "medfödd" sådan. Undrar om jag lade näsan litet extra i vädret? Jag menar, när jag nu var av litet förnämare sort, hahaha...så länge det nu varade. Med två äldre bröder som tog mig i fötterna och hängde mig upp och ner med jämna mellanrum så rann nog högfärden ut på golvet:D.

    SvaraRadera
  24. Hahaha! Soptunnan:D kul!! Ny för mig.
    Tomtar och troll tror jag på!Jultomten är mest kommers, men ack så mysigt tycker jag.
    Tack för härliga teman!!
    kramen!

    SvaraRadera
  25. HeLena,
    ja, ett av alla tänkbara alternativ. Tänk vad min mor hittade på i ett huj:).
    Tomtar,troll, vättar och fågelvettar tror jag också på:).
    Kramen!

    SvaraRadera
  26. När jag ser storkar blir jag jättelycklig! Fint inlägg!!

    SvaraRadera
  27. Lotta,
    jag har nog aldrig sett en stork på riktigt, bara på film och foto. De kommer aldrig så långt som till Åland. Tack!

    SvaraRadera
  28. Tänker först tacka för en utmanande temamånad!
    Ja, storken har jag heller aldrig trott på och att tomten oftast är någon vi känner eller vet vem det är är väl det vanligaste. Men för mig är det lite annorlunda.
    trevlig läsning om storken och tomten! Ha en bra vecka!

    SvaraRadera
  29. Tack Norrsken och stjärnfall,
    jag blir ju rentav lyrisk och romantisk av ditt vackra bloggnamn:). Jag tycker verkligen att det har varit bra inlägg under oktober av alla som har deltagit.
    Ha en bra vecka du också!

    SvaraRadera